Det har nu gått några dagar sedan jag gjorde både en fysisk men definitivt en psykisk utmaning! Har sett att det har dykt upp lite berättelser av andra deltagare, här kommer då äntligen min efter dagars av reflektion och återhämtning av mina stackars fötter!

Att löpa i 24 timmar - Bislett 24-timmar, Oslo Norge! Det lät ju lite som en utmaning man vill pröva på nu när löpningen har slagit rot, så gick tankarna i våras 2012. Att mitt hjärta hör till fjäll och berg fick stå tillbaks mot att springa i en 540meter betong kulvert. Tartan på betong istället för leriga stigar och fjällrötter som fäller krokben. För ett år sedan tyckte jag det var ett vansinne, men under året kröp det på mig. Vilken utmaning, den måste göras!

Två veckor innan loppet springer jag mitt sista långpass på 57,5km på 6 timmar på en rundbana på Ängby IP. Efter långpasset drog jag ned på antal pass och längd. Sista veckan blev det bara två korta pass. Sista passet på en onsdag tog jag på mig mina terrängskor och gjorde ett snabbt härligt snöberikat 11km pass, tyvärr hade jag inte sprungit med dom skorna på länge och drog på mig en ordentlig träningsvärk högt upp på respektive vad. Så dagarna innan var det ömma vader som jag försökte att få ordning på. Perfekt avledningsmanöver att tänka på något annat och sluta oroa sig för tävlingen.

Vad gäller utrustning så hade jag följande på mig: CEP kompression strumpor och ett par långa kompressionstights av märke CWX. Jag bytte CEP strumporna vid ett tillfälle. Överdel bar jag en tshirt. På fötterna bar jag de skor jag hade blivit blixförälskad i ett par veckor tidigare, ett par Brooks Pure Flow. Helt sjukt grymma och dom bästa kvantitets skorna jag har för att löpa utanför terräng. Som reserv par skor hade jag ett par Adidas Adizero, vilket är dom andra par skor jag har med dämpade sula. Dock har dessa sulor ganska stum dämpning och kanske inte de bästa kvantitets skorna – men som sagt, jag hade inget annat att ta med mig när allt annat är terräng i skoskåpet. Sedan tycker jag att det förbannat jobbigt med svett i ögonen. Jag blir halvblind av svetten och med tanke på den värme som kanske skulle erbjudas inomhus bestämde jag mig för Björn Borgs bästa! Ett vitt pannband som jag hittade på jobbet. Iklätt pannband sållades jag från vetet, och blev unik 🙂
 
Jag hade lagt upp loppet att springa 1 timme i lugnt 6:30-7:00 tempo och köra 3-1, dvs 3 varv löpning och 1 promenad. Men efter diskussion med Olav Engen på löpdagen ändrade jag taktik och valde att börja gå från start. Vilket kändes förbannat knasigt och löjligt, men med facit i hand var det kanske rätt beslut! Vad gäller mat skulle jag äta Hammer Perpetolum var 20 minut i en sk 1 timmes flaska (tre mattillfällen i varje flaska). Varje timme tog jag en halv Fizz från Hammer för att ge kroppen salt och mineraler. Varje timme tog jag även Anti-fattigue cap från Hammer som hjälper kroppen att slussa ut skit ur musklerna – min upplevelse var att de hjälpt. Mao, jag hade inga problem med kramper eller stumma ben under alla 24tim. Att benen blev stela när man hade suttit en stund vid massage eller när jag tog av mig skorna och tog ett barfota varv, det är fullt förståeligt. Men så fort jag fick upp värmen i benen tuggade de på.
Utöver ovanstående mat åt jag även den mat som serverades. Min favorit blev soppan med taglitella och kyckling. Soppan får i dessa sammanhang 5 "Bislett varv" av fem möjliga. Den var något djävulsk god! Näst bästa mat serverades var wrappen under kvällen vid 23:00. Våfflan har jag knappt några minnen av, snarare Reimas trevliga och stöttande pepping vid julbordet.

Det var en otroligt häftigt känsla att gå och ställa sig vid start med Roy och sedan höra nedräkningen vid starten. Å så var man igång! 24 timmar skall jag hålla på tänkte jag, ha ha va galet! Allt flöt på och det kändes gött, dock lite skämmigt att gå så tidigt när man såg vissa löpare löpte på bra med lockande tillrop att man skulle hänga på. Jag ropade tillbaks att jag tar en ”rain check” till midnatt. Konstigt nog såg jag inte dessa personer på morgonen ;) Jag pratade med många och det var trevligt. Redan efter 4-5tim fick jag problem med mina fötter. Dom hade svullnat upp fastän jag hade ett par stora breda skor. Normalt har jag ett par US11 vilka nu var US 12, men ändå inte tillräckligt stora. Mina tår och utsidan på framfoten låg och skavde och det dröjde inte länge förrän jag började bygga stora blåser. Fötterna domnade bort. När jag inte hade någon känsel alls av fötterna och det bara ibland fanns smärta som högg igenom, tog jag av mig mina skor och gick i strumplästen ett varv. Det var mycket skönt och fungerade som massage och jag fick då åter på mig mina skor med bättre känsla i fötterna. Så fortsatte det och allt rullade på. Vid 10tim fick Leilah massera mina ben och vi punkterade blåsor och la på compeed och lite special produkter ;)


Min Leilah var support och säkerställde att jag tog mina piller och mat samt gav mig peppning och glada miner. Senare under första dagen kom även min stora vän Helge. Han skulle även ingå i mitt sk support team. Underbara Helge hade tryckt upp en tshirt för Leilah och honom med ett kort på mig. Han var helt galen! Full fart med massa rim och meddelanden som DJ läste upp inför alla på Bislett stadium. Jag garvade och njöt av uppmärksamheten! Det hjälpte och var trevligt och skönt att få lite hjärngympa och lite kul att tänka på när man sprang. Sedan dök det även upp någon eget fabricerad affisch efter banan som man såg varv efter varv. Så jäkla skönt och underbart med den elit stöttningen som dom båda gav! Tack Leilah och Helge :)
Det andra problemet jag fick under de första 12-15 timmarna var min höft. Nu i efterhand vet jag att jag hade en början på en inflammation i muskel/senfästet. Brukade ibland känna av den när jag springer på hårt underlag. Efter lite coaching av Helge vad gäller andningen så upptäckte jag att när jag sprang så sprang jag med spänd mage och inte släppte ut och slappnade av med hela magen. Jag började att andas rätt när jag kände av höften och det fungerade. Det fungerade riktigt bra så mitt problem försvann, så enkelt och skönt!


Klockan 0400 hade jag en krasch. Jag blev något helt fruktansvärt illamående. Jag tror att jag fick i mig för mycket av min dryckesmat när jag började bli slö i hjärnan och inte höll koll om jag drack för mycket. Jag la mig ner i 30min i min sovsäck och skakade av frossa och ömma knän, riktigt ömma fötter och alla känslor som tidigare var borta i dom små tårna kom tillbaks. Aj! Slumrade till och från. Leilah väckte sedan mig efter dom minuterna och jag mådde mycket bättre. Liten soppa och flera glas coca cola. Alla blåsor tömdes (igen!) vilka hade sprutat glatt på samtliga omkring. Det las på ytterligare Compeed på de nya blåsor och andra produkter. Helge lyfte upp mig på fötterna och puttade igång mig. Efter två promenad varv så började jag att trippa lätt och sedan var jag igång igen med 3+1.


Sista timmen ökade jag tempot. Fick igång benen och det gick emellanåt ganska fort, dock försökte jag ändå att gå var fjärde varv. DJ och alla var härligt peppande och skrek och hojtade, det var en riktig härligt party och vi löpare var i centrum längs ett julbord med bl a chips. När det var tjugo minuter kvar löpte jag bara på, varv efter varv och det gick fortare och fortare. Helge stod och skrek och höll koll på min placering. När sedan den efterlängtande rösten och nedräkningen med 10 sekunder kom, så var man en andfådd spacebrain!
Att börja löpningen med en 87 plats och gå var tredje varv i ett tidigt skede, var lite skämmmigt! Många gick in i väggen och orkade inte springa mer, alternativt kraschade helt och slutade att springa. Under dom 24 timmarna gick jag sakta men säkert till en 29 plats. Att detta var min första upplevelse i en 24tim tävling, samt ett distans rekord på nästan 100% gör mig mycket nöjd över min prestation. Jag var där för att springa och gå i 24tim, vilket jag gjorde och det blev 157,3km! Jag kunde ha sprungit med ett högre tempo under alla timmarna under löpningen när jag fortfarande hade energi kvar på slutet och under flera tillfällen under loppet stundvis sprang med ett riktigt bra tempo. Om jag istället hade smetat ut denna energi i en högre medelhastighet, hade jag hunnit längre. Men det visste jag ju inte när jag började och är bra information till et framtida lopp! Att jag kraschade, hör till! Jag var glad att det var en så liten krasch och tackar min support och mitt upplägg för att det inte blev värre.
Om jag gör om detta nästa år, vi får se! Just nu upplever jag som att jag hellre satsar min tid på ett sk 100miles trail lopp i natur och berg. Dock har jag lärt mig mycket om mig själv och hur jag fungerar under dessa extrema omständigheter samt lärt känna många nya trevliga personer från Norden. Tusen tack för alla ni som fanns där och alla ni som skickade in alla meddelanden, det var helt galet trevligt och hjälpe väldigt mycket!!!