En reseskildring av Vestfold Ultra Challenge (VUC) 50 miles/81km i Holmestrand, Norge- ”based upon a true story”.
Kanske en av dom tuffaste utmaningarna jag har gjort under min korta löparkarriär. Hornindal Rundt, Kristins Runde, Bislett 24hr, Black River Run, TEC100 (DNF), ingen tidigare ultra trail äventyr kommer nog i närheten av på vilket totalt sätt jag fick spä...nna mitt pannben över oförberedda destruktiva element som jag tidigare som löpare inte varit med om. Nu hände allt på en gång! Skall dock tillägga att jag debuterade i löparsammanhang först för ett år sedan med Kristins Runde 50 miles, så ni inte tror att jag är en sådan där löparvärsting som springer som en gasell över stock och sten i dagar oberörd. För en sådan person är jag inte. Jag är en okrönt rookie som löpar för egen utmaning och njutning, med mycket glädje och en stark vilja att blir bättre och bättre vid varje utmaning!
VUC är även den andra deltävlingen i Heavy Weight Ultra trail, landskampen mellan Helge och mig där han vann LidingöUltra som var det första löpet med en helt magisk tid. Så nu var jag taggad för ny revansch och vilja att visa lillgutten från Norge vart skåpet skulle stå!

När jag landade på Gardemoen hämtade världens bästa Olav Engen mig och tillsammans reste vi till Holmenstrand. Vi hade en biltur där varken jag eller Olav satt tyst utan pratade som tonårsflickor kring smink och kläder, fast istället var det nu löpning, träning, skor och mat som entusiastiskt bubblade ur vår mun. Mitt i ett samtal berättade Olav plötsligt att vi var framme, men vi skulle åka och titta på vadstället som vi skulle passera vid 25km. Vattnet var ordentligt strömt och cirka 5 meter brett och satt man inte ned fötterna rätt vid vadningen så skulle man lätt bli blöt över knäna. Jag hade dock redan sett ut ett ställe där man med ett kaninskutt skulle kunna landa torrt från en sten till en klippa med 1,5m fallhöjd. När man står där går tankarna till själva löpet och i vilket skick man skulle vara när man kom dit, där och då längtade jag efter att få uppleva den känslan.
På kvällen blev det Pizza och vi träffade Kåre som hade med sig hela sin familj. Fick en bra genomgång av kartan av Olav, men var mest intresserad över när backarna som var riktigt tuffa skulle komma så man mentalt kunde förberedda sig. Vad jag egentligen skulle ha behövt var att läsa kartan och sträckan 10km innan berget ”Hvittingen” och alla de vägar och stigar som korsade varandra där. Många skulle komma att springa fel just precis där, vilket även jag gjorde. På kvällen sprang vi på Alfred på hotellet som jag senaste träffade på min debut på Kristins Runde för ett år sedan. Även han debuterade vid KR och har sedan sprungt flera ultra lopp i terräng.
Det blev inte en tidig kväll utan vid midnatt sa jag god natt till Olav efter ha ställt klockan på 05:30. Loppet startade 07:30. En stor frukost är viktigt för mig och jag försöker att äta samma sak vid varje tävling. En stor talrik müsli med chia frön, en smörgås, juice, ägg och bacon. Rap! Morgontoalett och två sälungar senare var jag lätt och pigg på fötterna. Bröstvårtorna tejpade, födelsemärket på ryggen tejpad, antifriktion mellan tårna, skinkorna och armhålerna. Icebreaker karlsonger, CWX långa kompressionstights, CEP strumpor tejpade knän med KT tejp vilket jag bara gör vid tävling – om det fungerar? Det känns i alla fall bra och jag tror att det gör skillnad och det räcker för mig, inte minst ger det mig möjligheten att få raka mina ben . Mina två problemtår tejpade, kort Salomon tröja, pannband, Garmin GPS klockan på armen, Oakley brillor. Hallå, vad kan gå fel nu när man har kittat sig på det viset här viset och tänkt på allt? Jo just det, skorna! På fötterna hade jag ett par Adidas Adizero Adios. Hade bestämt mig för att springa med de skor jag vet ger mest löpglädje vilket jag trodde skulle bli ett bra beslut på en torr bana. Det kom att bli ett av mina sämre beslut den dagen! Under loppet skulle mina fötter åka kana i blöta skor och skava. Med dåligt grepp skulle jag åka skridskor på blöt mossa och stenar och gegga innan jag lärde mig hur jag skulle springa. Friktionen resulterade i skavsår överallt. Lilltån blev sämst där jag hade en 360 graders 5D vattenblåsa. Den såg ut som en stor blå vindruva med en liten nagel insjunken i mitten! Nä nu går vi händelserna i förväg. Sammanfattningsvis, skorna var kass för dagens underlag och jag skulle ha tagit mina favorit trail skor, Salomon Felcross!

Vid start fick jag chip och startlapp, snackade med lite gamla kändisar från tidigare lopp och vänner från FB som jag inte tidigare har träffat. Nu var man redo och det var bara 20min till start. Solen var redan tidigt på morgonen närmare 20 grader, det här kommer att bli svettigt. Helge hade jag träffat i omklädningsrummet och vi var båda spända inför dagens drabbning, dock hade Helge varit sjuk dagarna innan och visste inte riktigt var han hade sin kropp. Men den dieseltraktorn säger allt för att jag skall känna mig trygg för att sedan prestera på hög nivå, dvs., när han inte springer vilse
Lite lätt stretch så var det dags. Pang! Starten gick och vi var iväg. Olav skulle springa 50km och jag 50miles och tillsammans med Helge sprang vi tillsammans ut från samhället in i skogen. Mina vader var stenhårda och jag löpte inte avslappnat och skönt, men visste att de bara behövde ett par km med den ca 5kg tunga ryggsäcken med vatten och mat innan det skulle släppa. Hade tagit två liter av tre möjliga i säcken den första sträckan till 25km och skulle där sedan bestämma mig för hur mycket vatten jag behövde utifrån hur mycket som gått åt. Löparna spriddes ut efter stigen som var torr och lerig om vartannat, efter tre km så trampade jag igenom och var blöt. Mumma! Positivit var att jag nu inte behövde oroa mig för att hålla mig torr längre! Efter ca 5km så hade magen börjat morra likt ett jordgeting bo och magen blev spänd som ett trumskinn. Shit, tänkte jag – inte bra! Jag kände att det kommer att behövas en teknisk paus! Har inte tidigare haft problem med magen på tävling, men nu var det dags. När jag kom tillbaks från min lilla undangömda gran från stigen var jag nog sist men sprang snart ikapp lite personer. Det gick brant uppför till den andra kontrollen, tittade på klockan och visste att den skulle ligga där men löpte 100m för långt så jag fick klättra upp igen för att chippa. Ut igen i skogen och nu var det dags att springa nedför, nedför och det kändes bra. Har ju tränat backar och utförslöp mycket och det skulle visa sig under VUC Men jag är fortfarande inte stark att kunna springa uppför branta backar på ultra löp, istället blir det älgkliv uppför backarna. Det var här i mitt nedförslöp på en gammal traktor väg som jag missade den lilla skylten som pekade 45 grader in i skogen in på en stig. Det räckte att titta ned på fötterna några sekunder så missade man den avtagsvägen, vilket minst 6 personer gjorde som bara sprang förbi. Obekymrat sprang jag vidare och det var väl först efter 10min som jag förstod att något inte stämde med kartan. Men vart hade jag sprungit fel? Jag sprang hela vägen nedför grusvägen och sedan upp igen, inga skyltar. Kände mig då ganska ensam i skogen och tävlingshetsen stressade mig att ta ett beslut och lösa situationen. Två personer kom vid det tillfället nedför den backen jag hade kommit nedför och jag berättade att även dom hade sprungit fel. Dom hade inte heller någon aning vart dom var! Dock bestämde jag mig att fortsätta att springa nedåt för att hitta en tredje punkt i naturen som jag kunde orientera mig efter, jag hade nämligen bara två berg att gå efter. Vägen jag stod på hjälpte inte bland alla vägar som fanns där. Kom till dammen nedanför Hvittingen och visste då vart jag var. Ugh! Back on track! Det hade då tagit mig ca 50min att reda ut och komma tillbaks där jag skulle ha varit. Jaha! Nu har Helge vunnit tänkte jag, nu är det kört – han vann den andra tävlingen också. Det var då jag bestämde mig för att ändra mitt mål. Något som Johan Steene och jag hade pratat om ett par veckor innan och som kan vara ett mycket svårt beslut att ta och finna en annan mening och mål att löpa efter med kraft och fokus. Jag bestämde mig för att löpa vidare och ha kul och njuta samt genomföra det så bra jag kunde ändå! Plötsligt var jag tillbaks igen, energin och glädjen och jag löpte vidare. Vid det här tillfället hade jag varit på mulltoa ytterligare ett par gånger. Solen började kännas och jag svettades bra, tog mina salttabletter i jämt intervall. Åt Enervit kakor, nötmix och mina mjukost tunnbröstrutar medan jag sprang. Vid det är tillfället hade jag inte kommit längre än ca 15km, men jag struntade i vad klockan sa och sprang bara vidare i geggan på de tekniska partierna som ibland krävde promenad.

Nu började även personer komma på retur. Det var de som skulle springa 50km och kortare sprintdistanser. Jag hejade och klappade händer där de kom springandes, det här i sin tur gav mig positiv energi. Det här är ett gammalt ultra knep att man hejar på andra som boostas av ditt påhej samtidigt som du själv blir starkare – och det fungerar! Vid ca 21km kom Tomas och Olav löpandes och jag berättade om mitt fellöp när jag kände att jag behövde förklara mig varför jag inte hade kommit längre. En långt utförslöp slutade i en lång sluttande backe innan vadstället. Kaninen i mig flög över bäcken vid vadstället fastän jag var blöt som en disktrasa om fötterna, och luktade säkert lika gott. Nu kom jag till loppets enda matationen. Här hade jag innan skickat en ”droppbag” med lite grejor man ville ha och kunna fylla på i säcken. Tankade tre liter vatten, tre nya enervit kakor och nöter samt tunnbrödstrut. Magen hade nu lugnat ned sig och det kändes bättre men ville inte dricka någon sportdrycka vid matstationen utan åt bara lite bananer och en smörgås. Här träffade jag även Einar och vi pratade lite och även han skulle springa 50miles. I min droppbag hade jag en choklad Gainomax recovery drink som jag drack upp. Sedan skedde dagens kanske årets supertabbe! Vad händer om man dricker chockladmjölk och sveper tre glas Coca-Cola? Det skall jag berätta för er – magen sväller upp och du mår fördjävligt kasst! Jag sprang vidare och mådde så dåligt, tillslut spydde jag upp det jag hade i magen. Lite bättre men var rädd för all energi som gått till spillo. Efter ett par hundra meter igen, så kom det sista upp. Därefter började jag känna mig bättre.
Den person som skulle komma att vinna kom plötsligt springandes nedför det berg som jag klättrade uppför, han ropade något på norska som jag inte förstod. Till slut kom jag fram till det långa nedförslöp och den grusväg som skulle ta mig till vändplatsen. Mina fötter var vid det här laget väl dämpande mot den hårda vägen med de blåsor som prydde foten. Det gick bra nedför, sprang i fina 6 tempo medan Olav ord ekade i mitt huvud. Ta det roligt/ försiktigt på den här vägen så du inte slår sönder dina lårmuskler och inte orkar klättra uppför. Men det kändes bra och jag bara rullade enkelt och skönt nedför. Här mötte jag den stora klungan av 50miles löpare och jag hejade och tjoade och pratade glatt med de som jag kände och okända måste ha tyckt att den där svensken är helt galen. Jag sprang med större och större förväntan att vid varje krök skulle Helge dyka upp, men inget hände. Tänkte att han kanske väntade på mig vid vändpunkten och ville springa med mig tillbaks – men ingen Helge? Förstod att något hade hänt men konstigt att jag inte hade sett honom.
Vad som hade hänt var att Helge hade också sprungit vilse och blivit så arg att han gjorde en DNF. Tråkigt att vinna på det sättet kanske, men ultra trail handlar om mycket mer än att bara löpa. Det handlar även att hantera all skit som kan hända på vägen och ändra sina satta mål. Jag vann för att jag gjorde det, vilket jag vet grämer Helge just nu och resten av hans liv…he he …
Vid vändpunkt så var jag nästan slut på vatten och värmen hade gjort mig ordentligt seg, men här fanns det gott om vatten och bäckar. Jag sprang uppför där det gick att springa och hittade till slut den lilla rastplats/ p-plats som hade en bäck som låg nära vägen. Nu kommer jag att bjuda på ett partytricks. När man är överhettad som jag var och inte vill lägga sig i vattnet – lägg istället underarmarna (handleden) i det iskalla vattnet och låt dom ligga där. I handleden har vi stora ytliga blodkärl som snabbt kyler ned blodet som passerar ut i resten av kroppen och redan efter en minut kände jag mig som en ny person, naturligtvis passade jag även på att doppa och kyla av huvudet. Hade även tankat upp 3 liter vatten innan det bar av uppför den mycket långa backen på säkert 4km. Solen stekte i i ansiktet och nacken. Vid nästa checkpoint läser jag kartan fel och tar den övre vägen istället för den nedre och luras av gamla vimplar för någon annan tävling. Jag springer längs vägen och först efter ca 12-1300m anar jag oråd när kartan inte matchar naturen. Plötsligt kommer en annan löpare som också löpt fel och vi springer tillsammans tillbaks igen. Vidare genom skog, vatten, gegga, blöta djupa geggiga stigar löper jag vidare. Vid en annan checkpoint läser jag de uppsatta skyltarna fel och tar fel väg. Upptäcker det dock ganska snabbt att något var galet och springer tillbaks. Står där och läser kartan då plötsligt kommer den person som hade löpt fel tidigare och vi löser situationen tillsammans. Det går nu nedför och jag håller bra fart för mig räknat och kommer till slut ned till matstationen. Ryggsäcken är tom på vatten och den fylls upp med ytterligare 3 liter, tar en brödskiva och ost och fyller på med Enervit kakorna och sedan iväg igen. Nu är det bara jobbigt och fötterna värker, dock har jag bara 26km kvar. Det rullar på till dess jag skall bestiga Hvittingen bakifrån. Innan dess hade jag hittat en liten bäck och fyllt upp säcken med ytterligare två liter vatten. Det går bara uppåt och uppåt, det är så tekniskt, en del trappsteg är halvmeter höga. Det värker i benen men jag har en skönt gå-tempo och ett bra flås och matar på i skön rytm. Men det jäkla berget ville inte sluta att växa. Hela tiden tycker jag att jag ser toppen, men på något sätter dyker det upp en fortsättning. Upp, upp och upp. Tillslut så kommer jag fram till ett ställe där jag skall gå ned cirka 40 höjdmeter för att sedan klättra uppför igen. Då säger jag högt för mig själv att nu får du fan mig ge dig, Hvittingen lyssnade inte utan det fortsatte så där i en evighet.
När jag äntligen kom upp så hade jag bestämt mig för att chansa och ta en gel för att få bra snabb energi sista biten nedför och en lång klättring uppför för att slutföra de nästan 3000 höjdmetrarna. Magen kunde ta gelen och jag kännde hur jag fylldes av snabb energi! Nedförslöpet går brant utför och det går fortsatt bra även om jag måste bromsa. Plötsligt börjar jag hitta lappar på marken istället för på träden där dom satt tidigare, jag upplevde även att det saknades lappar!? Sprang ikapp en annan löpare som hade sett en man plocka ned lapparna, dock hade han ändrat sig snabbt när han fick veta att tävlingen fortfarande var i full gång för oss eftersläntare som hade sprungit fel. Sista 3km släpper jag ut benen i 6tempo som efter nästan 14 timmar är bra rull på fötterna och jag längtar att få göra segergesten och gå i mål. Fötterna hade nu svullnat så mycket efter all utförslöp att det var trångt i skorna. Så kommer jag där tillslut till parkeringen. Olav står med kameran och tar kort och hejar mig i mål. Jag chippar och pustar ut! Får stor glädje av Olav och han tyckte det var tufft av mig att ändå genomföra löpet efter min långa bortspringning. Eurorisk hämtar jag min NY väska och går och duschar, ringer min Leilah och berättar kortfattat hur det hade gått. Underbart att höra hennes röst! När jag klär av mig skrattar jag när jag ser mina tår, vilket röra. Skratt!
Sammanfattningsvis, löpningen var inte det som var jobbigt utan att springa fel och sedan hela tiden ifrågasätta sig om man nu springer rätt. Jag pustade ut varje gång man såg en liten gul skylt. Att magen strejkade i 3-4tim tar tid och fokus, men som tur var lugnade den ned sig efter ett tag. Idiotin att dricka chockladdryck och coca cola hoppas jag att jag inte gör om igen, det var en bra läxa eller som mina barn skulle uttrycka sig –”Pappa du är en kokosnöt!” Mitt val av skor kryddade tävlingen ordentligt. Utöver allt det, så hade jag ett underbart löpt i vacker härlig natur. Skrämde upp en skogens konung när jag sprang fel och han flyttade sig vackert fridfullt åt sidan så jag kunde glida förbi. En liten huggorm ringlade över vägen där jag sprang, vackra vyer i samklang med en skog i fullt ljud. Underbart! Tack Tomas för en toppen tävling!
Största tacket går till Olav som hämtade mig och sedan körde mig till hotellet efter 0100 ipå måndag morgon. Vi var ordentligt såsiga i huvudet där på natten, i alla fall jag
Nu blir det en rolig/lugn jobb vecka i NY med en återhämtningstur i Central Park för att sedan börja bygga upp sig igen för Hornindal Rundt i början av juli då även min käresta skall springa.
Ps, Tack för att ni har orkat läsa så här långt! Farligt att sitta på ett flyg och lyssna på musik och sitta och skriva …kan bli hur långt som helst då