6-timmar på en 1340m bana med varierat underlag, musik i bakgrunden och  med härligt sällskap. Vem kan tacka nej till det?

Efter mycket trevliga upplevelser i Norge tidigare under sommaren 2012, Kristins Runde och Hornindal Rundt, blev jag inbjuden att springa Jessheim 6-tim den 1 september 2012 av Olav. Det var inte svårt att bestämma sig. Dock måste logistiken med familj fungera för att vi skulle kunna ta oss till vårt grannland i väst. Världens bästa mormor tar hand om barnen och när allt är klart, överraskar jag min Leilah med betald anmälningsavgift och flygresan till Oslo när hon fyller år. Tror ni hon blev glad?

Inför Jessheim körde vi mycket långa intervaller på Hässelby IP. 10km löpning och sedan 8*1000m eller 8*1500m och sedan avsluta med 5km nedlöpning. Några långpass började redan 0600 på morgonen och fortsatte till lunch på en ca 370m rundbana på Hässelby IP. Jag började få upp bra fart i benen och det kändes grymt bra när vi närmade oss avresedagen. Med 15km på 1:08 efter god uppvärmning var jag ganska stolt över mig själv!

Återigen öppnade världens bästa Roy och Lilianne famnen och bjöd in oss att bo under deras tak. Som alltid avnjöt vi traditionsenligt god mat och härligt samtal runt bordet. När det sedan var dags att sova kom John Blund med gummiklubban och överraskande snart slog till, vilket var tur, för det är alltid en tävling mellan mig och Leilah vem som kan somna först. Straffet är högst klart och tydligt, hon snarkar :)  Vaknade tidig morgon av en ilsken mobiltelefon som satte oss i handling. Frukost var naturligtvis importerad från Sverige, här riskerar vi ingenting. Filmjölk, Musli, chia frön, ögg och smörgås med bästa äppeljuicen. Leilah, har inte lika lätt att äta på morgonen så det blev väl tveksamt några skedar musli och en kaffe och en banan i bilen.

Roy skulle även han springa. Iklädd full mundering satte vi oss i bilarna pigga och glada. Snart framme i Jesshiem träffade vi först Cecilia som jag hade träffat under Kristins Runde någon månad tidigare. Fick ett trevligt leende och välkomnande. Hilde, en annan ultra legend som jag träffade på Kristins Runde, dök upp och det blev fler skratt och leenden. Det kändes plötsligt ganska bra att som enda svenskar att stå där och hälsa på folk. Vädret var på topp! Lite skönt sommarkyligt på morgonen men under dagen skulle det komma att bli en av de varmaste sommar dagarna 2012.

Leilah och jag gick och hämtade startlapparna och hälsade glatt på en glad Olav som  delade ut tshirts, echip och nummerlappar samt bockade av anmälda personer. Vid varvområdet slog Roy upp sitt bord som vi kom att dela med honom. Det var mest jag som hade prylar på bordet. Leilah, skulle äta buffe under dagen medan jag ställde upp tre färdigblandande Hammer Perpeteum och lite annat smått och gott. Med darriga tävlingsnerver lärde vi känna en mycket trevlig Torill medan vi stretchade och värmde upp. Så plötsligt var det dags att gå till start som låg vid ett annat ställe än målgången på den 1340m långa banan. Platsen låg uppmärkt för att man skulle passera maratondistans vid ett specifikt varv vid målgången. Det var ett trevligt sällskap på 59 personer som stod runt startlinjen alla med glatt humör och sugna att sätta igång. Leilah var spänd. Detta var ”kanske” hennes ultra debut – kanske, för att det är först efter 50km som det enligt vissa räknas som ett ”Ultra”. ”Pip..pip, pip, pip…pip”, lät det plötsligt från alla klockar som startade och lasset med tights och färgglada skor gav sig ut på cyckelbanan.

Jag hade en plan som jag alltid har när jag springer och som alltid har kommit att grusas! Man undrar egentligen om man skall strunta i planer och bara springa inspirerat och följa kroppen? Men, planen var den att jag första halvtimmen skulle springa 6 tempo för att värma upp. Sedan gick jag och la mig i 5:45-5:40 tempo och malde på. Medan alla drog iväg så började jag, som alltid, enligt plan med att löpa lugnt. Jag åt, eller rättare sagt drack min Hammer var 20 min. Efter tre timmar hade jag 10min plus tid. Mitt mål var nämligen att springa 60km på 6tim. Som alltid hittade jag andra personer som ivrigt tycker om att prata medan energi och glädjen kokar över av lycka att få springa i gott sällskap.

Leilah, hon tuffade på. Vi sprang tillsammans under de första 30min. När jag sedan växlade upp så la hon sig bakom mig. Vid varje/varannat varv stannade hon och undersökte långbordet med godsaker. Vid ett tillfälle ropade speakerns hennes namn. Det var nämligen så att hon hade blivit stamgäst längs buffen och funnit respekt i sina urval av bakverk. Speakern undrade högt över hela banan vad hon skulle välja att ta med sig ut på detta varv? Hon skrattade och fyllde på lite smått och gott i både BH och fickor och drog vidare. Hon var pigg och glad under hela löpet och gjorde sin första maratondistans på 05:00:35. Förbannat stark!

Det var på tredje timmen som det började kännas lite i benen och mot fjärde timmen behövde man gå in i ”bubblan” och fokusera på löpsteg och tempo. Men fortfarande allt enligt plan. Tog min första kisspaus och löpte vidare. Vid detta tillfälle började det bli otroligt varmt på banan. Jag är inte bra på värme, vilket kändes. Dock hade dessa kloka norska guttar och tjejer en stor tunna med svampar som låg i ISVATTEN. Vilken guda gåva! Varje varv tog jag två svampar, en klämde jag fort över huvudet. Mmmm, ögonen spärrades upp som om jag sett en rakad björn kliva ut från en buske framför mig, vilket ger mig värsta adrenalin kicken.  Den andra svampen la jag bara på huvudet och fick ligga där i kepsen och rinna och kyla huvudet. Efter 500m var svampen slut och varm, och kastades åt sidan. Ganska snart var man som en glödgande het sandstrand i Grekland. Bör tillägga, att det inte hjälper att springa med långa tights samt långa kompressionsstrumpor – allt i svarta! Vid varje varv på 1340m var det samma procedur. Två svampar och för en kort stund finna tillbaks till en vaken känsla och få ett fortsatt driv i löpsteget. Jag passerade maratondistansen på blyga 4:12:40.

Vid slutat av timme fyra så löper jag fortfarande enligt plan och börjar skarpt att längta till att springa sista timmen. När det är 70min kvar, så stämmer jag av med den lilla tv:n var jag ligger till enligt den faktiska löpsträckan, vilket jag inte hade gjort tidigare. Jag hade nämligen sprungit som jag alltid gör med min Garmin 305 på armleden som guidade mig i fart och tid. Där och då upptäcker jag att jag hade sprungit 1300m för kort när det är 70 min kvar. Oj! Det här var inte bra för min masterplan…. försökte att få hjärnan att fungera hur mycket jag måste öka med för att jag skulle komma ikapp dom 1300m som behövdes för att jag skulle kunna springa i mål med 60km i bagaget. Det gick inte, hjärnan hade smält av värmen! Försökte dock med en fartökning till 5:30 tempo för att se om det senare gick att fortsätta att öka farten. Ganska snart, efter ett par varv så stummade benen till och jag fick verkligen kämpa för att driva mig vidare. Förstod att masterplanen skulle gå om intet! Men jag krigade på och målade mig med ett smärtsamt ansiktsuttryck! Olav hejade och tog kort. Jag försökte att räta på ryggen och se glad ut när jag passerade honom vid varje varv fastän jag led. Detta verkade dock hjälpa och jag hittade små fickor av undangömd energi. Så plötsligt, hör jag den galna speakern skrika att det bara är några få minuter kvar. Jag fick till en liten fartökning. Längtade, längtade efter den stora signalen som skulle säga. Plats, ligg ner och ligg still!

Blev omsprungen av en trevlig tjock norrbagge som jag hade pratat lite med under löpet. Han hette Helge och vi kom att bli mycket goda vänner och inför 2013 skapade vi en landskamp mellan oss – Heavy Weight Ultra Trail Championship, med fem tävlingar under 2013.  

BRÖÖÖÖÖÖL, slutsignalen! Mina ben tog ljudet på fullaste allvar och jag gjorde stop och satt mig ner. Satt på baken och upplevde att benen fortsatte att sprattla likt dödsryckningarna av en fisk som inte vet om att den är död.

Helge och jag pratade och pratade. Jag slog honom rejält på denna tävling, och fler kommer det att bli :)

Jag lyckades  skrapa ihop 58,634meter och missade mitt mål med 2366m. Jag var dock toknöjd och jag hade säkert klarat av hela måldistansen om jag hade varit klok nog att läsa och följa den faktiska statusen på tv skärmen istället för min GPS klocka. Med andra ord, mitt mål kvarstår att springa +60km på 6timmar. Vi får se om jag hittar något löp under sen hösten 2013 och jag kan grusa mitt gamla PB. Leilah klarade att genomförde sitt första ultra. Hon fick till 50,556meter – jippii! Hon var oförskämt pigg sista timmen då hon sprang 10,5km. Fast, oss mellan det kunde ju ha blivit mycket längre, det tar ju en jäkla tid att stå mumsa buffe på varje varv och ha beslutsångest vad man skall ta med eller inte, tänk om det är slut till nästa varv?

Efter tävlingen så sitter vi ned med Roy och pratar över våra prestationer och vad som hade hänt under loppet. Jag hasar fram på träbänken, medan jag mumsar på en god McDonalds burgare som hade trollats fram av Roy och Lilianne, när jag plötsligt vrålar till! Aj, som fan! Jag utbrister flämtande: ”-Leilah, hjälp mig!” …sliter av mig tightsen och trycker upp baken mot henne medan hon mumsar på sin McDonald. –”Jag har fått en sticka i baken, snälla hjälp!” Alla tokgarvar. Hon drar ut en sticka som är något helt groteskt stor och jag pustar ut. Gillar inte stickor och i baken hör dom inte alls hemma.

Efter debrief och hamburgare så går vi och duschar för att sedan snabbt ilasta bilen för att ta oss till flygplatsen till vårt flygplan som åter skall ta oss till Sverige. Går omkring i mina kompressionstights och haltar genom inscheckning och ser säkert helt förbaskat rolig ut. Både jag och Leilah ser ut som vi har stelbent opererat oss. Sammanfattningsvis kan sägas att sådan här lopp är mycket trevlig och man kan skönt koncentrera sig på löpningen istället för logistiken runt om med allt som behöver bäras med i ryggsäcken på ett sk a till b lopp. Detta var min första upplevelse av ett rundlopp, men en sak säkert, det kommer att bli många fler i framtiden.

På återseende :)