Två trail smurfar
Foto: Sonny















Två trail bestar längs Ströms Vattudal :)
Foto: Sonny

DUO Azizam

Startfållan Axa 2013
Foto: Sonny

En vecka på dagen står där man igen - trailparty! Iklädd tights, kompressionsstrumpor och en kaxig attityd känner jag mig som en gigant bland giganter. Vid min sida har jag min livspartner och vapendragare, Leilah. Vi står i fållan av ett startfält med alla andra fjällemlar i terrängskor som har antagit utmaningen att i AXA:s regi -  lubba ett fjällmaraton! Humöret är på topp och vi står bland andra som tror sig kunna göra denna resa på sub6 timmar. Vi kysser varandra och solskyddsfaktorn kladdas ut över vårt ansiktet. Den sköld vilken skall mota solens starka strålar denna vackra sommardag på fjället täcker nu även våra kinder i ett skimrande kladd. I nästa ögonblick söker våra blickar våra vänner som vi vet skall vara på plats. Bästa Tomas har vi träffat mitt i prick med våra kramar. Ungdomsvännen och crossfit legenden Krille står liksom han vid vår sida och spanar efter kändisar. Krilles barndomsvän Niklas står med ett par fräsiga Inov-8 Baregrip 200 och jag blir lite fundersam om jag inte också behöver ett par sådan skor. Bästa Maria från Tromsö bjuder upp till leende och en kram innan hon tar steget fram till de riktigt snabba löparna. Mina tankar kopplar upp sig mot mina minnen en månad tidigare när jag sprang mitt livs största utmaning; Hornindal Rundt 75km 5600höjdmeter vilket anses vara nordens tuffaste ultra trail. De sista fem timmarna på fjället motade Tromsö-Maria och jag byar i orkan styrka medan hagel rev min hud och tog min sista energi innan vi till sist ramlade in i mål.



En glad Leilah
Foto: Leilah

Foto: Leila

Lite mer kladdiga pussar och vi fortsätter vårt sökande efter vänner vi har träffat det senaste året iklädd tights. Miranda och Erik från vår by skulle även de springa DUO klassen. Jag och Leilah hade vid en stund av sämre självinsikt kaxigt sagt på facebook att de bör göra plats för oss när vi skulle passera under den största fanfaren. Nu verkar dom dock inte gå att finna, för vi varken såg eller hörde Miranda 😉

Musiken dunkade på lite svagt medan området fylldes på med regnbågens alla färger och löpare. Herregud vad många löpare, tänkte jag! De lopp jag har sprungt det senaste året har oftast bara haft mellan 50-150 löpare så jag kände mig nästa lite klausterfobisk där jag stod i dyra sportkläder. Började redan nu undra hur vi skulle få plats på en smal stig som skulle leda oss upp på fjället. Men det löser sig säkert. Speakern börjar att prata och räkna ned till start. Oförskämt pigg efter ha sprungit 81km helgen innan i Norge går min puls på skön härlig tomgång och redo att fräsa iväg. Jag är dock lite orolig för min klättring när Leilah är något helt oförskömt stark i backarna. Så gick startskottet! Hundratals pip förlöstes i en tondövs symfoni....Fan, vi står ju fortfarande kvar på samma ställe! Eeeh, ursäkta, hallååååå...vi är här för att tävla, eh skulle ni kunna röra på er där framme? Detta gick igenom mitt huvud - men råkade på vägen även passera min mun, Oups! Så var man inte längre en ödmjuk jämte  utan en kaxig 08:a 😋 

Plötsligt började högen av människor att röra sig i samma riktning. Sakta, tempot avbyttes i lätt trav för att inte någonstans gå över till fri gallopp. I kärlekens tecken sprang vi inledningsvis och höll varandra i handen och längtade upp till de fria vidderna där våra själar hör hemma. Tripp, trapp, tripp...lullade vi på i ett segt tåg tills dess vi svängde av och klev in under skogens mörka kjol. Snart möttes vi av en mycket svag klättring. Det som tidigare var lätt jogging avbyttes nu till dragspelsgång. Tåget av fokuserade löpare ömse gick och ömse gick lite snabbare för att sedan i nästa stund bromsa för att gå eller rent av stanna upp. Mycket likt trafiken alla morgnar och eftermiddagar där jag har valt att leva mitt liv. Leilah och jag sprang om lite folk, vilket var fullt möjligt utan att tappa energi. Men ganska snart så luffsade vi bara på tillsammans med alla andra, svagt långsamt uppför. Jag kände mig otållig att börja att löpa och släppa lös mina 97kg på fjällets grönbete. När jag gick där bakom Leilah och gungade med hennes vackra bak, började jag att märka att något var galet med "my moon and my star". Jag tyckte att hon andades lite väl hårt för den knappa stigning och vandring som vi möttes av. Efter ha frågat om hennes puls, så förstod jag att något var på tok.



Mylta
Foto: Leilah

Axa fjällmaraton 2013
Foto: Sonny

Med facit i hand så hade Leilah inte fått i sig många mil terräng den senaste juli månaden. Bara två korta löppass. Under maj och början av juni månad hade vi däremot dokumenterat många mil i vår dagbok. Men den följetången tog ett snabbt slut när Leilah under en terrängtur i mitten av juni snubblar och bryter ett ben i handen. Vilket var ett resultat av att inte lyfta fötterna tillräckligt högt för de rötter och stenar som låg i vägen. Kvickheten själv bestämmer hon sig för att ta emot sig mot ett träd, men där fortsatte det att gå fel! Istället för att ta emot sig med handflatan, så bestämmer hon sig för att möta trädet med raka fingrar. Tjong...och ett bottenlöst skrik, som får mig att göra ett lappkast mitt i ett löpsteg. Förstod direkt vad som hade hänt när hon stog dubbelvikt över sin hand. Tittar på handen och ser hur en knoge och ett finger är ur led. Håller handen och drar fingret rätt. Ett lätt "plopp" och knogen kommer upp och smärtan minskar. Vi beger oss snabbt till bilen och medan Leilah ringer sjukvårdsupplysningen för att finna närmaste akut med röntgen, så rattar jag vår Land Cruiser mot stan. För att avsluta denna tråkiga fortsättning som bl a inbegriper 8-9tim på ett sjukhus, så sammanfattar jag kort och gott: Leilah hade brytit ett ben i handen och åkte nu på gips. Veckorna innan Hornindal Rundt blev det ingen mer löpning för henne. Gipset klipptes inför Hornindal Rundt (halvt lopp). Därefter, med krävande återhämtning efter Hornindal han Leilah bara med två korta löppass innan AXA. 

Så, åter till AXA där vi befinner oss i vår första lätta klättring där Leilah nästan går på maxpuls så tar jag ett beslut. Istället för en tävlingsdag i fart och fläkt, så skulle vi istället ha en fin kärleksresa på fjället i varandras sällskap. Leilah får gå först och hålla tempot. Vi gick uppför och löpte lätt nedför samt de mycket få ställen som skulle erbjuda platt löpning. 

Här slutar del 1 ....vad säger ni, är denna historia värd att fortsätta på 😉