Med sikte på PB20 timmar

Happyfeetolsson
Foto: Leilah

Under 2013 har jag tränat mycket volym med låg intensitet. Detta har resulterat i ben som kan springa jämt och starkt under en längre tid och med mindre ansträngning, vilket inte var möjligt i fjol. Men, med handen på hjärtat, jag är inte en snabbare löpare än vad jag var i slutet på förra säsongen på korta mara distanser. Två veckor innan ”Black River Run” (BRR) 100miles serverades med hull och hår en höst förskylning på silverfat. Ben, kropp, ligament och leder fick en skön semestervecka. Efter denna ömkliga period kände jag hur kroppen var beredd att förlösa kraft och energi under en längre jogging tur. Mina förväntningar att springa BRR på sub20 kändes rätt ställda. Nu handlade det bara om att ”casha” ut 2013 års investering och ha skoj på vägen. Min kropp var ivrig att visa sig på sin bästa sida och tassa vackert längs stigarna i Västerås.  Jag var redo!

När alla förutsättningar ges då sker underverk med löpningen. Man springer lätt och länge. Magen och maten har ett bra samarbete och fyller kontinuerligt på kroppens depåer med mineraler och energi. Fysiskt och mekaniskt inga problem. Fötter trasas inte sönder av blött underlag eller skavsår. Man tassar bara vidare steg för steg i full harmoni där världen snurrar runt dina löparskor. Du glider fram i naturen med ett vackert leende och en känsla av full kontroll och fokus. Men hur ofta händer detta på tävling - hur många gånger har det hänt dig? Jag har dock kommit till god insikt om verkligheten att detta händer väldigt sällan. Oftast är det någon utmaning som dyker upp som du måste reda ut under vägen. Ibland klustrar de ihop sig och det blir då riktigt klurigt att reda ut härvan. Det blir liksom ultralöpning i gåtor, vad kommer näst och vad är svaret för att jag skall kunna rulla vidare så bra som möjligt.

Laddad stämning inför start med vänner från vårt grannland :)
Foto: Leilah

Målväxla

Happyfeet vid någon varvning
Foto: Leilah

Efter att ha trampat på minan så har många hjältar berikat sig med erfarenheten att kunna målväxla när det skiter sig. Om inte drömdistansen, drömtiden, vinna, etc., blir möjlig, vad är det då som motiverar oss att springa vidare? Om vårt initiala mål grusas måste man kunna hitta något annat att motiveras av, för att i dess brunn fortsätta att tanka styrka. Inte minst under Vestfold Ultra Challenge (82km) tidigare i år gjorde jag erfarenheten av att inte äta rätt innan ett lopp. Under tävlingens initiala period avkrävdes jag av akut dränering i primitiv skogsmiljö, upprepande gånger. Fortsättningsvis i jaktens stress att hålla traktor Helge under uppsikt örfilas jag upp av kartan när jag springer fel och får uppskattningsvis 60min extra i bagaget. När man då plötsligt ligger sist i en tävling, varför skall jag då fortsätta att springa vidare överhuvudtaget? För mig på VUC handlade det om att finna ett annat rimligt mål att målväxla till. För mig blev VUC ett bra långpass och möjlighet att uppleva den norska naturen från första parkett. Kanske inte vad jag hade i tankarna, men det räckte och jag hade en härlig tuff dag i trail skor.

Med löpning såsom i tv-spelens värld är det väldigt lätt att tycka på ”avbryt” eller ”reset” och börja om från början när det inte går som man vill. Man tänker, det kommer fler tävlingar och då jäklar kommer allt flyta på. Men när är det ok att bryta ett lopp? Jag vill gärna tro att jag bär upp klyschan ”Death before DNF” med matchande pannben. Men, mer utvecklande och med större självinsikt skulle jag mer sanningsenligt kanske säga och uttrycka att det finns vissa tävlingar som jag skulle göra nästan allt, medan andra tävlingar är mer som ett bra träningspass och jag inte vill riskera något bestående. Västerås BRR 160km var just en sådan tävling där jag skulle göra nästan allt för att nå mitt första mål på sub20. Att loppets största utmaning skulle planteras redan efter 2km och likt ett sått frö växa och grusa min möjlighet att kunna löpa i mål var ju bara förbannat klantigt och helt jäkla onödigt!

My moon and my star

Världens bästa support, Leilah och Tobias
Foto: Leilah

”My moon and my star” vaknade klockan 06:15 på lördag morgon. Barnfria. Med stor erfarenhet av att packa dagarna innan kunde vi fokusera på att äta en god lång frukost. Jag är notorisk med min frukost innan tävling och äter alltid samma sak. En stor talrik a-fil med müsli, ägg och banan. Vi kokade kaffe och 07:15 satt vi i bilen för att rulla längs E18 mot Västerås. Med kaffe och musik sitter vi och njuter av varandras sällskap. Leilah har lärt att känna igen mig veckan innan en tävling när jag går in mig själv och försvinner. Jag kan behöva en ordentligt puff eller puss för att landa på moder jord, bara för att efter en stund försvinna i mina tankar igen. Jag är nog inte den lättaste att leva med under denna tid, men hon förstår mig vilket får mig älska henne desto mer.

Väl framme i Västerås parkerar vi bilen så pass nära att Leilah kan gå och lägga sig under natten men ändå finnas nära tillhands. I Landcruisern har vi bäddat med tjockt vinter ”Thermarest” liggunderlag och min dunsäck god för -20 Celsius komfort. Som en av de första på plats reserverar jag en bordsplats i tältet och ställer upp min mat och grejor jag behöver ha snabb tillgång till under loppet. En lärdom till nästa lopp är dock att skaffa sig en plastback att samla allt strukturerat i. Nästa förflyttelse blir mot klubbhuset Orienten där jag hämtar min nummerlapp. Där träffade vi bästa Anders och vi har en härlig stund där snabbt stämde av hur stark och snabb vi var, samt diverse kul som hade hänt sedan vi sist träffades. Anders är en grym löpare som har gett mig mycket tips de senaste månaderna för att strukturera min löpning. Efter att jag lämnat klubbhuset följer en period i frekventa kramar och hälsande. Även om jag har varit i denna cirkus i bara ett år, är det många trevliga ansikten jag har fått förmånen att lära känna. Leilah har alltid lyckats att hitta en finsk löpare som hon pratar finska med vilket har resulterat i bestående vänner på fb. Plötsligt hör man speakern bryta upp luftrummet med sin röst. De som skulle springa sprintdistansen 32km skulle nu ha genomgång för att därefter gå till start. Gruppen 50 samt 100 miles (80km resp 160km) skulle börja tassa 30 minuter senare.

När jag och Anders går mot start skojar vi friskt och ställer oss längst fram i friidrottens 1500m position. Kort togs och vi garvade glatt. Plötsligt dyker min vän Tobias upp med sin röda PTL väst vilket han för några veckor sedan blev första Svenska ägare till. PTL eller ”La Petite Trotte à Léon”, med start i Chamonix, är 293km och har chockerande 24 000 höjdmeter är en oerhörd prestation där ytterst få klarar sig i mål. Glad att se varandra pratar vi kort och jag gläds åt att ha Tobias stora kunskap som support och co-pilot till min Leilah. Igen hör vi tävlingsledaren Jan röst stämma, ”-3min kvar!”. Ganska snart var det bara en minut kvar och jag lämnar då Tobias som med sin feta kamera lins går längre fram för att försöka få lite hjältar på bild. Anders står kvar längst fram när han bara skall springa 50 miles. Jag går lite längre bak för att inte vara i vägen för alla som skulle öppna snabbt och hårt. Tittar mig omkring och gör en avvägning att jag nu har funnit min plats och sätter pekfingret på startknappen på min Garmin 910. Min plan, vilket även är Bislett strategin i Oslo då jag kommer att springa 24 timmar, är att lubba 27min för att sedan gå i tre minuter. På BRR skulle mina första två varv gå mellan 6-6:15tempo, men det skulle dock visa sig att jag sprang snabbare än planerat dessa två varv. Det vill säga, jag ville göra min första två varv på ca 1:45 för att sedan även lägga till ytterligare fem minuter till 1:50 om det skulle behövas. Dock skulle det ej gå långsammare än 2timmar totalt inklusive pauser, toalett, klädbyten, etc., per 16km.

Har visar jag för Tobias var min vekhet är placerad
Foto: Leilah

Starten går

Apelsiner, något som Johan har sprungit långt på under Leadville100 ;)
Foto: Leilah

Starten går. Denna dag har jag bestämt mig för att lyssna till ”SpringPers” låtlista på Spotify, vad kan då gå fel? Med musik i öronen börjar jag att jogga längs elljusspåret. Ganska snart är man utspridd och inte i vägen för varandra. Vi svänger av från elljusspåret och kommer in i en lättare teknisk stig. Men, med stor ovana att springa stig med ett par icke trail skor, Brooks Pure Connect, så lyfter jag inte fötterna tillräckligt mycket utan drar vänster fot hårt rakt in i en rot. Far huvudstupa rakt i backen. Upp igen och iväg. Aj! Känner hur det stramar nedanför den stora vadklumpen mitt på underbenet. Nej! Det här får inte hända tänker jag. Springer och försöker att få en känsla för vad som har hänt och hur allvarligt det kan vara. Varje steg jag landar gör ont och stramar. Det som ekar i mitt huvud vid respektive landning är; kommer jag att behöva bryta? Är det här alvarligt? Med tvivel och smärta löper jag vidare och vid varje steg påminns jag om att detta inte är bra. Efter cirka 8km ringer jag till Tobias och berättar vad som har hänt. Han ber mig ta det lugnt och inte stressa vaden så kikar vi på den vid varvningen efter 16km. Jag löper vidare och anpassar mitt löpsteg. Kortare steg och försiktigt tassa med hög frekvens och landa på hälen istället för mellanfoten vilket är mitt riktiga löpsteg. Fortfarande ont rullar det på med tvivel i varje löpsteg. Tänker och planerar för alla möjligheter för att lösa min situation, men jag vill och skall inte bryta! Det är bara smärta, det blir inte värre. Det här funkar så jag och vaden rullar vidare. I slutet av första varvet hade vaden börjat domna bort och det gjorde mindre ont. Vid varvning kommer jag in och chippar mitt kort. Där står Leilah färdig och byter min 750ml flaska med Hammer sportdryck som sitter på ryggen. Får en ny Enervit kaka. Samtidigt pratar jag med Tobias om min situation. Återigen kom vi fram till att jag inte skulle stressa vaden och bara ta det lugnt. Lättare sagt än gjort, men det lät som en god plan. Med banan och smörgås i handen och lite smågodis i fickan är jag iväg igen. ”Pitstoppet” tog på sin höjd 2 minuter. Bra, tänkte jag. Något som i alla fall går rätt och fungerar. Efter ett liten stund hade vaden domnat bort till en gnolande smärta och med det finner jag känslan för loppet igen och löper raskt vidare.

Första 6km är varierande trail med fin stig till ganska teknisk sten och rot stig. Löven som ligger som ett lapptäckte på backen gör det svårt att se alla slingrande rötter och stenar. Men trail är ju min dans! Vackert dansar jag fram i samma tempo som på den fina vägen innan. Passerar högar med personer som drar ned på farten. Vid 6km har vi första kontrollen med vätska samt första chippningen av vår tid. Här serverades sportdryck, vatten och banan, senare på kvällen när magen började stöka så kom den efterlängtade blåbärssoppan. Fastän jag hade med mig en flaska med Hammer sportdryck så drack jag 3 – 4 glas och tog några bananer i handen innan jag drog vidare. Andra delen av 6km går över vackra fält på en fin grusstig som i bred är cirka två barnvagnar bred. Vår sträckning tar oss förbi enklare kolonilotter med människor som hejar friskt. En sträcka med asfaltsväg och jag tror inte jag såg en bil där under hela loppet. Här börjar man även se delar av ”svartån” vilket loppet är döpt efter. Passerar en fridfull kyrkogård och en lång raksträcka där jag tassar längs gräset istället för asfalten för att bryta av och få lite annat underlag. Sedan in i ett område med stora kolonilotter där det efter vår löpsträcka var 20 meter fanns vattenslangar att fylla upp för trädgårdsbruk. Här kommer jag senare under dagen att belöna mig själv genom att kyla ned huvudknoppen samt fylla vattenflaskan. Efter kolonilotterna så är det en sträckning där vi passerar över en gångbro och springer längs svartån i cirka en kilometer. När man har sprungit 6km sedan förra vätskebaren kommer man till nästa kontrollstation. Man chippar sitt kort och tar ett par vatten/cola och iväg. Nu springer man på andra sidan av svartån mot den gångbron man tidigare hade passerat. Hela denna sträckning är grus och asfalt. Fötterna mår bra av det varierade underlaget. När man sedan kommer fram till gångbron svänger man upp till höger. Först en brant trappa, sedan en återvändningsplats för bilar för att sedan ta 20 meter brant stigning in på ett eljusspår. Den här korta biten bjuder på 30m stigning. Sista delen innan varvning är kuperat fint elljusspår och går upp och ned hela tiden. Jag joggade dock alla backar de första 4 varven, när jag inte tyckte det var en tillräcklig utmaning för att gå och spara energi.

När det sedan är dags för varvning sträcker man på sig och rättar till kläderna för att motta applåder och hejning på bästa sätt. Man hör speakern ropa sitt namn, i alla fall första varvet hörde jag mitt! Jag chippar mitt kort och ställer mig sedan vid mitt support team som påbörjar att langa grejor ned i mitt bälte medan jag tuggar energi som placeras i mina händer. Även Anders som tyvärr bröt på grund av en skada står där och langar mat i min mun. Anders ledde de första två varven förstod jag efteråt innan han gjorde sig illa, grym löpare! I vilket fall, där står jag och jag tuggar och sväljer så snabbt jag kan. Sedan iväg igen. Detta ”pitstopp” gick nästan lika fort som det första. Första varvet på 16km gick på lugna 1:38tim och andra varvet något långsammare 1:40tim. Nu hade jag sprungit 32km och min vad var bara ett eko av tidigare smärta. Inget som jag inte kan hantera men, det jag inte visste då var att det nya löpsteget skulle med tiden ta ut sin rätt . Om jag inte missminner så gick tredje varvet också enligt plan. Under detta varv kände jag att detta kanske kommer att fungera. Vid tredje varvningen så är rutinen hos min crew välkoordinerad och jag tassade ganska snabbt därifrån igen. 

Johan Steene, faran som lurar om natten!

HappyfeetOlsson och Johan som skall ta mig ut på vårt första varv tillsammans
Foto: Leilah

Ute på fjärde varvet (mot 64km ) och inne i den tekniska första delen i skogen så händer det som inte får hända. Jag klantar mig igen! Som om jag inte skulle ha lärt mig vid första tillfället när jag gick på huvudet så sparkar jag återigen in i en retsam utbuckning av skogen och landar hårt. Mycket hårdare än förra tillfället. Med en rejäl fullträff på höger lår lyckades marken ge mig en lättare lårkaka. Mina knän blöder och bultar, men händerna klarade jag. Inget brutet. Desto värre är det med vaden. Om det hade gjort ont tidigare var det inget hur det nu kändes. Med bägaren rågad av tankar flyr jag genom skogen i rask haltande promenad och jogg när tillfället ges. Det gör så jäkla ont vid varje landträff att tårarna rinner fritt under mina glasögon. Tankarna har fastnat i en repig LP skivas riff ….  ”shit…shit…shit…shit…”. Jag tänker; -”Kommer det att gå över, kommer vaden att domna bort igen?” Hela varv fyra var det samma tankar om och om igen, går det att springa, känns det inte lite bättre nu? Men det blev inte bättre under hela 4e varvet. Vid varvning berättade jag för bästa supportteamet och vi bestämde oss att bara fortsätta och köra på samma princip som tidigare. Att löpa på hälen och korta steg. Jag tankade upp mycket energi innan jag stapplande drog ut på femte varvet (mot 80km) innan benen återigen hade blivit smörjd av lite värme. Skogen tog mycket energi, mycket mer tid spenderades nu när jag inte kunde stödja någon vikt på framfoten utan att det strålade av smärta från häl och rakt upp i pung.

Under varv fem blev det kanske lite bättre och jag höll fortfarande planerad fart på vissa ställen utanför de tekniska stigarna. Men det som nu skedde var att det högra låret började ge upp. När jag kompenserade min veka vad fick höger lår jobba desto mer. Den blev stelare och ömmare. Men jag rullade vidare i förtvivlan. Hela tiden analyserade jag hur jag mådde, blev det sämre eller kanske aningen bättre? Vid sista delen av varv fem i slutet av den kuperade delen innan varvning på elljusspåret så står hela supportteamet med bästa Johan Steene som skulle skugga mig genom natten och väntade. Snabba kramar och glädje spreds i kroppen likt vad en kaffekopp kan göra för en frusen själ. Kärlek! Väl i mål tankar jag upp ordentligt och äter min efterlängtade påse med vandringsmat, Curry Kyckling. Så förbannat gott! Sitter och mumsar njutningsfullt men så var klockan äntligen slagen för att jag skulle få ge mig ut med min pacer. Jag kände mig stark och glad. Johan hade blivit informerad om mina utmaningar och hur jag jobbat genom hela dagen, så han visste var jag befann mig. Värmd av maten trippade jag lugnt och försiktigt genom skogen på hälen. Där det var mest tekniskt blev det promenad. När vi kommer ut ur skogen så växlar jag upp och försöker att komma upp i fart. Längs grusvägen drar vi fram i nattmörkret och Johan är en talbok och berättar härliga äventyr i hans liv. Detta får mig att försvinna och tänka på något annat. Det känns mycket lättare att ha honom vid min sida. Vi rullar vidare. Vi kommer fram till min favoritmatstation. Blåbärsoppan! Jäklar vilket bra bränsle, inte minst håller man magen i kontroll. Trycker i mina två muggar med soppa och tar påfyllning och går över landsvägen. Klockan är slagen och jag tar min 3 minuters ”gå-stund”. Myser lite med soppan och min talbok. Månen är orubbligt uppställd mitt på himmeln likt en vit porslinstalrik som stoltserar sin vita prakt i dess mörka omgivning. Så var vi igång igen. Vi rullar iväg. Vi tassar nog i dess rätta bemärkelse, för den planerade farten kommer men försvinner lika fort. Det vill liksom inte ta fart och jag skyller nu allt på mitt högra lår. Låret är hårt och stelt och motsträvigt och drar inte alls jämt med övriga delarna av mina ben som vill springa. Vaden är dock utesluten från denna diskussion när den redan tidigare på dagen hade bestämt sig för att inte spela nice. Framåt går det dock. Pinsamt framåt! Hallå, säger jag säkert till mig själv ett par gånger under denna kväll, - ”Här har jag legenden Johan vid min sida som skulle kunna göra underverk med min löpning, varför springer du inte?” Innan tävlingen hade jag känt mig trygg i vetskapen att de sista 80km skulle Johan kunna få mig att kämpa och ta fram det sista utan problem. Invändigt skäms jag lite och är besviken att jag har fått honom att komma ut till Västerås och han inte får se mig i all min prakt när jag löper mot personbästa. Likväl, i det skick jag befann mig i fick han mig att prestera.

I slutet av varv sex (96km) har vaden blivit mycket sämre.  Mitt högra lår är hårt som en frysen lax som glömts ute en stjärnklar vinternatt hemma i Strömsund (lite överdrivet, men det skrevs bra Cool . Nu har även knäna börja stöka på grund av ett nytt löpsteg. Har stora svårigheter att hålla mot i nedförslöpen när mina muskler har gått i strejk. Jag är låg på energi och i botten av mitt inre hörs ett eko vars röst viskar ”- Vad kan nu hända för att du skall kunna löpa igen? Jag har varit med om underverk tidigare när jag har löpt, plötsligt händer det och man löper nyfött vidare. Men nu, nä, tror inte det! Rösten har nu växt och fyller nu mitt inre och jag vill bara gå i mål och ge upp fastän Johan är där med mig. Nu i efterhand tror jag att dessa starka inre reaktioner var kraftigt boostad av låg energi. Efter blåbärsoppan, hade jag inte lyckats få ned något mer. Den sista kilometern innan varvning lyssnade jag vidare på min ljudbok och tidvis kände jag mig bättre. Tänk om jag skulle ta och skriva ned de här historierna och ge ut dem i en bok, naturligtvis i samarbete med Johan. Hm, tanken är god. Så kliver vi in till varvning. Chippar och kliver fram till min Leilah och tankar av henne lite värme och kärlek inlindad i varma läppar. Ganska snart så låter jag min inre svaghet få röst och beskriva vad jag känner och tycker. Johan, tittar på mig med orörlig min.  –”Leilah, säger han, åk iväg och köp en hamburgare till Sonny. Vi måste tanka upp honom ordentligt innan vi tar några beslut”. 

Snart 50 miles
Foto: Leilah

En snuskhamburgare som smakar

Sitter på en stol efter jag fått på mig en jacka. Vet inte vad som händer under denna stund. Tror jag sitter och lyssnar lite på Markus och Johan som pratar om diverse lopp, medan jag ömklig sitter på stolen och plockar i mig mat. Mitt inre är i uppror, jag vill verkligen inte, eller? Någon gång en lång stund senare så kommer Leilah med en hamburgare. Det är nog den godaste snuskhamburgare jag har ätit från den kedjan. Äter andaktningsfullt och njuter av varje tunga som sveper in mig i en helt oförstående smakupplevelse. När det var färdig tuggat, är jag lite besviken. Jag vill ha mer! Men jag är nu styrkt av energi och känner en värme sprida sig inom mig. Med en stark Markus och en Johan på min andra sida, lyfter de upp mig på mina fötter likt en staty som vält. Där står jag och balanserar och skrattar lite tyst inom mig själv. Han gjorde det. Japp, lets go! Jag är på Johan, låt oss köra ett varv till och se om det inte släpper och vi får igång benen igen. Skratt! Jag stapplar igång och tänder min Silver Runner pannlampa och hör flera hurra rop bakom mig. Låt mig berätta att detta varv promenerade vi. Cést tout! Det fanns ingen tillstymmelse till hög frekvent pendling av några ben. I skogen bjöd vi varandra på lite manliga livshistorier, och vi skrattade gott där i nattmörkret där vi drog fram. Steg för steg. Att ljudboken inte hade ett stopp, det hade jag förstått redan på första varvet tillsammans. Helt förbannat vad härligt att gå där och lyssna på berättelser om laviner, ultra lopp i öknen, LCHF, ytbärjare, ungdomliga dumheter och pojkstreck. Vad gäller LCHF så blev jag döpt där och då, efter jul så tar jag steget och ändrar min kost all-in.  När vi var där i slutet av skogen hörde vi lite härligt kvinnligt kvitter. På långt håll var det segrarinnan av 100 miles som kom med sin pacer Mia och min framtida coach. Dom var full av härlig energi och det skänkte även mig lite styrka där jag slet i lätt kuperad terräng med att sätta fötterna rätt. Fortsättningsvis under detta varv så blev vaden och låret värre. Jag kunde ta mig framåt, men all kontroll och kraft var totalt borta när marken lutade nedåt. Men mätt på dagens smärta, brydde jag mig inte utan haltade vidare. Det stod dock klart att den här kroppen har löpt sina sista steg denna natt och det skulle bara bli detta varv. Denna natt har jag valt att kalla ”Tusen och en Natt” av många skäl Cool

Efter skogen har jag idag inte så många minnen till dess vi kom i mål. Jag vet att vi passerade checkpoints och jag fick i mig min kärleksdryck, blåbärssoppan. Det blev även lite cola vid den andra checkpointen. Innan mål frågade Johan retoriskt mig, för att kort bekräfta en redan tyst överenskommelse som redan fanns mellan oss, -”Skall vi köra vidare, säger Johan?” Jag kände själv att även om jag skulle kunna stappla vidare genom natten och dagen därpå för att klara BRR så är det inte den upplevelse jag hade anmält mig för. Min kropp hade gett upp, vilket inte hade varit fallet om jag inte hade gjort mig illa redan efter 2km. Jag hade krigat nog och i min värld vunnit många fältslag, men aldrig kriget. ”-Tack Johan min vän, sa jag, men jag kastar in handuken nu!”. Det kändes faktiskt helt ok att säga det där och då – desto bättre är, att jag i skrivande stund även känner att det var ett bra beslut. Det fanns naturligtvis en risk att jag skulle få en bristning i vaden. Eller att låret skulle resultera i ett löparknä så hård och spänt det hade blivit av ofördelat arbete.

Runt målgången pratar jag med de bästa människorna som verkar hitta sin väg till dessa tillställningar. Jag bjuds på tjockkorv och frossar. Äter lite ris och russin och småplockar och dricker en kopp kaffe. Min underbara och livspartner packar ihop medan jag står påverkad av nyköpt energi och bara pratar och njuter. ”-Nästa år, säger jag till de som befinner sig bakom årets första julbord, då skall ni få se. Då kommer jag att jogga snyggt alla 10 varven och inte hålla på med dumheter att stå på huvudet”. De lyssnar och nickar och ler, säkert något de har hört från många ultrahjältar denna dag.

Jag säger hejdå och tackar de som finns kvar på plats för ett fint arrangemang. Följer Johan mot bilen och han får en rejäl manlig kram. Jag försöker att finna ord för att beskriva hur mycket det har betytt för mig att han har funnit där för mig dessa två mycket långa varven, men det blir nog inte riktigt som jag ville få det. Han får ett bästa lycka till på sin tävling Sparthlaton i Grekland helgen därpå där jag lovar att följa och skänka styrka och kraft. Den tävling räknas som en av världens tuffaste!

BRR hade inte blivit som jag hade tänkt. Dock har jag fått ett bra träningspass men även byggt mitt pannben på bästa sätt. I skrivande stund är jag djävulskt revansch sugen och jag ser med största längtan fram mot att tassa snyggast i Bislett den sista november när jag skall ta det Jämtländska rekordet på 24 timmar. Till nästa år ger jag BRR min bästa rekommendation och hoppas att få se er där. Otroligt välplanerad och organiserad tävling som är ett föredöme till alla andra tävlingar jag har varit på i min korta löparkarriär. Vi ses igen nästa år Bästa BRR!!

Världens bästa Johan, tack att du skuggade mig denna natt!
Foto: Leilah