Foto: Leilah.
Från Vänster: Tobias, Henrik, Frida, Happyfeet, Johan och Jan-Erik

Foto: Leilah
Jag och min käresta under träningen för Bislett 2013 längs en av våra vägar i Bromma

Det var ett klokt beslut av både mig och min käresta, Leilah, att ta ledigt från jobbet idag. En lång sovmorgon och en härlig ägg-frukost kan göra mycket för en bruten kropp med stökiga tankar. Så, idag är det måndag. Det vill säga dagen efter Bislett 24 timmar och jag sitter redan vid datorn för att börja skriva och klura ut mina känslor om detta äventyr. Den här skrivelsen blir kanske i högre grad en redogörelse för en inre resa och att komma till självinsikt vem jag är som löpare istället för ett episkt löpäventyr. Likaså hoppas jag att det finns något som inspirerar och kanske en eller annan lärdom för andra vänner i löparskor.

Sedan målgång klockan 10:00 i söndags morse har min prestation, mål och tankar hamnat i en bullrig mixer. Maskinens skarpa knivblad har effektivt förvandlat en tuff strategi, målsättning samt prestation till en föränderlig känsloklump. Så fort den förmedlar ett uttryck så känns den ihålig, för att sedan smälta undan. Om och om igen upplever jag glädje. Stolthet. Bitterhet. Tomhet. Men även en besvikelse. Inte bara mot mig själv men även mot andra som har trott på vad jag kan göra i löpartights. Känslan kanske kan tyckas märkligt, för mina vänner är nog bara glad över min prestation och att jag tassade i mål med ett nytt personbästa på 165,482 meter. Vilket är rekord både i distans och på en 24timmars tävling. Är det inte förbannat konstigt hur känslor då kan ta form och uttrycka sig? Men låt mig få ge er ytterligare detaljer kring min resa för att ni skall förstå mig rätt. För just nu tycker ni säkert att jag bara är otacksam mot både min kropp och vad jag de facto har åstadkommit. Låt oss därför börja från början på denna utmaning och reda ut det här en gång för alla och se om det inte kanske finns lite lärdomar att plocka ut från denna föränderliga känsloklump.

Foto: Leila. Jag och Tobias i matchande outfit

En tillbakablick

Foto: Sonny. Min hårda träning fortsatte även på mina tjänsteresor. Här är jag på en löptur i Arizona

Sedan tre månader ändrade jag min träning. Det handlade om en ökad volym på hårdare underlag istället för min kärlek till natur och berg. Det vill säga, jag har luftat mina löpskor längs vägar och på asfalt och därmed andats in en ansenlig mängd avgaser. Definitivt inte något som tillfredställer mina begär och det som driver mig i min löpning, men ett klart måste för att klara av att löpa under en sådan lång period på Bislett arenans hårda underlag. Jag har legat på 130 till 150km i veckan kontinuerligt under de senaste tre månaderna, med någon vecka på 180 och 230km. Faktiskt har jag kört lågintensiv träning och kontinuerligt legat på dessa nivåer sedan februari i år. Dock med reservation före och efter en ultratrail tävling. Sista månaden innan viloveckan inför Bislett hade jag skrapat ihop nästan 58 mil. Vilket även det är ett personbästa under en månad. Det har blivit många dubbelpass var dag, men även trippelpass. Att transportlöpa till och från jobbet har hjälpt mig att få ihop en bra basvolym på 20km var dag och lämnat utrymme att ändå vara en familjefar och ta ett litet ansvar där hemma. Sådärja, då har jag målat upp bilden kring min träning som jag vill att ni har färskt i minnet medan vi kränger på ramen för mina tankar under alla dessa träningsminuter. Tänk er att jag under alla dessa tillfällen under tre månader har visualiserat att jag just springer på Bislett. Det vill säga, någon gång under alla mina träningspass har jag befunnit mig på Bislett i mitt huvud, morgon som dagtid samt kvällstid – jag har andats Bislett utmaningen och vad som krävs för att prestera under de långa 24 timmarna. När jag visualiserade min löpning kände jag hur stark jag var och hur jag skulle leverera under dygnets alla timmar. Inte minst tänkte jag mycket på att maten skulle fungera och utan blöta fisar och ett rännande på toaletten. Jag visualiserade hur mitt feta pannben blockerade de kriser som definitivt skulle dyka upp när jag löpte mot mina mål.  

Foto: Kjell Vigestad (kondis.no).
Här står bland annat Björn Tore längst till höger, fokuserad och redo att anta utmaningen

Foto: Leilah
Ett kort på en ultra löpare, Jin, som jag beundrar för sin glädje och styrka på alla sina tävlingar världen över

Kung på Bislett

Foto: Leilah. Glad och lycklig

Morgonen på Bislett handlade mycket om att hälsa och krama om alla vänner man har skaffat de senaste åren. Trevligt att få några intensiva och känslofulla minuter med de allra flesta innan man skulle ge sig iväg till startområdet. Jag tog ett laktostest som ett referensvärde på morgonen. Men vi tog även ett blodtryck med ett övre värde på 180! Likt en uppspelt yngling på sin första date var stunden äntligen kommen vilket min kropp nu berättade för mig med detta höga värde. Men väl vid startfållan var jag trygg i mig själv. Trygg och lugn att jag skulle klara denna utmaning, allt annat fanns inte i min värld. I en bubbla av lugn och stark tilltro till mig själv rullade jag igång kroppen vid start. I mina tankar hade jag redan klarat av och sprungit 200km, vilket jag har gjort ett 100-tals  gånger under hösten, med ett nödmål på 180km. Denna sista måldistans är tyvärr fortfarande distriktsrekord i Jämtland/Härjedalen för den klubb jag springer för; Vattudalens Långdistans Klubb (Strömsund). Det vill säga, tills den dag då jag är åter på plats och tar det förbannade rekordet!

En månad gamla Hoka skor börjar lufsa samstämt varv efter varv. Musiken brölade hårdrock i mina billiga Sony lurar. Till min hjälp att hålla farten hade jag skaffat mig en fotpod till min garmin klocka som höll koll på mitt tempo. Tyvärr visade den tillräckligt mycket fel för efter ett par timmar fick jag driva upp tempot något. Min plan var att springa 6:15 tempo inklusive 3min promenad var 27 respektive 57 minut vilken skulle gå i ca 5km/h. Jag hade provgått 3 min i lugnt tempo i båda riktningarna från mina mat-tanter, och där klistrat ett kryss på väggen för att veta när jag borde börja att tassa igen. De första 80 km gick på asgrymma 9timmar plus någon minut vilket var helt enligt plan med kisspauser etc. Dessa timmar var en våt dröm i löpsammanhang. Jag var kung i min lilla värld och njöt att få tugga något gott på respektive 27min intervall. Jag sprang starkt och vackert. Underbara kamrater på plats klappade på axeln, gav tummen upp, kommenterade och hejade på när jag passerade eller blev passerad. På samma sätt gav jag inspiration och hejade på alla de löpare jag känner. Varje gång när jag såg Helge, försökte jag passera honom lite extra snabbt för att bryta ned honom. He he he! Tipset hade jag hämtat från en bok med Scott Jurek när de sprang 100miles lopp i USA. I boken beskrev han hur man löpte tyst upp bakom personerna i mörkret med släckt pannlampa, för att sedan tända den och med hög fart passera för att sedan lite längre fram släcka den och tassa lugnt vidare. Det skulle tydligen ha bra effekt mot den mentala styrkan. Om min modifierade version fungerade på Helge på Bislett, har jag ingen aning om. Men kul var det! Helge-vännen och jag har nämligen en ”Nordic Heavy Weight Ultra Trail Championship tävling  och har tävlat tidigare under året mot varandra. På LidingöUltra krossade han mig då jag sprang i mål på cirka 5:15, medan Helge var i mål redan en halv timme tidigare! På VUC50 vann jag när han bröt sitt lopp. På Hornindal Rundt drog vi jämt halva loppet, den andra halvan behövde jag fokusera på att bara genomföra medan Helge bara tuffade på starkare och bättre. Kristins Runde, kunde han inte genomgöra så vi hoppade över den. På hans hemmatävling Telemarks Tuffaste blev jag sjuk och kunde inte visa ungtuppen vart skåpet skulle stå. Inför Bislett så ledde Helge därmed vår tävlingsserie. Traktorn, som han kallar sig själv, är något helt sjukt starkt på fjället och när han har fått igång värmen i benen kan han bara mata fortare och längre. Jag hade stor respekt för honom på Bislett. Så jag hade inge svårigheter att använda alla knep som jag vet om för att vinna lite. Inför Bislett hade vi sagt kvitt eller dubbelt, vilket skulle innebära att om jag vann över honom skulle jag även vinna vår trail turnering. Med andra ord, Treungen skulle sättas på plats från första stund 🙂

Jag var mitt sanna jag, glad och lycklig. Happyfeetolsson hejade och peppade alla jag kände och var full av energi och ett stort leende. Maten tankades upp av kroppen och smakade riktigt bra. Lite vandringsmat i små portioner. Någon tunnbrödsmörgås med lax, avacado och Philadelphia ost, nötmix påse, etc. Mitt supportteam tog hand om min mat och såg att jag hade något smaskigt efter respektive 27min intervall. Enligt mig så behövde de inte jobba häcken av sig under dessa timmar, vilket definitivt skulle ändra sig. Leilah och Mimmi sprang ut på stan och fick sig en liten kvalitetstur själva under solens timmar, innan det var dags att börja jobba. Min underbara Leilah ”j-Lo” hade riktigt trevligt med bästa tjejgänget Mimmi, Maria och Clare, samt Evelina den korta stund hon var på Bislett arenan. Vid första vändning vid 6tim var jag först ut och sprang mot ankommande stridskolumn av ultrahjätar. Jag highfivade kända som okända svettiga händer. Vi spred glädje och tjoade. Det var bara pilsnern som saknades, för chips och lättklädda brudar med grym musik fanns det gott om på arenan. Vad gäller brudar, pratar jag naturligtvis för de manliga singlar som befann sig på samma fest som jag. Jag har ju min drottning vid supporten som spetsade mina blåbärsdrinkar med kärlek. Arapå blåbärssoppa, jag hade med mig 17liter blåbärsoppa, och min ambition var att dricka 700ml av denna smurfdryck respektive timme – vilket naturligtvis i efterhand är lite galet. Totalt blev det dock cirka 7-8liter. Grym dryck som gjorde skillnad!

Foto: Helge
Happyfeet och Helge Traktorn någon gång efter mitt första klädombyte :)

Foto: Helge
Världens bästa personal.

"Vargatimmar"

Foto Leilah
Bakom kulisserna

De efter kommande 80km skulle gå i en lägre 6:30 tempo med motsvarande promenad var 27:e och 57:e minut. Men, efter totalt 10 mil så började farten sakta försvinna ur min 192cm långa och 100kg tunga kropp. En lårmuskel började lätt stelna till och få lätta kramptendenser. Vid supportbordet redogjorde jag för mekanikerna vad det var för fel på kroppen. Snabbt fick jag en tablett magnesium och sedan iväg igen. 20min senare så försvann det. Maria kan sina saker hon! Här någonstans börjar jag tappa uppfattningen på tid. I min värld fanns bara mina 27min intervaller. Men uppskattningsvis en timme senare började vänster lårmuskel igen att pocka på uppmärksamhet lite väl mycket. Istället för att fortsätta för länge och dra på sig något allvarligare, så ordnade Leilah fram ett massage proffs. 5 min elak grimage för att sedan ge mig ut på banan igen. Om det var skönt? Nä, men det var effektivt och fungerade. Låren var nu helt ok! Men när jag började få igång benen för lite lätt luffs så var de väldigt tunga. Kanske inget förvånat efter så många timmar, men jag tappade fart mer och mer och fick verkligen kämpa. Där och då förstod jag att det inte skulle vara möjligt att klara 200km. Snabbt köpte jag läget och målväxlade och gick direkt på mitt andra mål om 180km. Inga problem! Lätt genomförd målväxling som gjorde mig stolt, kanske gick den för lätt?  Det var ju det här som jag hade pratat om med Johan tidigare att man måste kunna göra, vilket jag nu gjorde och det fungerade och jag kunde kriga vidare med full motivation.

Jag har ingen aning om vad klockan var överhuvudtaget. Men den feedback jag har fått från supporten i efterhand var vid ”typ” första ”vargatimmen” ca klockan 01:00 så försvann luffset och kvar blev en oresonlig kropp.. Jag behövde nu börja gå mycket oftare. Jag kände en växande spärrballong av förtvivlan växa inom mig när jag förstod att benen faktiskt inte ville. Plötsligt så började distansen och tiderna att bli något helt läskigt långsamma. Man blev ju nästan hungrig av att bara gå ett varv, och då jäklar går det långsamt 🙂 I mitt huvud hade jag räknat ut att jag gjorde milen på två timmar. Då började mina möjligheter om 180km att grusas. Bara tanken på att inte uppnå mitt mål under stundande vargatimmar så punkterades min motivation något helt djävulskt kort därefter. All kämparglädje var urklämd likt en använd gel tom på energi. Jag kanske hade 8 timmar kvar! Maria, min coach, berättade att det var just mellan 01:00 – 04:30 som det blev en mental krasch för mig och enligt Leilah blev jag en jätte bäbis.

I skrivande stund tänker jag att det var konstigt att jag inte kunde få in i mitt huvud att mycket kan hända under de många och långa timmarna fram till målgång. Det har jag varit med om förut och det är en euforisk känsla att få tillbaks krafterna, kroppen och huvudet och bara löpa på som om det är första timmen på dagen. Dessa stunder på tidigare tävlingar i mitt liv har lämnat de starkaste minnena. Men just då, där på Bislett var jag en blöjbäbis och dessa konstruktiva tankar var som helt bortblåst i mitt huvud.

För att nu sammanfatta ovanstående stycken för att förklara min så kallade” besvikelse”. När jag i ett minimalt närminne förstod att jag inte skulle kunna leverera enligt mitt ”schema” för 180km så började ett mycket farligt ifrågasättande om varför fortsätta? 200km gick inte, och nu även 180km! Vad är det här för mening? Alla träningsminuter och all tid jag har lagt ned och tränat var nu inte värd någonting! Att jag så starkt har visualiserat att jag skulle klara av målen och nu blivit ställd mot facit, det vill säga mitt så kallade löp-fart-schema, så dog jag mentalt. -Varför skall jag nu springa – jag har ju förlorat? Att klara ett nytt pb på distansen kändes inte alls attraktivt i det här läget. Nu i efterhand, konstiga tankar men ack så verkliga. 

Foto: Bjørn Hytjanstorp
Nummer 19 är Happyfeet

Support Team no1

Foto:
Maria och Clare, i bakgrunden en lång Mikael

Som tur var fanns suportteam No1 på plats och dessa tjejer hade varit med förr! Kanske inte med sådana blåbär som jag i ultra sammanhang, men dom visste definitivt hur de skulle jobba med mig. Leilah fick hjälp att hantera 100 kilo bäbis av världens bästa coach Maria, men även Clare jobbade med mig. Under dessa timmar fick de jobba desto mer än vad de hade behövt gjort tidigare med mig. Men dessa tjejer gjorde det med sådan energi och kraft, inte minst bestämdhet, så det var bara att lufsa på i mitt ömkliga tillstånd. Till mitt sällskap hade jag fått en lilldjävul på axeln som enda sällskap som lirade musik och fyllde mig med lömska tankar. Varv efter varv smög jag fram.  Kom ihåg att under ett varv så kom min förebild Rune Larsson gående. Jag kommer ihåg att jag hastigt tittade ned på mina fötter medan jag strök fram längs väggen. Kommer ihåg det så starkt att jag inte kunde titta honom i ögonen när jag kände mig som en ”looser”. Jaja, jag vet! Helt bissara känslor som tar fäste under en sådana här utmaning. Men där och då var de starka och hade sin egen kraft. Jag blev förbannad över vilken mes jag var och fick igång några springvarv innan kraften rann ur mig och jag igen började att jönsa framåt i lugn promenad. Hade det inte varit för dessa tuffa support tjejer hade jag nog klivit av när det inte fanns något i min kropp som förstod varför jag skulle fortsätta. Jag har ju för fasiken missat både mina två mål.

Ute på banan släppte det ibland och jag kunde luffsa, men inte så länge innan blybenen sög fast i bislett arenan. Så höll det på. Vid något tillfälle kom jag smygande och bad om att få ligga ned en kort stund. Jag fick 15min av cheferna. På med hörselkåporna och en trasa över mina ögon. Drog upp dunsäcken över kroppen och andas djupt och tungt i två minuter för att varva ned. Ridån föll ned. Allt svart. Vaknar några sekunder innan jag känner Leilah hand på min axel som väcker mig. Kliver upp och går iväg på en gång. Kanske tar jag någon mat på vägen ut. Men iväg går jag, faktiskt inga stela ben alls av att ligga still under dessa 15min. I efterhand vill jag gärna tro att detta gav mig en nystart. Men jag kommer inte ihåg något mer vad som hände efter detta. Nästa stund som jag har några minnen ifrån, vilket säkert kan vara några timmar från när jag hade vaknat, är när Andreas kommer stapplande. Denna fina kille har varit full av energi och peppat mig under hela min resa på Bislett, vilket har varit grymt styrkande. När Andreas hade sagt att jag löper stabilt och bra då blev jag stolt vilket gav mig stark energi att tassa vidare. Men här kommer Andreas, och han har kraschat rejält. Om jag inte missminner fel har han spytt upp sin energi vid några tillfällen och kommit i otakt med energiintag och vid detta tillfälle går hans kropp bara på vilja. När jag själv inte har så mycket fart i mina ben frågar jag honom om han vill att jag tassar med honom. Han tackar glatt , ja tack! Så börjar vi lära känna varandra. Vi frågade och pratade om varandras familj, om Spartlathon, andra lopp han och jag har sprungit. Jag tipsade om det vackraste lopp som jag vet om, Hornindal Rundt och han skulle kolla in det. I djup diskussion löpte vi samt gick varv efter varv. Tiden gick raskt framåt. Nu i efterhand så släppte mina ben och jag var ganska pigg i dem och kunde definitivt ha lämnat Andreas och börjat jaga kilometer igen. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle ta hand om Andreas och att mitt lopp var för länge sedan klart. Nu handlade det om att ta hand om denna kämpe och se till att han kommer i mål.

Sista timmen på Bislett är magisk. Jag var nyttpåfödd och nyvaken ur min dimma. Lilldjävulen hade jag dränkt för länge sedan. Tankad på energi gick jag och Andreas våra varv och såg till att de snabba löparna hade utrymme att passera vår högersida. Plötsligt hör jag ett illvrål. Ett Tarzan skrik och en Henrik som kommer flygande som en galen ko med mul och klöv sjuka i värsta sprintertempo de sista minuterna.

Som alla gånger tidigare under dygnets ”nästan” alla timmar hade jag skrikit mig hes och peppat på Johan som passerade mig med hälsningar och tummen upp. Nu kom Johan och hade ett bra driv i sina ben denna sista stund. Björn Tore och Johan var de som dominerade i fart denna sista timme – vilka jäkla grymma grabbar! Tobias hade kommit ned och stod och hejade glatt på och ville se mig springa. Tyvärr hade han fått bryta när han hade fått feber dagen innan under tävling. Världens bästa Frida fanns även hon på plats och ropade peppande ord med största leendet. Men Andreas och jag vi bara strövade vidare som Ferdinand på sin äng som längtade efter sin korkek. Inför varvning på sista varvet joggade vi de sista hundra meterna så att vi skulle vara en av de första Geir och Reima skulle komma att mäta upp distansen för, för nu skulle vi slippa att sitta och vänta på marken under en längre tid. När jag passerade mitt sista varv med några sekunder kvar, var jag helt tom på känslor. Jag hade inga känslor alls över min prestation utan satt därefter bara på golvet och pratade med Andreas. Reima och Geir dyker upp och mätte upp längden av sista varvet. Mikke och Clare kom och satte sig hos oss och jag pratade glatt med Mikael som är den grymmaste ultralöparen. Genom Andreas har jag förstått att Mikael var första Svensk som sprang Badwater, vilket han sprang igen under 2013 och inte minst Spartathlon under samma år. Vilken kille! Plötsligt ser jag Johan som kommer haltandes med Mimmi . Jag tar mig oförskämt lätt upp från golvet och går fram till honom och gratulerar till en världsbäst prestation.  Johan kom tvåa med grymmaste 242,401km.

Leilah hittade mig. Hon var alldeles tårögd över stämningen och vi kramades varmt. Länge. Sedan var det dags att tänka på det praktiska. Duscha och klä på sig, lättare sagt än gjort. På med återhämtningstights och återhämtningsstrumpor. Prisutdelning. Snabba hälsningar och kramar till alla underbara människor som man intensivt har haft runt sig under 24timmar, för att sedan halta till bushållplatsen för att ta bussen till Gardemoen. På flygplatsen fick vi sällskap av världens bästa Henrik, som var ordentligt trött. Vi käkade en pizza och tog oss sedan till flygplanet.

Foto: Rune Larsson
En frusen Happyfeet med Andreas de sista timmarna innan målgång

Lärdomar från Bislett 2013

Foto: Leilah

Jag tillåter mig att avrunda här. Det har nu tagit mig en vecka att skriva dessa ord. Det är inte skrivandet i sig själv som har tagit tid, utan alla kluvna tankar som har varit oresonlig. Men jag har i alla fall gjort några riktigt bra lärdomar som jag tänker ta med mig och med dessa kommer jag att avsluta löpåret 2013.

Lärdomar:

  • Mitt löpschema gjorde större skada än nytta. Den stressade och tillät mig att springa för hårt. Istället skulle jag ha dragit ned på tempot under vissa perioder under mina första 9 timmar istället för att styras av en excel matris. Att springa ett sk 24tim innebär att tillåta sig att följa sin kropps rytm och växla ned såsom att växla upp. Med andra ord, jag sprang för hårt!
  • Det som kanske är svårast att bekänna för sig själv men likaså är sann, jag tror jag är en bättre löpare än den jag faktiskt är. Jag vill gärna leva med tanken att jag tassar fram som de andra snabba räkorna och lika länge. Men jag väger faktiskt 100kg och det har sitt pris. Till tidig vår 2014 skall jag ned till 85kg. Detta är nu ett huvudfokus och ett mål! Tänk er själv att springa med 15kg ryggsäck, hur mycket snabbare och starkare skulle ni inte vara om ni istället krängde av dessa kilon?
  • Jag hade två mål med Bislett, 200km och 180km. Det första målet var en dröm och jag är inte där som löpare ännu! Det andra målet hade jag definitivt klarat av om jag hade disponerat mitt lopp annorlunda. I framtiden kommer jag att ha ett ytterligare mål att känna trygghet inför. En sorts reservplan när allt annat har fallerat. Ett mål som säger till mig att göra mitt bästa. Vara på banan och i ständig rörelse. Tids nog släpper det och då drar vi igång verkstaden igen. Med andra ord, det blir vad det blir! Ett sådant reservmål skulle ha hjälpt mig på Bislett och gett mig den motivation jag behövde.
  • Jag måste vara snabbare i mina klädbyten och reparation av tår, etc. ”Pitstop” skall vara så kort som möjligt och bara det nödvändigaste skall göras! Jag stannade gärna för länge!
  • Mitt matschema var lite väl ambitiöst. Japp, jag har en stor kaross, men de kcal jag försökte att äta var 27min blev för mycket och behövdes inte. Först efter 12 timmar blev det lite vad kroppen kände för som jag åt och det fungerade riktigt bra. Blåbörssoppa och nötmixen med vatten är kung! När jag ville ha mat var vandringsmaten oslagbar!
  • Jag hade lite problem med fötterna. Detta är tankar som dök upp under löpningen och förklaring till de få blåsor som jag fick på tårna. Jag har alltid sprungit med CEP och 2XU kompressions strumpor. Dom är helt sjukt bra och inte minst för vaderna. Jag har aldrig haft problem att de har känts för varma. Men under Bislett 2014 upptäckte jag något. Dessa strumpor klämmer ihop tårna längst fram. Istället för att tårna skall kunna spreta var för sig iv landning, trycker strumporna ihop tårna i ett tight paket. Detta är anledningen till mina skavsår av både sockarna på toppen av mina tår, men även mellan mina tår. Det skall sägas att jag har använder det bästa som huset har vad gäller glidmedel mellan tårna. I framtiden skall jag undersöka att springa med tunna korta vanliga löpstrumpor och sedan köra med ”chins”.
  • Att heja på andra som löper, ”peppa” och uppmuntra ger även mig som löpare styrka. Att hjälpa Andreas fick mig att slippa att tänka på mig själv. Kort därefter, var jag full av energi. Denna lärdom, att både hjälpa någon annan så som sig själv, kanske man kan dra nytta av i framtiden.
  • När det är möjligt kommer jag att sluta med saltsticks. Istället skall jag göra en "saltgrogg" så att munnen kan aktiverera kroppens saltlager genom att smaka saltet redan bland munnens smaklökar. Istället för att en tablett skall landa i magen och sätta igång processen därifrån. Tack Rune för det tipset!

Det som jag är mest nöjd över samt känner glädje för:

  • Att lyckas springa 80km på 9 timmar i 27min intervaller med 6min promenad per timme, är något jag är förbannat nöjd över. Riktigt starkt och visar vilken grym löpare jag har utvecklats till under min andra tävlings säsong, samt tre år som löpare. De känslor jag hade under dessa 9 timmar är vad jag vill försöka återskapa under ett helt lopp någon gång i framtiden 🙂
  • Jag har problem med min mage. Kan inte äta gel eller annat sockertjafs. Så fort jag gör det drar sågverket i magen igång, det börjar bubbla och sedan kommer fisarna för att sedan kort därefter få panikattacker och hamna på toa. Denna gång åt jag vanlig mat och min mage fungerade klockrent. Blåbärssoppa är kung!
  • Jag känner en oerhörd glädje över hur min coach Maria lyckades jobba med mig och se till att jag fortsatte att kämpa. Utan henne hade denna berättelse varit ett totalt haveri. Jag vill även hänga en medalj på Clare som även hon hjälpte till att hantera mig på rätt sätt under nattmörkret. Sist men inte minst, min underbara Leilah. Hon tankade mig, pysslade om mina fötter och gav mig kärlek under dygnets alla timmar, samt hade styrkan att använda sig av Maria och Clare när jag inte ville. Support gänget var ett A-team. Punkt.
  • Stämningen som återfinns på dessa tävlingar är ”second to none”. Alla underbara människor som jag träffar för lite i mitt verkliga liv och bara under korta stunder på dessa lopp är en stor anledning till min kärlek för denna sport. Min önskan i framtiden är och kommer att förbli, att hitta stunder i förväg och efter tävling att njuta av varandras sällskap. I mitt korta ultraliv har Norge vuxit sig stark i mitt hjärta. Deras vackra vilda natur och fina välkomnaden gör att jag har tävlat där mest. I år har det blivit tre ultra trail tävlingar samt Bislett. Det var där allt började sommaren 2013 med min första löptävling på 80km i Nordmarken. Tack alla fina ni för era glada leenden och support under själva tävlingen. Det här var en riktigt ultra familjefest!

Foto: Leilah
Arlanda flygplats och jag hänger på vagnen för att kunna gå medan jag kör bästa Henrik

Foto: Sonny
Tack för detta år och vi ses igen nästa år på ny äventyr i ny kostym och regi!