Min första löptävling - Resultat 11:46:01. Totalt en 34 plats av 41 löpare 🙂

Jag har lovat några ord och tankar efter mitt första ultra och efter en sen hemkomst igår kväll sitter jag nu framför ett riktigt tangentbord efter två dagars reflektion över mitt livs äventyr.  Det kommer förhoppningsvis att bli en trend att skriva en liten historia över mina lopp i framtiden, och vad gäller "Kristins Runda" har den betytt väldigt mycket för mig i mitt nya liv. Det hela började med ett kort på Facebook på ett par fula skor som ägdes av min norska vän Roy!

Jag har alltid älskat att springa och jag försökte oftast att komma ut i skogen 2-3 gånger i veckan för att jogga 6-10km. Även under min korta period i livet som ”tjock-smurf” sprang jag, dock inte så fort, men jag sprang. Sedan i februari 2011 började jag min transition till att bli ”barfotalöpare” efter att jag hade sett ett par mycket udda fula skor, de sk fingerskorna Vibram Fivefinger. Några meddelanden senare med Roy och diverse djupdykningar på nätet bestämde jag mig för att detta verkade ju både sunt och rätt! Upplevelsen och känslan att springa nära marken ger en känslan att flyta fram i naturen vilket gjorde mig galen av total njutning. Jag var fast! Löpningen blev under våren 2011 längre och jag blev både starkare och snabbare. I början av sommaren var jag och nosade på 10km dock var hälsenan tydlig med att påpeka att inte göra någon längre distans eller med fart. Efter ytterligare diskussion med Roy, ville jag sätta ett mål och träna mot en personlig utmaning som jag aldrig tidigare har gjort i löpning. Nämligen, löptävling! Roy tipsade om "Kristins Runda", som sedan låg som ett litet frö som med tiden växte sig till ett beslut. 81km i härlig natur, det är ju galet! Vem kan springa så långt? Det är ju nästan lika långt som mellan Strömsund och Östersund. Efter ha åkt den jäkla vägen många gånger så vet jag att det alltid tar för länge ….-Hallviksrakan, oh-my-god! Perfekt! Beslutet taget och den 6 oktober 2011 fick Olav ett mail av mig med min anmälan. Olav hjälpte även mig med träningstips och annat inför detta lopp, vilket var mycket god hjälp att försöka fundera över hur man skulle kanalisera sin träning på bästa sätt.


I oktober och november 2011 hade jag växt mig mycket starkare och körde nu långa träningspass på 4-5 mil på helgerna. Vill även tacka Reima för hans hjälp att kommentera mitt träningsprogram som bara bestod av en massa mil i hög. Efter Reimas granskning fick jag fler kvalitetspass och mindre mil.


I december 2011 hade jag nått ett annat mål och omställning i mitt nytt liv efter min separation, dvs att gå ner i vikt. Att återigen ikläda mig den kropp som jag kände igen när jag såg mig i spegeln :) Det blev 42Kg på 10 månader! Hoppas att kunna göra min kropp ytterligare 10kg lättare under sommaren och landa på 90kg med mina 192cm. Det skall väl göra mig lite mer lätt och snabbare i framtida lopp!


Under våren 2012 åkte jag då på en skada. Nu i efterhand var det ju självklart att jag skulle ha en skada vilket ger tid för reflektion och bli bättre. Efter en 60km tur och sedan två stycken 30km turer varje dag med dålig stretchning så sa mitt knä, aj! Jag var dock snabb att hitta vägarna till Specialistgruppen och Joakim Kastebring, Naprapat. Fick tipset efter ha följt träningsbloggaren och grymma Miranda Kvist. Hos Joakim fick jag diagnosen löparknä bl a på grund av dålig löpteknik och ett höger knä som vickade lite inåt vid löpning. Med en bättre armpendling och starkare höft fick jag ordning på knät, men då var det bara 1 månad kvar till mitt mål som jag hade tränat för under nästan 12månader. Sista månaden, på inrådan av Olav, hade han rekommenderat att jag skulle träna utförslöp. Tyvärr vågade jag inte för rädsla att få en belastningsskada och att mitt knä återigen skulle säga aj. Det blev därför bara backträning med fokus på "uppför" samt distanspass för att bygga upp mig igen. 1,5vecka innan Kristins runda hade jag nästan kommit upp i vanlig träningsdos. Jag drog ned och började vila med bara tre
korta turer i skogen för att ha kvar känslan och smaka på ”styrkan” och glädjen till löpningen. Veckan innan "Kristins Runda", när mina små älsklingsgrisar till barn bodde hos mig, blev Anton sjuk. Jag får en lätt förkylning och blir naturligtvis livrädd och tar till allt för att få ut skiten ur min kropp. Bollade mycket med Niklas om mina farhågor och rädslan att inte kunna ställa upp, vilket var mycket skönt.


Fredagen den 8 juni kände jag mig ok, men hade fortfarande lite hög puls. Var det stress inför min första tävling någonsin inom löpning? Eller hade jag fortfarande någon skit i kroppen? Med dom tankarna träffade jag världens bästa Roy på flygplatsen i Oslo. Under gourmé middagen på kvällen stöttade och diskuterade vi mitt äventyr, så pass att nattsömnen infann sig och jag vaknade upp först när klockan ringde kl 04:20. Med tejpade knän och lår kliver jag in och äter en bamse frukost. Om jag var hungrig? Nä, det var inte alls gott! Jätteportion musli från Sverige med vår Svenska A-fil och en halv deciliter chia frön, ägg, en Casein drink (protein) innan jag klär på mig och möter Roy som tappert kliver upp för att skjutsa mig till bergen.
Anländer och har cirka 40 minuter till start. Går med pirrig mage för att hämta mitt
tävlingsnummer, elektroniska chip och sop-påse. Tankarna snurrar om allt möjligt, behöver jag gå på toa igen…är det något som vill ut, skratt? Glider in bland alla coola ultra hjältar och tänker, fan va snabb och fit de ser ut. Alla ler och hälsar! Dom är verkligen en trevlig och välkomnade skara dom här ultra hjältarna. Får mina pryttlar av en morgonglad Olav som jag träffar för första gången. Men jag är så mycket i det blå i mina tankar så jag blev nog förknippad som en nonchalant svensk ;) Iväg en snabbis på mulltoan och jag känner mig trygg att nu kommer det nog inget mer!

15min innan start och Olav går igenom lite bra-att-veta om tävlingen. Jag trycker febrilt på min Garmin 305 pulsklocka. Inte minst min mobil för att få igång GPS för ”Runkeeper Elite” så att min familj och vänner kan följa mig på kartan när jag springer. Fan, är jag inte lite kissnödig ändå? Frågade Roy hur länge det är kvar och han säger 1 min, shit! Äh, jag klarar mig och struntar i att kissa. Pang! Startskottet går och lite mer än 50 ultra hjältar och debutanten drar in i skogen längs en grusväg. Pulsen är på 165 och tempot är inledningsvis på 5:30min/km. Ett lugnare tempo uppför backarna. Jag försvinner oroligt in i mig själv med lite härlig hårdrock och funderar över mina puls. Är jag sjuk, är det bara tävlingsstress som Roy talade om? Jag känner efter och springer vidare med mina tankar. Drar ned lite på tempot och bestämmer mig för att springa själv och jag ser den stora klungan mata vidare. Full av mina tankar, missar jag första kontrollen där man skall använda sitt elektroniska chip för att registrera sig. Springer ovetande vidare till dess jag kommer till den första markerade korsningen och tar upp kartan. Men. Det skall ju vara en kontroll här!! NEJ! Har sprungit för långt! Jag vill ju inte bli diskad utan jag ville ju naturligtvis genomföra detta äventyr och mål på rätt sätt. Så jag bestämmer mig för att vända tillbaks och hittar den missade kontrollen. Skitless och förbannad, lägger jag undan mitt ultra tempo och gasar på. Efter en stund så är jag inte längre sist. Börjar att passera lite folk, drar ned farten och stannar för att lära lär känna flera av dessa norska ultra hjältar. Drar vidare. Springer på utan att dra ned farten i backarna. Första berget springer jag uppför och nedför utan att gå, och sedan full fart i nedförsbacken till första droppstället. Det vill säga ett ställe där min stora sop-påse finns med diverse grejor som jag vill skall följa mig på två stationer genom loppet. Tar på mig min ryggsäck med 3liter vätska, mat, samt extra vattenflaska. Dricker en Gainomax recovery protein drink och sedan iväg. Fortfarande i ett högt tempo för att vara mig och jag jag passerar lite fler personer längs grusvägen. Efter kanske 5-8 kilometer ser jag ett par som springer och då blir dom nästa mål att dra förbi. Börjar dock fundera på min strategi och fart. Har nu sprungit cirka 24km och måste nog dra ned lite på mitt tempo och försöka att hitta en nivå för återhämtning. Dom underbara hjältarna framför mig, Tor Einar och Cecilia Karlsen, går uppför backarna och springer sedan vidare med bra tempo när dom har kommit upp. Jag börjar att skugga dom och kommer in i en skön bra rytm. Vid ett tillfälle kommer jag upp bredvid dom och vi börjar prata. Dom här hjältarna genomför "Kristins Runda" som ett träningspass och skall ut och springa dagen efter tävlingen också. Deras mål är tävlingen "Trondheim till Oslo". Respekten stiger och jag suger åt mig alla kaksmulor av vad de berättar. Där och då bestämmer jag mig för att sluta med att äta ”socker” för bränsle när jag springer när jag hör deras anledningar och lösning på att få bränsle under löpning. Tack säger jag :) För det känns inte trevligt att träna och äta rätt, för att sedan äta socker en hel dag och spärra sin egen fettförbräning och energi. Vi gjorde sällskap uppför andra berget, och vid nedförslöpet av det andra berget så ökade dom tempot och jag bestämde mig för att hålla tillbaks. Sakta försvann dom vid den längsta utförslöpet under hela "Kristins Runda" som säkert var +5kilometer. Det var där och då mina lår fick så mycket stryk att kraften att löpa att springa nästan försvann. Då hade jag sprungit totalt cirka 40km, bara hälften kvar och 24km till droppstation II. Jag hade nämligen i mitt huvud delat upp loppet i tre delmål och jag sprang bara för respektive delmål hela tiden. Första delen 16km, andra delen 44km samt tredje delen bara 20km (det där bara fick jag äta upp senare….). Mentalt befann jag mig nu i den tyngsta biten av loppet. Mina ben var trasiga och det var långa backar upp och långa backar ned. Jag gick hårt uppför och tvingade mina ben att försöka springa i bra tempo nedför. Det gick inte fort, skratt! Försvann i min bubbla och jag levde för att springa den bit jag bara såg framför mig. En kort bit i taget. Till kurvan. Uppför backen. Nedför backen. Till stolpen. Jag och kartan -  gå och springa, det var det enda i mitt huvud. Lilldjävulen hade smugit ut och satt på axeln och viskade olämpliga saker men jag skakade av mig honom. Tyvärr hade jag trampat sönder mina hörlurar så hårdrocken kunde inte heller motivera mig där och då. Men det var bara en kort motgång någon timme.


Vid droppstation 2 är det två andra löpare på plats. Jag fyller min ryggsäck med mer vätska. Dricker en proteindrink och tar en banan och löper vidare. Måste säga att supporten var grym. De hjälpte mig att hålla i säcken, hämta och greja, ställde frågor om jag ville ha vatten, etc. Underbart! Tack för era glada leenden och support, ni gjorde verkligen skillnad! När jag sprang iväg var det med lätta ben som jag började de sista 20km. Tänkte att om jag springer på 2,5 timmar de sista 20km då har jag ju möjligheten på guldbältet. Sprang uppför en lång backe och hittade en skön löpning som kanske inte gick i någon häftig fart säkert i 7-7:30 tempo. Nu snart skulle jag få se Kristins Gubbe. Den där trästatyn som skulle visa att nu är det bara 13km kvar. Dock hade Olav sagt att det var 13km av de tuffaste kilometerna! Tre toppar på över 700m. Jag hade dock topp 1 och 2 i minnet och tänkte att detta blir lugnt. Går, klättrar uppför och sedan löper jag nedåt och vinner tillbaks tappad tid. Detta grusades totalt vid topp tre. Vilken jäkla stigning! Det bara fortsatte och fortsatte. Benen brann! Jag stönade och kämpade på ett steg i taget, vem fan kan springa här?  Tänkte jag, och kände mig genast bättre för svaret jag kom fram till var att det måste vara totalt omöjligt! Hörde lite glada röster och ser då Tor Einar och Cecilia komma nedför. Dom peppade mig och jag gick vidare. Upp, upp, upp, när skall det här sluta tänkte jag? Högre och högre. Till slut efter en mycket lång upplevd stund var jag på toppen. Chip fram och sedan iväg nedåt berget. Nedåt, kände mig starkare och försökte att gå så fort jag kunde. När jag går nedför backen träffar jag bl a Anders. Jag peppar och berättar hur långt det är kvar och känner mig lite ledsen för det berg han skulle bestiga. Skratt! Nere efter berg tre så är det direkt dags för topp 4 . Det kan ju inte vara värre än trean tänkte jag. Tufft var det men inte lika branta sektioner dock tog det en bra stund att komma upp och njuta av en underbar utsikt. Chip fram och sedan ned igen. Småsprang lite där det var möjligt. Mötte Anders och lite annat folk på vägen ned. Väl nere tog jag på mig säcken och iväg. Hade dock svårigheter att hitta den stig jag skulle på här, det här var nog det enda stället jag fick leta lite och var nog på rätt stig först efter 10-15minuter och kunde börja löpa vidare. Vid topp 5 sa jag högt för mig själv, nu är det bara detta berg kvar sedan är jag i mål. Detta berg skulle komma att kopiera berg nummer tre med branta sektioner. Väl nere tryckte jag i mig lite koffein gel och sprang de sista kilometerna i mål.


Vilken känsla! Att komma fram och se människor vid målgång packa ihop, för jag var ju inte bland dom snabbaste. Skratt! Starkt tjoande och hejande från gänget på plats springer jag in och chippar in mig i mål på 11:46tim med en maxtid på 16tim. Segraren gled in på oerhörda 7:10:13tim. Vilka atleter! Oerhörd prestation bland dessa berg!


Sitter på backen och stretchar och dricker Coca-Cola. Roy hade köpt två par cheesburgare på
McDonald! Vilken present! Min tacksamhet gör mig stum oc hungrig. Min glädje att sitta där på baken bland alla dessa ultra människor och höra deras ord och gratulationer till min löpardebut, var grymt. I will be back :)


Varför utsätter man sig för något sådant här? Jag kan inte förklara med ord för att göra det rättvisa. Det är någon sorts av inre njutning att testa sig själv i naturen och sedan klara det. Bortom samhällets krav och måsten, och bara gå in i sig själv och köra! Tävlar gör jag mot mig själv, kan jag bli bättre och starkare? Att jämföra mig mot andra kommer nog aldrig ge mig den motivation det behöver för att göra en sådan här resa. Kanske är det därför som dessa ultra människor är så stöttande och glada? Så där! Nu har jag suttit och skrivit i en timme och det blev säkert en massa fler ord än vad som behövdes. Men sån är jag, när jag har påbörjat något blir det bara längre och längre. Mitt mål 2011 kommer även det att sluta i Oslo och jag kommer att springa i 24timar i Bislett. Hur långt kan jag komma inomhus längs en 560m korridor under dygnets alla timmar?

Tack alla ni som vet att jag har varit i kontakt med er för löpningen skull. Dag som har varit min löpmentor och stöttat och funnits där med alla mina frågor - Ni har alla bidragit till att jag uppfyllde mitt mål i helgen under min debut på Kristins Runda och fått mig fast i Ultra cirkusen för resten av mitt liv - Tack!