Halvt lopp Hornindal ca 38km!?

Reduserat, halvt lopp - 38km på 07:57:29 Ledsen
 
Hemkommen, trött och sliten! 196 bil mil på tre dagar, däremellan ca 38km med grymma 2800 höjdmeter klättring på Norges tuffaste fjällopp. Mitt mål och ambition var att springa helt lopp vilket var 75km med 56...00hm stigning. Hemma i soffan med en grym animerad 3D tur i fjällmiljö var jag snabb att anmäla mig till ett helt lopp. Fjällvandrat har jag gjort hela mitt liv, så att gå uppför backarna och springa nedför - det fixar jag i lugn och ro, tänkte jag. Vad fel jag skulle ha!!!

Det var cirka 140 löpare denna morgon vackra morgon i Hornindal, varav det största antalet skulle springa ett halvt lopp. Jag var taggad och sugen att göra de timmar som behövdes för att springa ett helt lopp. 15-16 timmar trodde jag det skulle vara möjligt att ta mig runt och målgång skulle i så fall ske vid midnatt. 1 mil på två timmar. Niklas som jag har lärt att känna via Facebook stod tillsammans med mig vid startlinjen. Vi hade tur med vädret denna morgon, solen sken och vi hade blå himmel. Extra mycket tankar på salt och resorb flög förbi tankarna, samt andra saker – har jag fått med mig allt? På topparna runt omkring kunde man på en del ställen se snö. Hornindal sjön låg blank och det var en skön härlig stämning. Vid start öppnade många i bra 5 tempo, medan andra bara försvann längs banan. Tre kilometer och skön uppvärmning på lite asfalt och platt mark innan det började. En liten grusväg och uppför. Stavarna fram och hård marsch. Backarna hade nu började. Första orienteringskontrollen, fram med kort och sedan uppför igen. Nu blev det teknisk stig. Sten och rötter, men fortfarande stig som sedan övergick till ren fjällmiljö. Röd/gula Snitslar och vita markeringar på sten. Efter tre kilometer brant stigning och jag kämpade i maxpuls, så var jag på middagsfjellet. 650 höjdmeter på 3,1km, ok stigning. Efter första stämplingen så var alla tankar och benen fräsch och jag sprang hårt nedför i 3,4km. Passerade många personer som hade passerat mig och mina ben i uppförsbackarna. Kände mig stark och säker i foten att springa hårt nedför i 3km obanad fjällterräng innan det blev en liten grusväg till nästa kontrollpost. Det var vid nästa stigning som jag märkte att mina lår inte var anpassad eller tränad för detta. Snart som det blev promenad i stark stigning hade jag maxpuls. Jag slet som en hund att bara gå!? Nu skulle jag upp till Gulekoppen 1306 meter över havet. Brände slut på benen och fick ta en 5min paus och äta och dricka. Medan jag sitter där kommer starka personer i snabbt tempo och går förbi mig och hälsar gott. Efter en smörgås var jag vid gott mod, började att gå mycket saktare uppför. Fortfarande slog mätaren med maxpuls i botten när det blev brant stigning.
 
Upp till Gulekoppen stannade jag hos världens gladaste och trevliga personer som hade en post inför en brant stigning på snö till toppen till Gulkoppen . Dom snackade och bjöd på bra stämning. Berättade om hur den person som skulle bli segare hade sprungit på 9min uppför snön (se bilden som jag har lagt med!) Såg att det där kommer att bli riktigt tufft. Tog en av mina räddningsgel med koffein och dopade mig innan jag med starka ben och bra rytm tog mig upp till högsta toppen. Puh! Väl uppe igen, började jag glömma bort mina trötta och veka lår, började att springa….stämplade på Gulekoppen och sedan var det hårt nedför och långa sträckor på vit blöt och mjuk snö. Sprang på bra och njöt, det är så här det skall kännas tänkte jag och gruvade mig för backarna igen framför mig.See More

När jag återigen skulle klättra uppför, inte så brant. Så var lårstyrkan borta. Inga problem att springa nedför och plant, men att klättra var det som att stoppa in en 0,4liters motor i en buss. Jag kämpade och tog små små steg, sakta framåt. Pulsen på max. Blev passerad av glada personer, tiden flög fram medan jag kämpade i myrsteg uppför, uppför. Väl uppe på kontrollen. Så tryckte jag igång benen som sakta men säkert ökade och sprang på hårt igen nedför, lår och knän – inga problem! Det får jag tacka Kristins Runda för JÖver myrar, vatten, stenrös, snabba och säkra fötter – inga stigar. Dom hade varnat mig för sista stigningen upp till Muldsvorhornen, jag bävade medan jag sprang vidare och hälsade på dom som hade gått om mig i backarna. Många skrattade och sa att vi ses i nästa backe när dom skulle gå om mig igen, som hade varit dagens melodin :)


Sista toppen innan det var dags att äta och packa om säcken med mat. Cirka 1500 meter med 400 stigning. Det var bergsklättring, och ärliga skyltar som talade klarspråk om man hade ramlat. Jag bävade och tog en räddningsgel med koffein. Började låååååångsamt uppför. Ett halvt steg i taget i samma rytm och tempo. Tittade inte uppåt, bara på fötterna och marken. Det gick så långsamt, mycket långsammare än tidigare. Låren var bortom lidande. Vid ett tillfälle medan jag gick med stavarna som stöd och hjälp, halkade jag till och fick tag i ett träd. Puh! Det var nära ögat….vet inte hur länge jag höll på. Vet bara att de snabbaste personerna (förutom två) började nu att komma nedför för att springa tillbaks för ett helt löp. Det var där under denna stigning som jag sa till mig själv, mina lår fixar inte detta. Det är inte längre säkert och tryggt för mig, med nattmörker och kanske dimma på tillbakavägen. Jag tog ett hårt beslut men som jag i skrivande stund fortfarande känns rätt men debatterar med mig själv. Jag springer ett halvt löp, och tar lärdom till nästa år. Inför Hornindal, fungerar det inte att bara löpa långt och i naturen. Man ”MÅSTE” träna lår och styrka för att orka klättra – gående som springandes. Det var min svaghet. Flytta till Hammarbybacken 2 månader innan och bara köra upp-å-ned hade varit vad jag hade behövt!


När jag till slut var på toppen, började lårens vekhet att rinna av mig. Jag hade nu bara cirka 4,6km till mål, nedför. Jag började att springa hårt och fort. Har inte haft möjligheten att kolla klockan men låg säkert på 5-6tempo i ren fjällmiljö och blöta myrar. Skall inte släppa förbi någon mer! Såg att det var några personer som försökte, men jag sprang på hårt och var tillslut ensam. Beslutet av att avbryta och springa ett halvt löp, kändes fortfarande rätt. Försökte att motivera det till något positivt, för inom mig kändes det ändå som ett misslyckande! Nästa år, revanch och starka lår!


När jag springer nedför och närmar mig ett par hundra meter från mål, ser jag en en glad och sliten Niklas Grip som skall ge sig ut för ett helt löp. Jag blir sentimental och glädjs för honom och vet hur tufft det har varit, han ger sig nu ut under regn. Dimma skulle komma under nattimmarna på fjället och bara genom sin gps skulle han hitta markeringarna för att ta sig framåt. Vid 04:50 (cirka) kliver han i mål som en hjälte i mina ögon J
Nära målgång satt underbara Leilah under ett träd och väntade på mig. Där hade hon suttit sedan 15:30, baserat på att jag skulle springa på 7,5 timme…å lite optimism att jag kanske hade sprungit snabbare J Det blev dock 8,55tim när jag klippte målet, som inte längre kändes lika bra när jag inombords kände det som ett misslyckande. Fick kramar och mat och pratade med många löpare vid målområdet. Leilah, hade själv tagit en 6km tur under min tävling, och smakat på den brantaste stigningen och fått trevliga upplevelser under dagen. Glad att ha någon som stöttade och hjälpte till både före och efter när jag i min bubbla tänkte på loppet J Kram!


Jag är dock glad och hade fått en ordentlig härlig fjälltur under extrema förhållanden. Det blev en halv lopp och jag är nöjd. Nästa år tar jag revanch med kunskap av vad som behövs för att göra bra ifrån sig på Norges (Nordens?) tuffaste fjällopp.