Black River Run 50miles – Västerås!
Det har blivit en liten tradition att skriva några rader om upplevelsen och lärdomen efter ett litet lopp. Har nu sprungit min tredje löptävling någonsin varav två var 50 miles (80km) samt halvt lopp "Hornindal Rundt" ca 38km.
Med lånad bil med plats för ytterligare en person fick jag sällskap av Thomas som på stående fot några dagar innan bestämde sig för att springa 32km (två varv). Dålig nattsömn med lite tävlingsiver i kroppen klev jag upp kl 05:00 och gjorde mig redo. En timme till Västerås så var vi tidigt på plats. Det kändes bra för att kunna tricksa med mat, utrustning och snacka med alla människor. Vädret var behagligt men lite kyligt. Jag bytte till en tunnare underställs tröja med långa armar istället för tshirt, vlket jag ångrade mig ganska snart jag började springa! 0845 kördes en säkerhetsgenomgång och allmän upplysning om loppet. Under själva varvet på 15km fanns det totalt tre stationer för tankning. Efter 6km återfanns första kontrollen med det elektroniska chippet, sportdryck/blåbärssoppa/vatten, andra kontrollen var vid 12:6km där det fanns vatten samt vid varvning/målgång 16km buffe "socker" och lite frukt.
Ett flertal besök på herrtoan och skogen gjordes innan start, men likaså startade jag lite kissnödig som jag höll inne till varv två! Vilken skön belöning att kissa :)
Träffade även Erik som springer för samma klubb som jag, Vattudalens LDK,och vi hade ett mycket trevligt samtal. Vi sprang tillsammans till första kontrollen sedan la jag mig bakom honom. Jag behövde ”känna av mig själv” vart jag hade ben och kropp och det gör man bäst själv. Första varvet på 16km var skönt och kändes bra i benen och gick i lugnt 1:36tim, 6tempo, inklusive promenad i backarna. Intressant hur man inledningsvis definierar en backe som senare i loppet kommer att omdefinieras.

Ett varv bestod ca lika delar av grus, teknisk skogsstig samt asfalt. Höjdstigningen under loppen var i tidigare mått mätta obefintliga och hamnade på ca 1100 höjdmeter totalt under hela loppet vilket var samlade i de sista km innan målgång. Jag sprang med ett bättre löpsteg och känsla över sten och rötter på stigen över asfalten, konstigt men så är det.
Efter första varvningen blev det en shot med ”Chiafrön” med vatten, påfyllnad av mitt lilla vätskebälte, smörgås med smör, ost och rökt skinka i handen och i den andra tog jag en banan och sprang vidare. Tog inte mer än ett par minuter att göra sig färdig för andra varvet. Andra varvet gick lite långsammare men fortfarande pigga ben och skönt rull som gick på 1:44min. Vid varvning möttes jag av Thomas som hade gått i mål på 2,51tim (32km) och haft lite stök med någon lårmuskel. Thomas hjälpte mig varje varv med chia-shotten, fyllde på mina vätskeflaskor medan jag gjorde i ordning mitt bälte med lite ytterligare Winforce Ultra Energy Complex. Smörgås och banan i handen i repris och sedan ut på det tredje varvet.

Efter de första sex km och när jag började springa på grus började mina ben stumma till. På asfalten blev det värre. Nu i afterhand har jag lärt mig lite ytterligare om mig själv - vars poäng jag kommer till på varv fem :) När benen stummade till och gjorde lite ont ändrade jag löpstilen och det blev värre och jag hade inte ett bra löpsteg och flyt samt farten blev lägre och lägre. Jag fortsatte på detta sätt under långsamt varv tre (1,58tim) samt mitt värsta varv, nummer fyra, (2:05tim). Det kändes i kroppen och jag hade inget skönt löpsteg, vilket även Mats påpekade efteråt i omklädningsrummet.
Det var förbaskat fuktigt och tryckande och jag trodde att när som helst skulle himlen öppna sig, men inte då! Jag tog därför på varv fyra beslutet att svalka mig. När jag passerade kolonilotterna fanns det kranar med slang lite här och där. Snabbt på plats sprutade jag kallvatten över ansikte, hals och rygg. Vilken underbar känsla! Kände hur jag blev klarare i huvudet och pigg i kroppen! Det kändes lättare att springa vidare på varv fyra och jag såg säkert ut som en blöt hund där jag kom springandes och plaskade i mina skor.
Inför målgång, ca 500m, blev jag omsprungen i en uppförsbacke av några som hade bra fart. Herregud, var fick dom sin fart från? Har dom legat bakom mig hela tiden bara för att nu dundra förbi? Det var först vid målgång jag förstod! Det var nämligen segraren och nummer två som hade haft en spurtstrid, vilket fick mig att känna mig bättre till mods :) Mao, skillnaden från mig och dessa duktiga löpare var ett helt varv (1,6mil) vid 7,2tim (6,4mil).
Efter tuggandet av torr smörgås och en banan som blev till bananpure i handen kom jag äntligen fram till första kontrollen på varv 5. Killen som stod där sa bra kämpat – bara en mil kvar!! En mil!? Det är ju inget, typ en timme i ”lugnt tempo”. Jag fick styrka av den killens ord. Tog min nödproviant Gel med coffein och tvingade mina ben in i ett normalt löpsteg med tårar i ögonen för den smärta jag kännde. Efter en stund lossnade det och jag började att rulla fram i duktiga 6tempo. Kändes bättre och bättre i benen. Med andra ord ”Poängen” som jag tidigare refererade till = jag hade tillåtit mig att stumma till i benen och ändrat min löpstil vilket gjorde allt sämre och sämre, istället för att tvinga benen att löpa som vanligt. När jag nu istället tvingade mig att springa som vanligt släppte allt i benen på bekostnad av tårar och smärta. Allt försvann i benen och 6tempot var möjligt! Inte mycket fortare än så, men det kändes bra. Vet inte om detta är en huvudregel men det fungerade då, vilket skall även pröva igen längre fram!

Tog mig en dusch vid kolonilotterna och stönade ljudligt vilket säkert gav upphov till de där vinkningarna och skratten från partygruppen som satt och åt inte alls många meter från mig :)
Sista milen gick på 60min och då gick jag i backarna, vilket jag är förträffligt nöjd över efter ha sprungit 7mil tidigare.
Målgången var en euforisk känsla! Allt försvinner och det bara är glädje och skratt att höra sitt namn hojtas från högtalarna! Jag snackade runt och önskade att arrangörerna, såsom ”norskarna” kunde ordna ett snyggt bältesspänne. Gillar bältesspännen och fler kommer det att bli. En korv med potatis sallad i munnen samtidigt som jag förklarade förklarade min lycka till allt och alla var nog en vacker syn. Till slut hamnade jag i omklädningsrumme där jag hittade min klubbkompis Mats på rygg! Det blev en hel del snack och skratt med garanti att vi skulle springa tillsammans igen i framtiden.
Sammanfattningsvis var Black River Run en mycket bra arrangerad tävling. Det var lite fotografer överallt. Bra med dryck och småplock. Trevliga härliga människor. I denna delvis lätta trail fick jag nytt PB på 9:32:01 vilket jag är nöjd över. Jag har lärt mig mer om mig själv och om min kropp. Dock måste jag försöka att hitta någon bra föda under själva löpningen. Torra jäkla smörgåsar är svår att svälja när du inte längre har saliv i munnen! Bananer är dock toppen! Helt sjukt vad dom funkade bra och det kändes i kroppen efter en lite banan boost.
Jag kommer definitivt tillbaks nästa år med Leilah som också får ta sig runt alla de varven :)
Nästa utmaning är om 2veckor i Jessheim5 6-tim i Oslo tillsammans med min käresta. Så 50miles är ett bra långlopp som jag hoppas gagnar mig inför min första 6-tim. Leilah fick denna 6-tim tävlingen i födelsedags present med flygresan. Är inte det en bra present så säg :)