Mitt andra silverspänne efter genomförandet av Kristins Runde 2013, 80,5km, med tiden 10:35:56

Efter två års löpning

Förberedelser kvällen före. Foto Sonny

Det är nu lite mer än två år sedan jag började springa med största passion. Att jag tidigare i mitt liv har sprungit ett par gånger i veckan om 5-10km handlade mest om den rena frihetskänsla som omslöt mig så snart jag hade fått upp värmen i skorna. Inte minst hur friheten i löpningen renade mitt kärl från den destruktiva konsult stress som jag hade axlat under dagen.   

För ett år sedan (2012) i juni gjorde jag mitt livs löpardebut på Kristins Runda, 81,5km i Nordmarken utanför Oslo. Detta var ett mål jag hade tränat för under ett helt år vilket gav mig motiv att utvecklas som ultra-joggare (wannabe). Minnet från Kristins Runda 2012, så här i efterhand, går att likna vid minnena av ens första förhållande i de övre tonåren; detta ögonblick av ungdomens emotionella paradigmskifte som födde en blomknopp till kärlekens ”bottenlösa” lull-lull, samt de smärtsamma minnena av när förhållandets nervbunt plötsligen brast! Dessa nyförälskade känslor fick mig att känna mig som Alexander den store under sina fälttåg när han banade väg i ny terräng. King of the hill! Men, fan va ont det gör när man närmar sig slutet av sin storhet. Men som min korta löparhistoria har visat sig, har jag sedan dess blivit fast i ultra terräng lopp vilket har kommit att berika mitt liv på många olika plan, inte minst de mindre jeans storlekarna Vinkar Har även prövat andra Ultra lopp med stor glädje. Dessa tillställningar har oftast ett starkt ledmotiv. Upprymd glädje och starkt markerande leenden bland alla deltagarna där de allra flesta bjuder upp till samtal. Den lilla ultrafamilj jag föddes i för ett år sedan har sedan dess fortsatt att förökat sig vid varje tävlingssammanhang i både Norge som Sverige. Vilket även skedde vid detta tillfälle, Kristins Runda 2013. Nu hoppas jag dock att jag vid nästa tävlingstillfälle, i början av september 2013 på Telemarks Tuffaste 82km, ha möjlighet att få lära känna dessa personer lite bättre under trevliga omständigheter runt en köttig grill och med en återhämtningsöl i handen.

Höjdprofil Kristins Runde. Bild: http://romerikeultra.vpweb.no

Hela familjen som stöd vid start

Tävlingsklädd: Foto: Leilah

Vid årets Kristins Runda 2013 hade hela vår stora familj kommit till Norge. Vi var tidigt på plats och tog två fina inhägnade platser vid sjön för våra två tält. Hilleberg tälten skickades upp på kort stund medan min Leilah värmde den obligatoriska hemmagjorda Pasta Carbonaran med extra grädde och bacon på ljus fullkornspasta. Vid denna stund kom en ung svensk terräng prins gåendes ner till oss och hejade glatt. Ung för i mina mått räknat så är jag äldre Ler stort Det var Per som jag för första gången träffade vid TEC i våras (2013) men missade helt i Hornindal Rundt där även han sprang ett helt lopp. I samklang enligt dessa förfester utbytte vi vår glädje för sporten över stora tallrikar med kolhydrater. Anders gjorde oss senare sällskap. Löpning, temat för kvällen, fortsatte att diskuteras. Anders är en grym löpare och sådde många goda tankar för hur jag under hösten skall förbereda mig för Bislett 2013. Under kvällen slöt många fler kända ansikten upp kring grillområdet där vi ”förbjudet” slagit upp våra tält. Den grymma Hilde som skulle komma att slå banrekord bjöd på kram och välkomnande till mig och hela min familj. Jag träffade Leif som jag skrivit med på FB de sista månaderna och vi hade en mycket trevlig stund tillsammans. Våra barn sprang omkring och njöt av vädret, friheten med alla andra barn på plats. Inte minst kom det sig att våra barn lärde sig lite norska som de i stor glädje delade med sig under hemresan i bilen.

Under kvällen medan min mun glappade så förberedde jag min droppbag. Ombyteskläder, regnkläder och allt annat man kan tänka sig att behöva la jag i olika påsar i en stor genomskinlig sopsäck jag tidigare hade fått under kvällen vid nummerlappsutdelningen. Loppet har två droppstationer och jag hade en plan för respektive station för att snabbt komma ut på vägen igen. Det finns nämligen inget mer förödande i en tävling än att stanna upp alltför länge vid en station, samt inte i förväg veta vad man skall göra vid dessa besök. För det är en sak som är säker, i mål kommer man inte om man står still! Vid droppstation 1 var det mycket enkelt. Det var bara att ta på sig en färdigpackad ryggsäck med 3liter vatten och mat, samt ta en Gainomax ”recovery” choklad dryck i ena handen samt en tunnbrödrulle med skinkost i den andra och sedan börja löpa igen. Att kontinuerligt äta samt att börja äta i tid är mycket viktigt för mig i ett ultralopp. I mina förberedelser på kvällen innan loppet blandande jag även till en liten starkare Winforce sportdryck i en 1,5l pet flaska som skulle späs ut med ytterligare 1,5liter vatten vid droppstation II. Vid droppstation II skulle jag bara behöva; fylla på ryggsäcken med 1,5l Winforce+ 1,5l vatten samt fylla på mina mat fickor med Vitargos caramel bars samt maxim guarana gel. Nötmixen fanns redan i ryggan sedan tidigare. En Gainomax recovery drink och en tunnbrödrulle i handen, så var det bara att löpa vidare.

Kvällen kom och det blev lugnare runt tävlingsområdet och vi fångade in våra barn som hade gått på högvarv de senaste timmarna. Satte tandborsten i deras munnar och ställde oss på rad och tittade ut över den vackra sjön. Under kvällen bjällrade fåren omkring förvirrat och undrade vart Per var någonstans. ”Pääääääär…”, men han låg sedan en stund sedan och sov djupt i sin Volvo och samlade nattsömn som hade varit låg de sista nätterna. Några sista Pääääär….och fåren gick och la sig utan att finna sin vän Ler

Fokuserad och försöker att hitta rätt känsla inför loppet kl 07:00 på morgonen. Foto: Leilah

Lite sömn

Starten vid Kristins Runde 2013. Foto: Leilah

Kvällen innan resan till Norge hade jag haft mycket svårt att somna. Det var en sådan där energikick som hade infunnit sig sent på kvällen och det gick bara inte att somna. Till slut efter mycket spring, FB, en andra kvällsfika (jag som inte ens kvällsfikar en gång annars), fila och smörja fötterna, lägga fram saker som jag hade glömt, etc., så somnade jag! Någon timme senare vaknade jag förvirrat ur min mörka bottenlösa brunn av att Anton var ledsen och mot bättre vetskap fick han mysigt lägga sig vid min sida. Vilket naturligtvis, som alltid med varma kroppar mot min kropp när jag skall sova, resulterade i en total sömn-spärr! Så natten mot vår resa till Norge fick jag mig bara ett par timmar sömn. När jag då låg där i tältet med glömda hörselproppar hemma på nattduksbordet så ville alla ljud i området hemsöka mina öron och ställa frågan, gissa vem jag är? Sent på natten anlända några ytterliga tävlingslystna personer och slog upp sitt tält utanför vår inhägnade hage, vilket naturligtvis resulterade i att jag låg där och lyssnade. Men av någon anledning så hände det till slut, jag somnade. Men lika fort som jag överraskandes togs av sömnen så ringde även mobilen för att kliva upp. Kl 05:30. Ugh! Näää, jag är inte tävlingssugen! Jag vill bara ligga kvar här i värmen och sova vidare i mitt sömniga tillstånd som fortfarande hade mig i en kraftfull låsning. Men med ultra beslutsamhet valde jag bort att lyssna på de oresonliga inre rösterna och istället gled ur min sovsäck. Lämnade Anton 4 år och tältet med min tävlingspåse med kläder i handen. Brösten tejpades. Vilket definitivt är ett måste för mig, speciellt när det regnar. Tårna och hälen vaxades in. Det blev nog lite vax mellan skinkorna också, det kan ju aldrig bli fel; mindre friktion = högre tempo? Rääzer-färdig dukade jag upp min frukost, medan min Leilah och våra andra två barn sov djupt i tältet. Det blev en tallrik med müsli och A-fil med en tunnbrödrulle och ett rejält lager med skinkost. Hoppade över juicen denna morgon för jag ville inte att fruktsyran skulle stöka till min mage. Efter frukost blev det dags att stämma av hur min mage mådde efter allt gott de senaste dagarna. Det kändes bra! Vid det här laget hade både Leilah, Kian och Anton klätt på sig och kom och gjorde mig sällskap vid tävlingsområdet. Min Isabelle sov fortfarande djupt i tältet oviss om sin fars stundande utmaning. Lite hälsningar och kramar till Einar, Per-Einar och andra hjältar som hade anlänt på morgonen fick tiden att rinna iväg. Plötsligt är det Olavs röst som hörs över surret av andra röster. Dags för tävlingsgenomgång innan start. Allt som sades var sådant jag redan visste, men det kändes tryggt att höra allt igen om loppets upplägg.

Starten var lite komisk. Plötsligt så skulle vi springa, Olav sa högt ”-…spring, starten har gått!” Några få tog honom på orden och stack iväg som skjuten ur en kanon, därav Per och de personer som skulle komma bland de första. Jag hade däremot min plan. Jag la mig runt 6-5:45 tempo för att värma upp benen med kartan nedstucken i bältet för ryggsäcken. Sprang själv med mina egna tankar som musik, hörlurarna hade jag lämnat hemma. Ibland är det bara så mycket lättare att fokusera på löpet utan musik, medan andra gånger kan det vara ett bra sätt att boosta sin kropp med energi.

Det enda jag hade läst av kartan var hur långt det var till nästa kontrollstämpling. I övrigt kände jag mig trygg i hur den väl snitslade banan gick i blandning av stig och grusvägar. Vid alla nedförslöp de första 16km så släppte jag på kontrollerat nedför. Jag älskar att springa fort aggressivt nedför, hellre tekniskt än som dessa fina grusvägar som jag då hamrade fram på. Allt kändes bra i kroppen. Jag hade full kontroll över mig och min omgivning. Leif rullade förbi och vi hälsade glatt på varandra. Efter den första korta biten grusväg blev det en stig i skogen som vi skulle följa. Tempot var detsamma fastän det på vissa ställen blev sten-tekniskt. Men jag gillar att springa och steppdansa med stenar och rötter som min partner, så det var riktigt skoj. Snart så hade jag kommit ikapp några personer som dragit ned på tempot längs stigen och passerade med glada tillrop och mitt goda humör.

Allt kan hända på den resa vi hade framför oss under dagen. Egentligen, som jag har lärt mig den korta stund jag har varit verksam i denna sport, handlar det om att vara väl förberedd att hantera utmaningarna när de väl börjar anlända. Ibland kommer de ensam medan andra gånger har de samlat ihop sig till en hel bunt utmaningar som utdelar höger som vänster krockar. Vissa känns mer än andra. Så när jag springer där är jag relax och bara redo att hantera all skit som kan komma min väg, och sedan springa vidare. De första 15km sprang jag uppför alla backar. När jag tillslut kom ut på en kort asfaltssträcka som leder till stigen för det första berget börjar så ser jag några av loppets snabbaste personer komma nedför. Per måste tydligen ha sprungit mycket fort, för han ser jag inte alls. Det blev lite high-fives och ”hejande” medan jag sprang vidare uppför. Vägen uppför berget till den första kontrollen sprang jag nästan hela biten. Första berget är det i särklass lättaste och kortaste klättringen. Vid toppen stämplade jag mitt chip som jag hade runt fingret och flög sedan nedåt. Loppets absoluta höjdpunkt! Passerade säkert 8-9 personer medan mina fötter säkert hittade tillfälliga landningsplatser och mina händer viftade friskt för balans. Fick några glada tillrop där jag rusade fram. Väl vid vägen, drog jag ned betydligt på tempot och rullade kontrollerat nedför. Efter cirka 800-1000m så kommer man till ”dropp-station 1”. Här blir jag vackert dirigerad till min genomskinliga sopsäck som är fylld av bekvämligheter som har väntat på mig under min inledande tur. Ut med ryggsäck, gainomax och en tunnbrödrulle i handen. Det tog mig säkert inte mer än 60sekunder innan jag var i rörelse igen. Nu hade jag cirka 10km till mitt nästa mål, den korsning som markerade vägen upp till topp nummer 2. Det var under denna sträckning som jag fick lite känningar av min höft, något som har hänt vid tidigare tillfällen. Detta resulterade i att jag inte längre kunde rulla fritt och kontrollerat nedför alla stumma grusvägar. Är det något som KR har många av så är det just sköna utförslöp och nu var jag tvungen att bromsa och bara ligga i 5:50-6:10 tempo. Så händelserna i förväg, detta blev min ursäkt detta år för att jag inte fick mitt guldbälte. Men, i övrigt rullade jag på helt ok i min ensamhet. Fast naturligtvis enligt mitt signum, Happyfeet, så hejade och pratade jag glatt med de allra flesta som jag kom i närheten av Ler stort

Vid ankomst till den lilla grusväg som till viss del skulle ta oss på vår klättring upp mot berg nummer två, så lämnade jag min ryggsäck på marken och satte av med mycket lättare steg uppför. Sprang uppför grusvägen och fortsatte även springande längs skogsstigen som blev lite brantare. Återigen passerade jag några vänner som hade varit uppe och passerat berg nummer två och dess stämpling, det blev fortsatta glada hejarop och high-fives! Vid ett par partier är det brant och jag slår av på mitt joggande och klättrar istället med god frekvens uppför. Tillslut är jag framme! Stämplar, och så iväg igen. Noga att se den pil som pekar i den riktning vi hade kommit. Förra året efter vändning på detta berg hade jag sprungit efter en person som inte sett pilen och bara fortsatt i stigens riktning och vi fortsatte säkert i 5 min innan vi upplevde att något var fel och vände tillbaks. I mitt följe detta år hade jag med mig två personer som jag guidade på ett par ställen där de tittade sig omkring. Väl nere igen så var det på med ryggsäcken. Släcker törsten efter att ha varit utan ryggsäck och vatten i cirka 30min.

Nu väntade ett mycket långt nedförslöp som bara på några få ställen fick en liten backe eller planade ut innan det bar av nedåt igen. Detta visste jag om sedan förra året. Min initiala plan var att det var här som jag stegvis skulle öka mitt tempo och jaga bra tid friskt nedåt. Men nu låg jag i 6:00-6:20 tempo och rullade med kännbar smärta nedför. Ensam. Har jag sprungit fel, vart är de andra? Det började regna och blixten slog friskt i alla väderstreck. Ockuperade mina tankar med att räkna hur långt bort blixten slog. Vitt sken – Blixt! …..1…2…3…4…5…6 ”BigBaraboom”. Sex sekunder, dvs. närmare 2000meter där den slog ner. Vid nästa blixt försökte jag även att analysera om ovädret kom mot mig eller vilken riktning ovädret rörde sig. På detta sätt fortsatte jag att springa som en blöt hund i min ensamhet.

Efter någon stämpling fick jag känning. Det var någon framför mig. Vem kan det vara? Jag fortsatte i mitt tempo och närmade mig. Det var Leif. Vad trevligt, tänkte jag. Då har jag sprungit rätt ändå, skratt! Leif hade ett bra tempo för mig, och jag bestämde mig för att ligga där bakom honom. Det gav mig styrka och jag bestämde mig för att skugga honom. Jag sprang in i backarna, sedan slog jag av och gick lite för att sedan löpa vidare på dess topp. Så här höll jag på med Leif som hare och som skänkte styrka. Vi närmade oss dropp-station 2. Väl framme är man glad att få prata några ord medan man fyllde på med Winforce och vatten. När jag upplevde att jag hade en lätt vätskeförlust (brunt droppande kiss) och inte druckit tillräckligt under dagen fyllde jag min säck full med 3 liter vatten. Fyllde även på med lite bars och gel, tog en Gainomax recovery drink och en tunnbrödrulle med skinkost och sedan iväg. Jag var sist in av de 4-5 personerna som vid detta tillfälle befann sig vid dropp-stationen två. Så jag var mycket nöjd att jag var först ut från mitt ”pitstop” innan jag började jobba lätt uppför den korta asfaltsträckan. Leif och en annan person var ganska snart ikapp vilket jag var glad för, det var nämligen ganska skön känsla att jaga en rygg. Leif och jag pratade lite kort och sedan släppte jag honom och började skugga honom.

Under denna korta period innan tävlingen på allvar skulle börja med 3 berg på 15km, så åt jag  av mina nötter (he he he!), bar och gel för att bygga på med energi för att orka klättra. Förra året var berg nummer tre något helt djävulskt jobbigt, så jag var lite sugen på revansch. Nästan framme låg det några ryggsäckar på marken och Leif var på väg och lämna sin där också. Jag ropade på honom att vänta med det och istället göra det cirka 150m högre upp där man tar höger för att klättra uppför det tredje berget. Genom att lämna ryggsäcken vid början av stigen upp till berg tre, kunde man fylla på med lite vätska innan man började den långa uppförslöpet till berg fyra. Ett tips, som Leif tackade glatt för. Inför klättringen hade jag ett mycket starkt självförtroende och var redo! Jag drog ned på steglängd och trampade på. Vet ni vad, det blev aldrig jobbigt i år! Det år som har passerat sedan jag sist klättrade uppför detta berg hade gjort mig mycket starkare och med Hornindal Rundt friskt i minne tog jag dessa branta partier med ett flin. Väl uppe stämplade jag och började springa nedåt. Låg bakom Leif hela vägen ned från berg 3. Väl nere drack jag friskt och sög i mig en halv gel. Lämnade säcken och Leif bakom mig medan han fixade lite med sin sko. Jag sprang starkt uppför den fina skogsstigen. När det svängde av blev det både promenad och löpning om vart annat. Detta berg har den längsta sträckan innan man är framme vid stämpling. Väl framme, stämplade jag och sprang sedan lätt nedför. Min höft hade domnat bort så jag hade inte längre ont. Så när jag kom ut till den bättre stigen sprang jag snabbt och kontrollerat tills dess jag kom till min ryggsäck. Slängde på mig den och drack vilt när jag var ordentligt törstig. Nu var det bara ett berg kvar. Ett berg som är en blandning av berg tre och fyra. Brant inledningsvis och har en bra sträcka till toppen innan man stämplar och kan vända nedåt. Tittar på klockan och har lite svårt att uppskatta hur länge det skulle ta för mig att komma i mål. Men jag kände mig mycket säker på att klara sub 11:00 timmar. Var alldeles ensam vid denna sträckning till foten av berg fem. Hade äcklande tryckt i mig en hel gel inför sista klättringen. Väl framme la jag ryggsäcken och klättrade gåendes i ett bra tempo uppför. Träffade flera personer på väg ned som jag hade sett på samma sätt under de andra klättringarna under dagen. Dom var klar med vad jag hade framför mig. Såg att de var lättad över att det snart var över med några kilometer bara kvar till mål. Jag var vid denna stund mycket varm. Låg på vätska i kroppen kändes det som jag kokade. Jag är förbannat ynklig och dålig på värme. Blä! Men när det hade regnat och åskat hela dagen så var varje träd en potentiell dusch med kalla droppar av vatten samlande på dess grenar. Så vid varje tillfälle där det gick så sprang jag rakt in i dessa istället för att ducka eller springa runt. Detta gav korta stunder av njutning och på detta sätt fortsatte jag hela vägen upp till sista stämplingen. Väl på toppen slog klockan 10:00timmar! Suck, ja ja….måste nog säga att jag hade gjort det bästa under dagen och inte hade bättre fart i mig för att klara guldbältet på sub10. Joggar nedåt och träffar Leif som klättrar uppför . Jag tittar på klockan och blir lite rädd och osäker, hoppas att han klarar 11tim gränsen. Det kommer att vara nära! Vi båda vill nämligen kvala oss till Western100 i USA. Väl nere från sista berget tar jag på mig ryggsäcken och springer vidare med målet och min familj  som fyller mina tankar . Tittar på klockan och söker längs vägen efter landsmärken som skulle tala om för mig att målet är nära. Jag ser sjön. Jag ser elledningarna. Plötsligt hör jag ett tjut! Var inte det där Leilah!? Vart står hon? I efterhand fick jag vet att Anders hade gissat min tid när jag skulle gå i mål. Så Leilah stod vid mål och spanade genom en springa mellan träden och bara väntade på att mina färger skulle synas. I längtan efter att få stå i rampskenet springer jag vidare. Efter en svag kurva ser jag målet och alla personer som står och tjoar och klappar händerna för min skull. Benen blir lättare. Knäna lyfts högre medan tempot ökar och mitt leende växer. Springer med ny energi mot mål och ser min son Anton springer mot mig. Men med tankarna på att stämpla in så möter jag inte hans glädje och tar upp honom. Springer förbi honom och in i mål och stämplar in på 10:35:56 En timme och nästan 15 minuter bättre än förra året!

Målgång Kristins Runde 2013. Foto: Leilah

Målgång

En nakenfot vid prisutdelning. Foto Olav Engen

När jag står där känner mig jag mig lite berusad och yr av alla klappar på ryggen och glada tillrop. Ansikten fladdrar förbi och röster som överröstar varandra i alla glada hälsningar. I bakgrunden hör jag min son som är oerhört ledsen över att inte få sin pappa. Så jag lämnar scenen och hämtar min son och sitter och kramar om honom på en bänk medan min familj står runt mig. Det tar en stund, men tillslut har han fått sin dos av sin pappa och är inte längre ledsen. I allt detta kommer Leif i mål. Han klarade sub 11tim och jag gläds åt hans prestation. Jag börjar byta om mina blöta och illaluktande kläder när Olav ropar upp mig för att jag skulle få Hytteplanken 2012. Det är för medlemmar av  ”Kondis” som har sprungit tre eller fler Ultra lopp i Norge. För mig blev det Kristins Runde, Jessheim 6-tim samt Bislett 24hr förra året som nu ger mig detta fina pris. Kliver upp med Anton i min famn. Vid detta tillfälle hade jag bara hunnit ta av mig en sko. Så där står jag lite roligt naken om min svampiga fot och tar emot pris som enda svensk (?).

En lycklig far med sonen Anton. Foto: Olav Engen

Mange Takk!

Under dagen hade det även regnat friskt och åskat där våra tält stod. Ett 1970 Hillebergs tält hade tagit in vatten och Leilah hade som tur var räddat sovsäckarna, men tältet var något helt grymt blöt invändigt. Detta resulterade i att både jag och Leilah bestämde oss för att åka hem till Stockholm istället för att sova en natt till i Norge. Dock kom både min och Leilahs trötthet vid midnatt att resultera i att vi med största glädje tackade ja till ett erbjudande att bo hos bästa Tobias och Evelina i Karlstad, istället för att med största osäkerhet forcera den tidiga morgonen mot Stockholm. Tack Tobias och Evelina, ni var våra hjältar med detta erbjudande Gilla

Tusen tack alla ni underbara personer som jag träffade före-, under och efter Kristins Runde 2013. Ni är och förblir en stor del till varför man redan längtar till nästa Ultra date. Vill även tacka Olav Engen för hans ambition och dygnet runt arbete veckan före och efter Kristins Runde för att erbjuda det bästa kvalitets loppet. Nästa år är jag tillbaks för Kristins Runde 100 miles om det inte krockar med UTMB eller Western100 -  Tack och på snart återseende!