Plansch på stugan vid ankomst. Foto: Helge

Hornindal Rundt 2013 - 75km och 5600 höjdmeter

Vyn från Grodås centrum och startområdet på morgonen. Foto: Leilah Olsson

Kronjuvelen av 2013 Ultra terräng lopp är och förblir Hornindal Rundt. Förra året var jag där kaxig och med en plan. Kilometer tiderna fanns nedskrivna på ett plastkort och jag visste vart jag skulle och när jag skulle vara där. Full kontroll och med ett starkt självförtroende.  Men hur fruktansvärt fel man kan ha! Redan uppför ”Middagsfjället”, första fjället, fick jag en käftsmäll vilken fick mig att landa på röven med ett stort frågetecken målat över mitt ansikte. Vad är det för fel på mig?  Min puls hade stegrat till max och låg där och varvade ur under hela första klättringen. Vid andra klättringen mot ”Gulekopen” hamrade pulsen trumsolo över min mänskliga nivå medan jag sakta reducerades som terränglöpare. Tog en återställare för kropp och ben genom en 15min lång paus med mat för att kunna återta och leda myrkriget av små steg för att erövra loppets högsta fjäll. Flera timmar senare och inför sista backen av ett halvt löp var jag reducerad till en stor köttklump utan egen vilja att föra mina fötter kontrollerat framåt. Men på något sätt tog jag mig förbi ”Muldsvorhornet” alias ”Monstret” och nedför dess myrblöta rygg vilken slet bort den sista tillstymmelsen av ork och vilja ur mina lårmuskler. Ur monstrets käftar hade ett beslut av frälsning uppenbarat sig - ett läskigt DNF (”DidNotFinish”)! Ett beslut som jag behövde ta när jag av säkerhetsskäl nästan hade ramlat av monstret vid sista klättringen när mina ben inte längre lydde min kropp. 2012 års Hornindal Rundt blev därför bara ett halvt lopp!

Revanch!

Min utrustning. Foto: Sonny Olsson

Förstå då hur det kom att kännas att återigen få möjligheten att stå i samma startområde! Samma månad, samma dag, fastän ett år senare med större lår och mer erfarenhet för att ta revansch. I fållan bland 240 terränglöpare känner jag bergens makt runt Grodås blicka ned på oss. Vi löparmyror gör oss redo att bli utsläppt på fjällbete längs bergens mäktiga slutningar. Bergen är redo att med sina stenar, rötter, snö och höjdmeter vrida svetten ur färgbeklädda kroppar från olika delar av världen.  Bland dessa terräng hjältar stod även jag. En fast beslutsam kamikaze löpare som under alla omständigheter skall genomföra ett helt löp på 75km och 5600 djävulska höjdmeter. Men, nu går vi lite i förväg i mitt äventyr, så jag backar bandet och börjar någon dag tidigare. Häng på vetja!

Näst sista veckan innan tävling körde jag ett bra bulkpass på 236km på 7 dagar vilka samtliga km gick i löpbar terräng och backar. Det blev Ursviks Extremen och det grymma Grimstaspåret som stod för löpningen, medan Hagakullen tog hand om klättring och hårda utförslöp. Visst körde jag Mirandas speciell i Ursvik med dubblerade backar, men det var framförallt Hagakulle som fick representera höjd och utförslöp. För mig under denna ”nedbryttningsperiod” handlade det inte att springa fort utan att bara vara ute och tugga terrängmil. Jag sprang inte speciellt långt vid mina löppass utan dessa var oftast mellan 10 - 25km, men jag sprang 2-3pass var dag. Gillar detta upplägg att få slita ut sina ben kontrollerat för att sedan sista veckan ”läka” ihop under lätt löpning. Sista långpasset fick bli tävlingen Vestfold Ultra Challenge (VUC) 80km i Norge cirka en månad tidigare. Sista veckan innan löpet luftade jag mina Fellcross 5-10km med lätt jogging var dag för att benen inte skulle bli stel och seg under ”läka-ihop” veckan. När sedan hela familjen; Anton 4år, Isabelle 7år, Kian 8 år och min käresta och vapendragare Leilah med sin mamma satt ilastad partyjeepen på onsdag morgon för att påbörja vår resa till Grodås (Hornindal), då tog jag min första vilodag på flera veckor.

En hel semestervecka med familjen och min goda vän Helge från Norge, balanserat av Nordens tuffaste ultralöp mitt i veckan. Kan det bli bättre? Partyjeepen anlände på kvällen till Grodås och Knausens stugby. Nyckeln hämtades upp och vi körde uppför backen och parkerade vår stigfinnare. Ut ur stuga 1 kommer Helge vilt vinkande och ger oss ett varmt mottagande. Kramar delades ut höger som vänster. Ni som inte vet sedan tidigare, så har jag och Helge en landskamp i ”Heavy Weight Ultra Trail” och vi har valt ut ett par tävlingar som skall visa vem som är den bäste är av oss två tjockisar. LidingöUltra vann den smala tjockisen på grymma 4:50tim och den tiden rådde jag inte på. Vestfold Ultra Challenge (VUC) 80km vann jag på pannben när allt som kunde gå fel gick fel, medan Helge bröt efter han hade sprungit vilse. Tredje deltävlingen och kronjuvelen är Hornindal Rundt på sina 75km och inte minst 5600höjdmeter. Tycker dock att de kan ändra det till 5600 meter ”nedförslöp” istället, för det är där som många kommer att slå ”sönder” sina lårmuskler eller puckla på sina knän ordentligt med så mycket stryk så att de inte kan fortsätta. Höjdmetrarna är jobbiga, men det är nedförslöpningen som sållar och placerar dig bra i resultatlistan.

Fjärde deltävlingen blir premiären för ”Telemarks Tuffaste” på 80km som Helge själv är värd för och bjuder in stort från hela världen. Sist men inte minst har vi en märklig terräng tävling där pannben skall mätas på en ½ meters stigning och ½ meters nedförslöp i månadsskiftet november/december. Vi har nämligen antagit utmaningen att springa Bislett 24hr på en 540m inomhusbana. Kanske ett märkligt sätt att avsluta våra tävlingar med en sådant Ultra löp, men den spelar helt klart till min fördel när jag sprang den i fjol. Tävlingen är oerhört social om man är lagd åt det hållet, vilket jag är, men fruktansvärt tuff på morgontimmarna när lilldjävulen viskar förföriskt i ditt öra. Det är skönt att kunna fokusera på löpningen under 24tim med mat och toalett runt hörnet.

Helge som är född i en fjällsluttning och gnagde fjällbjörk till frukost samt med fötter som en bergsget är naturligtvis allas självklara favorit när det gäller att springa i berg. I jämförelse bor jag på våning 12 i ett höghus i Stockholm. Vi har liksom olika möjligheter att bli duktig på att klättra och löpa extrem fjällterräng, vilket spelar den lättviktaren rätt i handen. Men i framtiden skall jag ta norrbagen, blir det inte i år blir det nästa!! Nog om landskampen, nu fokuserar vi på Hornindal Rundt 2013 istället!

Förspel

Pekar på Högenibba 1191 möh. Foto: Sonny Olsson

På torsdagen hade jag, Helge och Leilah bestämt oss för att ta loppet bakfrån och gå raskt uppför ”Ytrehornsnakken” (554moh) vilken är en tuff avslutning efter ett helt lopp. Brant nedför med blöta stenhällar till viss del täckt i blöt mossa kom jag att ramla hårt där vid loppets avslut, men det gick bra. Som gravsten lämnade jag min brutna stav. Vi ville ha ett gott förspel bakifrån om hur loppet såg ut de sista 7-8km när vi inte tidigare hade löpt denna del. Leilah bestämde sig dock på morgonen att inte följa med vilket i efterhand var ett klokt val med tanke på hennes brutna hand. Jag och Helge tuggade snabbt uppför dessa höjdmeter utan nämnbar påfrestning. Väl upp var det teknisk men löpbar stig som tog oss in över fjället. Vi tog bilder och njöt av varandras sällskap under härligt solsken. Nedförs löpet av ”Ytrehornsnakken” satte lite lätta spår i låren när det var hård bromsning nedför.

På fredags kvällen åkte vi in till centrum för att få vår påse med tshirt och elektroniska chip. Årets tröja var snyggare än i fjol, men tjejernas kulör var grymt mycket snyggare än grabbarnas. Sneglade lite avis på Leilahs tshirt och tror nog att jag kan komma i en storlek ”small” om jag tappar ett par kilon. Vid informationsmötet träffade vi även Olav som har kommit upp från Oslo för att springa loppet. Det var ett mycket glädjande möte, en månad sedan sist vi träffades. Vid informationsmötet försökte jag att förstå allt de sa på norska, men dialekten i Hornindal gör det inte lätt. Dock var det inget nytt som diskuterades som jag inte visste från förra året så jag satt tryggt och tittade på alla människor. Jo, förresten, förra året hade man manuel stämpling.  I år hade man investerat i fin utrustning som blinkade och registrerade löparen bara genom att vara nära kontrollen.

Lördag morgon klockan 06:30 blir vi väckta av fågelkvitter. I full harmoni kliver jag och Leilah fram till framdukade klädhögar med pryttlar. På nyrakade ben lägger vi på KT tejp för att ge ökat stöd för lår och knän. Detta har hjälpt tidigare och har varit ett vinnande koncept. Dock var denna KT tejp skit! Redan i första stigningen med svettiga ben släppte tejpen, både för mig och Leilah. Så företaget i USA kommer att få ett längre väldisponerat mail där jag kommer att förklara ett och annat. Frukost blev müsli och norsk blåbörsfilmjölk, ägg och en smörgås. Magen var igång och brummade glatt. En rejäl sälunge senare och leendet var ett faktum när magen var i form för löpning. Ryggsäcken var packad för ett halvt löp med 1,5liter vatten. Den stora diskussion har varit hur mycket vatten skall jag ta med mig inför första klättringen med ett berg fullt av vatten. Ibland behöver man en ryggsäck som kan bära mycket vatten när inte vatten finns att tillgå. Andra tillfällen när man springer på fjällen så finns vatten överallt. Vid dessa tillfällen tycker jag att det vore bäst med en ryggsäck som har två flaskor istället för en vattenblåsa i ryggsäcken som tar tid att fylla och oftast blir tyngre än den behöver vara. Den säck jag har hittat som dock var slut i min storlek är en ”Ultimate Direction PB Adventure Vest”. Min packade ryggsäck vägde in på 6kg, 4kg lättare än i fjol.

Leilahs mamma skulle passa barnen till dess att Leilah kom tillbaks efter ett halvt löp. Barnen fick sig en kyss och jag kramade dem extra mycket. Tog in deras dofter för att trigga mitt minne när jag var själv och ensam på fjället och behövde lite kärlek. Vi klev in i bilen och åkte iväg till målgång för ett halvt löp där vi lämnade bilen. För att sedan åka buss till det gemensamma startområdet. På det viset kunde Leilah som sprang ett halvt löp sedan ha tillgång till bilen och åka direkt hem efter målgång. Vid starten träffade man lite kändisar från tidigare löp och tiden gick fort. Ett sista besök på toan och vi gick mot startområdet vid Grodås centrum. En färgrann samling människor stod och väntade vid  incheckningen för att passera en och en för kontroll av det elektroniska chippet. Det här drog ut på tiden! Men allt sorgligt har alltid något gott. Jag utnyttjade tillfället till att inför alla löpare fylla på vattnet i Hornindal sjön. En minut innan start river jag av nummerlappen från ett av fästena på mitt ”nummerlappssnöre”. Med största lugn under stridsrop och löpare som gör sig klar för strid, biter jag ett hål i nummerlappen. Får den på plats för att i nästa sekund trycka på startknappen på min Garmin 910. Pip!

Leilah och jag inför start. Foto: Sonny Olsson

Startskottet för Hornindal Rundt 2013

Första posten Kjösahalsen. Foto: Hornindal Rundt

Jag hade sagt till Leilah att jag skulle jogga lugnt de första 2km som går längs landsväg för att värma upp innan klättringen skulle börja. Då dyker Helge upp vid min sida. Hmm, jäkla plåster! Jag sticker fort som attan runt några personer och runt hörnet på affären för att sedan landa sprintandes på landsvägen. Trycker iväg mina Fellcross i 4:45-4:50 tempo och lämnar både Helge och Leilah förvånat bakom mig. He he - Happyfeet on the roll! Jag rullade lätt dessa två kilometer och blev behagligt varm i kroppen. Efter ett par kilometer svänger klungan av stridsmyror av landsvägen och tempot dras ned betydligt. Fortsätter med lätt löp-klättring längs en gammal skogsväg. Gick i de branta partierna och sprang där det var möjligt. Var helt förnöjd med känslan i kroppen. Var snabbt framme vid ”Kösahalsen” 190möh där jag förevigades av själva Hornindal Rundt och fick ett bra kort som minne. Förra året, på samma plats, var jag så förbannat långsam att fotografen var borta. Snacka om framsteg med min löpning!

Direkt efter första kontrollen börjar det bli mycket brantare. Nu är det bara att mata på med mina stavar. Om ni undrar varför stavar så måste jag säga att de har en stor positiv fördel. Dom var till hjälp både vid uppför- och nedförslöpen, hålla balansen, hoppa över vatten och surhål, etc. Dom var endast i vägen vid några tillfällen när jag behövde använda händerna för att klättra och få handfäste vid “Muldsvorhornet”,  ”Sandfjellet” samt vid någon passage vid ”Kviven”.

Det var en bra klättring med vackert väder. Plötsligt lämnar man skogen och kliver in i en lägre fjäll vegetation och man börjar känna hur vinden lätt börjar kyla min svettiga kropp. Tuggar vidare med bra fart på armar och ben och är sedan uppe på fjället. Springer lätt vid några få tillfällen där det finns naturliga platta hyllor som är som gjorda för intervaller. Efter 840 möh är man då framme på toppen av “Middagsfjället”. Härifrån är det löpbart nedför längs en lätt teknisk stig, som dock var hal på sina ställen av lös blöt lera. Nedåt och nedåt löper jag på med bra fart. Anländer till en grusväg och löper vidare på hårdare underlag. Tänker på vart fjällgeten Helge borde vara som är stark i klättring när han har värmt upp motorn, eller som han skulle ha uttryckt sig. När han har fått igång ”traktorn”. Hela min tanke med att sticka från start och sedan köra hårt uppför första berget och nedför är att det kanske finns en liten chans att jag kan göra slut på hans ben innan han blir varm och på det viset knäcka honom. Jag vet att han bara blir bättre och bättre ju längre timmarna tar honom upp på fjället och att jag där skulle bli passerad om jag inte försökte med något. Det vill säga, när han inte springer vilse ;) Kommer till första ”T” korsningen där man skall springa till vänster upp någon km, vända och sedan springa tillbaks. Tänkte inte på det då, men jag skulle ha lämnat säcken där vid korsningen och sprungit 6kg lättare uppför den lätta sluttningen för att sedan plocka upp säcken när jag sedan passerade. Vid den lätta löpningen uppför träffar jag hjälten Per-Einar och vi hälsar glatt på varandra. Stämplar vid kontrollen “Vikasätra” 320 möh och fortsätter sedan snabbt nedför den lilla grusvägen jag nyss har lätt klättrat uppför. Det känns bra i benen. Nere vid T:t springer jag på Helge. Spelar glad, shit! Tänk om jag hade kunnat passera T:t utan att han hade sett mig, då skulle han ha blivit ordentligt skärrad. Löper vidare och jag vet att innan jag påbörjar den långa klättringen upp till ”Gulkopen” 1306 möh så bör jag fylla på säcken med vatten när det inte finns många ställen längs vägen att fylla på den. Stressar! Tar av mig säcken, drar slangen genom sina öglor. Öppnar facket för blåsan. River ut blåsan och går ned till bäcken. Flera personer passerar mig. Fyller på med nästan 2 liter. Trycker ned blåsan i ryggsäcken. Stänger. Tar på mig säcken och knäpper fast alla spännen medan jag börjar att gå. Börjar sedan att springa. Fan! Det här kommer att ta allt för lång tid och fylla på med vatten på det här viset. Passerar en bondgård och snart lite lokala norskar som har fest och ”Swedish Trail Running” som har sitt support team på plats och njuter av lite dryck.

Vid den här platsen börjar man sedan sakta att i platåer gå och löpa om vart annat. I alla fall jag som inte är starkare som löpare. Jag har slagit av mitt tempo och lägger mig nu i mitt ”kan-köra-hela-dagen-tempo”. Vid “Kirkhornssätra” 370 möh (kontrollpost) fick man lite glada heja rop. Efter jag passerat posten, ser och hör jag Helge i skogen bakom mig med delar av ”Swedish Trail Running” i släptåg. Efter cirka 10-15min kommer de ikapp och jag låter dem passera. Går vidare i mitt tempo ackompanjerat av takten av mina stavar. Äter var 30min. Det blir en liten bit av vitargo bar och nötmix, men jag har även med mig en chokladkaka vilken blev varm och smakade äckligt när den ändrade konsistens. Varje eller varannan timme, tog jag även en ”saltstick” för att säkerställa att jag fick i mig salt och mineraler som är ett måste i detta väder för att undvika kramper, illamående och andra problem.

Vid något tillfälle svarar jag på frågan hur det går, och svarar – Åh, det känns mycket bättre än i fjol när jag klättrade här. Pang! Plötsligt, drar jag på baken. Tydligt hade berget hört mig och svarade direkt genom att påminna om att man bör vara ödmjuk och inte för stolt på fjället.

Kom inte ihåg något speciellt under senare del. Jag tuggade höjdmeter och löpte de få platåer som det gick att löpa. ”Sätrahornet” 852möh, stämpling. Vidare, “Storehornet” 1102möh, stämpling. Här kommer två löpare i fel riktning, och jag förstår att de har missat kontrollen. Stackars myror! Det man inte har i huvudet får man ha i benen. Vilket är erfarenhet jag har gjort vid flera tillfällen på sådana här löp.

Helge Reinholt och Happyfeet. Foto: Helge

Vyn upp till Middagsfjället. Foto: Leilah Olsson

Fjällen runt Hornindal. Foto: Helge Reinholt

Gulekopen

Påväg upp mot Gulekopen. Foto Olav Engen

När jag kommer till kontrollposten innan klättringen uppför glaciären av ”Gulekopen” stannar jag och är lite social ett par minuter. Förbaskat trevligt folk dom har fått fram här i Hornindal! Sedan drar jag vidare och börjar min klättringen uppför glaciären. Det här året har de ingen tross längs sluttningen. Men det är bara att gå i andras fotspår och kötta på. Dessa höjdmetrar var nog bland de lättaste och jag hade ett bra tempo i den branta lutningen. Väl uppe drar jag till vänster mot “Gulekopen” och röset som markerar toppen. Vid loppets högsta punkt hittar jag även ett gäng norska turister som tycker det var väl gott om svenskar på detta fjäll. Förstod att hon bl a hänvisade till ”Swedish Trail Running” som hade en liten grupp löpare som just hade passerat. Här kostar jag på mig att ta av ryggsäcken och plocka fram en tunnbrödrulle med skinkost och norsk kvalitetskorv som ser ut som vår fuskkorv ”hotdog”. Börjar min löpning och vandring nedåt medan jag mumsar njutningsfullt. Nedförslöpet var mycket tråkigare i år än i fjol. Förra året var det snö nästan hela vägen ned och det gick fort nedför. Nu var det sten och blockterräng och några snötungor av snö. På stenarna var det svårt att springa, men lätt jogging blev det på gräset och stigen nedåt. Farten ökade med att stigen blev mer springbar. Nere vid nästa T slänger jag av mig min ryggsäck och fortsätter nedåt i dalen. Möter helge och jag säger med glimten i ögat att han ser sliten ut. He he! Jag flyger lätt fram nedför stigen och ganska snart var jag vid post ”Holskarsätra” på 600möh. Värsta partyhänget och bra hurrarop. Frågade efter bärs men dom hade bara sprit, tackade vänligt nej och bad att få återkomma efter helt löp. Vänder och springer uppför backen jag nyss kommit nedför. Lite törstig, men jag vet att jag har en fylld ryggsäck med mat och vatten som väntar på mig. Väl uppe, på med ryggsäcken och sedan lätt klättring uppför som jag gör gåendes med mina stavar. Efter ”Daurmålhornet” 880 möh är det bra och fin löpning nedåt till dess man kommer till nästa T som går upp till ”Kupa” 780 möh. Efter denna post är det bara blött nedåt. Mitt ben försvann ned till knät i ett hål, mumma! Njuter av livet och en kropp som levererar. Benen känns bra och ingen känning av knän. Magen släpper lite luft, men tuggar annars i sig högoktaniga kalorier utan problem. Visst, tänker ni, men du är inte snabbast och får verkligen kämpa med klättringarna. Japp, det stämmer! Men, jag måste säga det att jag är inte här för någon annan än mig själv och den utmaning som dessa berg serverar. Om jag skulle springa för någon annan än mig själv eller tävla om första platsen hade jag förolyckats vilket hade varit lite tråkigt i längden.

Kontrollen Gulekopen. Foto Leilah Olsson

Inför nedförslöpet efter Muldsvorhornet 900. Foto Leila

Extrem miljö. Foto Helge Reinholt

När ångesten tar skruv

Så anländer jag till en kort sträcka grusväg. Ångestens sur blöta filt sveper sig tätt om min svettiga kropp och jag börjar att frukta. Förra året fick jag veta att sista backen innan halvt varv skulle bli tuff. Detta året visste jag vad som väntade mig! Jag tillät mig underkastas mina känslor av ångest i 10-15 min medan jag sakta promenerade. En motivationsdipp utan dess like! Jag tuggade på min mat för fulla muggar för att fylla mina 97kg stora kropp med energi. Stämplar in på näst sista posten “Sandgrova”  504 möh och ler sorgset till de som står där och säger –”Jag vet vad som väntar mig, jag gjorde det förra året!” Jag och min ångest går sakta uppför sluttningen medan kossorna brölar och bjällrar till samling för att titta på den tunga svensken som skall stånka och svettas. Men, så säger jag högt för mig själv att nu får det fan vara nog! Nu jävlar skall jag ta dig! Otroligt vad man kan sporras av att prata högt och med sig själv, kanske något man skall pröva hemma i stan också? Återigen fick jag kontroll över mina tankar. ”-Nu skall du bestigas ditt jävla monster”, fortsatte jag och pratade med mig själv. Tog en hel Maxim gel…bläää…. och började sedan mata steg efter steg. Stavtag efter stavtag. Jag häver mig upp med stavarna. Det blir brantare och brantare och pulsen jobbar de sista pulsslagen till max. Flåsade plågsamt. Jag använder händer och fötter för att få kontroll på min klättring som är grymt brant. Sakta, sakta kommer jag uppför. När det är ¼ av den första branten kvar kommer man till ett litet vattenfall med någon meter fallhöjd. Jag ville så gärna lägga mig i vatten och bara kylas av med en god drink, men nä. Hade ingen drink så jag fortsatte under  det att solen obarmhärtigt  lyste mot hela bergsslänten. Träden skyddade min svettiga kropp från all rörlig luft. Men, så  plötsligt börjar man att känna små illningar över kroppen när kall luft börjar smeka mig. Klättrar lite högre och behaget av mer vind får mig att rysa av välbehag. Tog kanske totalt 3-4 pauser på 10-15sek uppför hela klättringen den första delen. Väl uppe, var jag lite besviken på mig själv. Var det de här som jag hade fruktat och varit rädd för? Visst det var jobbigt, men inte så farligt som jag kom ihåg det. Ganska snart tog jag den sista stigningen utan paus till ”Muldsvorhornet” 900 möh. 280 höjdmeter på 1,7km och där de första 500m var en transport sträcka med svag backe. 

Efter monstret som hade degrederats i mina ögon, stämplade och sprang jag i bra tempo nedför och  genom myren för att avslutningsvis ta den tråkiga hårda grusvägen. Den här vägen är tuff och hård mot kroppen efter en dag i relativ mossiga och mjuk mark.

Så anländer jag äntligen i mål för de som skulle springa ett halvt varv. Förra året var jag totalt slut vid ankomsten. Detta året var jag pigg på att fortsätta, vilken skillnad! Hämtade min droppbag och slog mig ner vid ett bord och åt världens bästa korvsoppa med riklig buljong. Bytte strumpor och smörjde in mina tår. Packade om säcken och drog iväg. Tog ganska god tid på mig i depån, säkert 20min.

Andra delen av helt lopp

Dags för andra delen av helt löp på Hornindal rundt. När stora delar av löpet inte är löpvänligt på grund av tekniska stigar, passade jag på att springa uppför grusvägen mot ”Blåvatnet” 670 möh. När det väl blev lite brantare övergår jag till rask marsch och jag stakar mig fram till högre fart. Halvägs upp till ”Blåvatnet” vid loppets sista T slänger jag min ryggsäck och springer med lätta steg uppför grusvägen. Vilken skillnad att plötsligt banta 6kilo. Träffar Helge som är på väg nedför och han har cirka 4km försprång på landsväg på mig. Dock tröstar han mig med att detaljerat berätta att han nu skulle gå på toaletten i tio minuter så jag skulle snart vara ikapp honom. Pyttsan! Han måste ha slagit världsrekord i att tömma tarm, skratt! Väl upp i slutet av grusvägen stämplar jag och njuter av utsikten och mina lätta löpsteg nedför grusvägen. Träffar lite folk som jag har träffat under hela dagen och hälsar glatt. Jag är nämligen en sådan där som hälsar glatt och hejar andra personer, vilket även ger mig positiv energi. Så där kommer jag hojtandes och med glatt humör nedför grusvägen. Tjejen vid kontrollposten där jag hade lämnat min säck tickar av mig på sin lista. Jag frågar om det verkligen är det där berget jag ser genom träden som jag skall passera över. Japp säger hon. Hmm, den där 3D animeringen på Hornindals hemsida gör sig inte rätt. Det är nog det tuffaste fjället att klättra av de alla, säger hon med ett leende. Nä nä, tänker jag. Monstret som jag fostrade inför halvt löp var det tuffaste. Med dessa tankar gnagandes i mina tankar börjar jag gå-springa uppför. Kommer till den provisoriska bron över en strid bred bäck. Under informationskvällen hade de kallat den ”nästan” säkra bron. Skrattar för mig själv när jag ser den, den var dock förbaskat välbyggd. Den klarade även mina kilon där jag passerade. Hade lite skav mellan skinkorna och tänkte att jag måste ta och snygga till mig lite. Tar fram mina alltid närvarande babyservetter som ligger i en zip-it påse. Just som jag skulle dra ned mina korta tights kommer Siv över krönet vid bron. Oups! Tar ett par steg åt sidan och kommer i lä från henne, och får det som behövde göras gjort. Mycket skönare! Så börjar vi den helt otroliga långa klättringen uppför. Tror den var så förbannat jobbig för att du hela tiden ser det snöklädda passet du skall passera högt däruppe. Väl uppe, är det dock ytterligare en bit klättring som har skymts av berget nedan. Sakta kom jag närmare toppen med mina myrsteg. Det var vid detta tillfälle som tävlingen mellan mig och Helge fick ett annat fokus. För mig handlade det nu mer om att överleva och ta mig igenom ett helt löp än att försöka att komma ikapp traktorn som tuffade på och bara blev starkare.

Siv kom att vinna klassen mellan 50-59år och passerar mig sakta på väg upp mot passet. Dock stabiliseras vårt avstånd när jag är 20 meter bakom henne. Därefter håller vi jämna steg uppför resten av berget. Halvvägs upp kommer jag på mig själv att jag har tagit för långa steg. Nedrans! Drar ned på steglängden som inte blir mer än en halv till hel fot långa. Fortsätter. Pulsen sjunker lite och jag kan köra på utan paus i min fortsatta kamp. Väl upp börjar det blåsa mer och mer, men jag väljer att bara att ta på mig min mössa. Vid ankomst till snö passet är vi två norska klassvinnare tillika bergsgetter som kom att hålla varandra sällskap. Inge +60år, Siv samt lilla jag. Vi har ett bra skönt tempo över teknisk terräng. Det blir ingen löpning men dock småjoggandes på sina ställen. Jag lyssnar på deras norska och förstår bara delvis vad de säger. Det börjar blåsa ganska hårt nu och därför var det skönt att lämna ”Sandfjellet” 1177 möh och börja vår klättring nedåt. Fortsätter så tills vi kommer till ”Tussen” 840 möh. Stämplar och fortsätter vidare nedåt. Efter ett tag kommer vi till en grusväg som vid vändplatsen även är en kontrollpost för att kontrollera de som har gått upp på fjället även kommer ned. Några dagar senare körde hela familjen upp till detta område för att njuta av en spektakulär utsikt. Inte minst ett bad i forsen som var chockerande kallt! Min lilla grupp småjoggar nedför grusvägen nästan hela biten till ”Storesätra” 440 möh. Jag lägger mig bakom mitt sällskap och får lite tid med att äta och plocka lite med mina salttabletter etc. Här sitter en grupp människor som har lite problem med knän och lår runt elden, och jag tror att minst en person kom att bryta loppet. Själv så hade jag för mycket myror i benen att stå där och mysa runt elden så jag gick ensam iväg med några ord till Siv att hon snart är i kapp. Upp mot ”Högenibba” 1191 möh är det svagt sluttande uppåt, och inte alltför jobbigt. Men något högt tempo kunde jag inte erbjuda min kropp. Halvvägs upp är Siv och Inge ikapp mig. Dom ber mig att fortsätta att klättra framför dem. Jag ber om ursäkt och säger att jag inte kommer att klättra snabbare än vad jag gör nu. Vilket passade dem utmärkt. Det blev brantare och brantare. På slutet blåste det så hårt att det var svårt att ta raka kliv framåt. Väl uppe efter en intensiv brant parti så chipar vi våra elektroniska kort vid ”Högenibba” och tar sedan på oss våra förstärkningsplagg. Halvnaken på fjället i mina korta tights tar jag på mig värmen i form av en icebreaker underställs tröja. Tog även på mig mina supergamla regnbyxor från Fjällräven för att skydda benen mot kylan som var ganska kännbar vid det här laget på grund av den ständigt ökande blåsten. På med Norrönas Bitihorn regnjacka och det bar iväg nedåt igen. Siv i topp och hon rasslade iväg med sina stavar som skjuten ur en kanon. Efter kom jag och Einar. Vinden fortsatte att tillta och jag kommer egentligen inte ihåg något vid det här tillfället förutom att vi matade på i mörkret.

Storm med hagel på fjället

Här ser man vad stormen på fjället kommer ifrån. Foto Leilah Olsson från målområdet

Tappade Inge som kom efter när vi började gå nedåt i ett allt snabbare tempo. Strax innan ”Kviven” 860 möh möter vi Maria som gör oss trevligt sällskap. Hon är mycket glad att få gå tillsammans med andra på fjället nu när det blåser full storm i byarna. Kontrollposten vid ”Kviven” består av ett tält med en tjej i sovsäck. Jag är dock lite orolig för henne när vi passerar posten. Tältet är fel uppsatt och står och får hård blåst i bred sida så det ser ut som att bågarna skall knäckas när som helst. Fast jag är övertygad att hon var varm och belåten i sina sovsäck. Nu blåser det så hårt att jag inte kan använda stavarna när de slits åt sidan när jag försöker att få dem i marken framför mig. Vi har ännu inte tagit på oss våra pannlampor, fastän ovädret och dess mörker gör det svårare och svårare att se kontrasterna på marken. Vid ett tillfälle där jag fyller på vatten i passet ovanför ”Kviven” blir jag cirka 50m efter mitt sällskap. Men jag ser dem igen efter ha klättrat uppför ett brant läskigt parti som leder till toppen efter passet. Hade varit hur lugnt som helst i vanligt väder, men nu under dessa omständigheter var det viktigt att få bra fäste för både fötter och händer. På platån efter passet blåser det så in i helsike. Det är bara vinterstormar på fjället som jag har varit med om värre. Hagel som smiskar ansiktet gör sikten sämre. I efterhand har jag fått veta att tävlingsledningen diskuterat om de skulle avbryta tävlingen på grund av stormen, men det var tur att de bestämde sig för att köra på för det var vad jag gjorde. Nu väljer jag att ta en ytterligare kort paus för att ta fram min grymma Miele pannlampa. Sätter på den och får trevligt dagsljus. Piggnar till och fortsätter i spåren av mitt sällskap. Ser hur de glittrar till i mörkret av deras reflexer. Men jag väljer att inte gå ikapp när jag inte ville förstöra deras mörkerseende. Med tillbakablick om hur jag kände mig den här tiden på morgonen så var all fysisk utmaning över. Nu var man bara trött och traskade på i högt tempo i någon sorts av meditativ dvala. Maria hade även hon tagit på sig pannlampan efter att hon hade ramlat några gånger framför mig. Siv stridsvagnen forcerade genom stormen utan pannlampa. Vi kom fram till ”Otredalsskaret” 800 möh, stämplade i mörkret och iväg. Sista delen ned till ”Otredalsätra” 400 möh var det vackert att se hur väl organiserat detta lopp var. Det var aldrig någon fråga vart man skulle gå. Nu så hade man kommit fram till sista delen där de hade uppladdningsbara lampor som gjorde en linje på fjället i den riktning man skulle ta för den näst sista kontrollen. Väl framme sitter en tjej under tjockt täcke och regnkläder i blåsten och myser medan regnet hamrar mot hennes kläder. Med bästa humör hälsar hon oss välkommen och vi skämtar och pratar lite glatt. Lämnar snart hennes sällskap för att ta oss an den sista stigningen under detta lopp. Det var 154 höjdmeter att klättra, men med våra ben och huvuden så var vi tillbaks till vårt myrstegstempo. Siv däremot, försvann ganska snart och skulle gå i mål en timme före oss. Otrolig kvinna och jag är något grymt imponerande av henne styrka och hantering att gå snabbt tekniskt utför!

Väl uppe på krönet så känner jag snart igen mig efter den löptur som jag och Helge hade gjort dagarna innan loppet. Efter en kort stund kommer vi fram till sista posten, ”Ytrehornssnakken” 554 möh. Vi möts av en stor eld som värmde gott på håll. Jag och Maria fortsätter men först efter en kort paus för att se ned över ett sovande Grodås som får sin första sol denna morgon. I 1500 lumen ger vi oss in i den mycket branta partiet nedåt i mörkret under trädens paraply. Här är jag rädd för att ramla. Mina skor hade under torsdagen varit väldigt hala här. Nu hade det även regnat och jag hade trötta ben, dock stor kontroll på mina fossingar. Men berget hittade nu ett andra tillfälle att under ett helt löp skicka iväg min bak på en liten tur i leran. Den blöta mossan och bergshällen resulterade i att mina fina stavar gick sönder. För er information gick det bra med min rumpa! Med en stav kände jag mig handikappad att fortsätta klättringen nedåt. Hela min kropp sa till mig att den saknar en arm/ben. Hjälp vad läskigt det kändes! Väl nere på vägen sa Maria till mig, som jag har lärt känna mycket väl under vår tur på fjället, att vi skulle avsluta starkt. Vi löpte tyst och snabbt mot mål. Jag kände att respektive framfot hade en stor blåsa som dämpade min löpning. Det kändes segt men vi löpte på under tystnad.

Målgång helt löp - Hornindal Rundt 2013

Målgång

Vid bron 200m innan mål hör jag Leilah ropa! Hennes kamera blixtrar i mörkret och man känner hur glädjen börja fylla min tomma bägare till kropp. Fortsätter snabbt mot mål med tiden 18:54:35, vilket gav mig en 32:a plats av 81 män. Totalt bröt 47% av männen som hade anmält sig för att genomföra Nordens tuffaste ultralöp – men inte jag, detta året klarade jag det!

Njöt av att sitta där på marken med uppmärksamhet från omgivningen. Dricka återhämtnings choklad och prata med arrangören, Olav, Helge och min Leilah. Det blev några fina kort och jag kände hur endorfinerna nu var på efterfest och pumpade lycka i dess renaste form i mina vener och får mig att lysa av glädje. Se kortet själv! Helge kom i mål på en 22 plats med tiden 16:42:53. Helt magiskt grymt jobbat av honom! Fast oss mellan, var jag inte speciellt förvånad över hans tid eller prestation – det var förväntat!

Tack för att ni har tagit er tid att läsa så här långt. Jag hoppas att ni har blivit lite sugen att själv besöka våra nordiska fjäll och springa. Det behöver inte vara extremt för att man skall uppleva den storhet som vår natur runt hörnet kan erbjuda dig. Lycka till och glöm aldrig bort njuta och sprida glädje genom er löpning.

 

– The End -

 

Fylld av glädje och endorfiner. Min min Leilah. Foto: Olav Engen

Sammanfattningsvis och reflektion i efterhand av Hornindal Rundt 2013

2013 Gjorde jag ett halvt löp 46min snabbare än tidigare år. Dock var post nummer Holskarsaetra nedplockad på grund av för mycket snö, i år var den tillbaks på sin rätta plats vilket resulterade i totalt cirka 10min längre tur i år.

En annan reflektion är att min motivationsdipp och slappa hantering gjorde att det tog mig längre tid i år mellan näst sista och sista post. Hela 4 minuter som är helt obefogad när jag faktiskt gjorde en snabbare klättring i år än i fjol. Detta är delvis ett bevis på att man mentalt kan du styra över sin kraft och tid i ett lopp!

I övrigt uppfattar jag nu i efterhand att jag tog alldeles för många mikropauser för att fylla på ryggsäck med vatten (vattenblåsa i ryggsäcken), släppa och dra åt skorna, komma åt maten i fickorna, sociala små pauser samt inte minst, jag hade kunnat springa på fler ställe än vad jag gjorde. Att ständigt vara i rörelsen är nyckeln till framgång samt att löpa där det går att löpa oavsett om det bara är 10-15m. Jag tror säkert jag har cirka 1-1,5 timme att hämta här på halvt löp om jag får i ordning på detta!

Sist men inte minst. Stormen på fjället efter midnatt till målgång gjorde det svårare att ta sig fram snabbt på fjället. Under bättre förhållanden hade man sett marken och kunna köra på mycket hårdare framåt.

Segraren Helge Reinholt. Foto: Olav Engen

BBQ fest efter tävling. Foto: Helge

Ultradiskussion med vår vän Olav: Foto: Helge

Myskväll till tidiga morgon med min Leilah Foto: Helge

Det finns ingen video