Förberedelser

Ett härligt långpass!

Jag är ibland impulsiv. På gott och ont. Tycker dock det är en personlighet som borde utnyttjas oftare i vårt hektiska schematiska liv. Den här gången gällde det en 6-tim tävling i Skövde. Redan för några veckor sedan hade jag frågat det vackra paret, Ellen och Johnny (”Pace on Earth”) om de inte var sugna att hänga på till Skövde. Under tiden så bestämde jag mig för att istället delta i en ultra helg med bl a föreläsning av bästa Johan Steene. Men mitt upp i en andra volymvecka, med en första vecka på 163km, och efter 95km tre dagar in på en andra vecka så skriver Ellen mig; - ”Vi är sugna på 6-tim i Skövde, skall du inte med ändå?” Jag ringer Leilah och frågar henne om vi inte skulle dra till Skövde på fredagen. Leilah säger, va skoj, klart vi gör! Sekunderna efteråt skriver jag till Ellen, ”Vilket tjat, okejdå vi är på!”. Skövde-6tim skulle bli ett långpass för mig för att få återkoppling var jag befinner mig i min löpning. En bra genomkörare och upptrappning till TEC (”Täby Extreme Challenge 160km) en månad senare. 

Sedan mitten av december har jag bestämt mig för att ta ett nästa steg i min löparkarriär. Att ändra min kost. Jag sprang Bislett 24hr som 102,5kg löpare. Inte optimalt, och blev inte alls de resultat jag ville uppnå som löpare! När min ambition är att bli bättre som ultra lölpare och jag nu har kommit till insikt att jag bör gå ner i vikt och få en annan livsstil så bestämde jag mig. Jag hoppade på tåget att äta LCHF som en paketerad reseplan för att gå ned i vikt under 6 månader för att sedan luckra upp kanterna kring LCHF dieten. Sedan nästan 3 månader sedan har jag gått ned 7kg. Kroppen håller på att ställa om sig. Enligt experterna tar det mellan 3-6 månader att få igång ”keton-driften”, dvs att kunna löpa på eget skafferi. Nu sedan 1,5vecka sedan fick jag första känningen att jag kunde springa på egen regi. Jag åt ingen mat under ett längre pass på 25km. Ett andra pass på 35km och samma känsla. Wow! Dock är pulsen mycket högre än vad den har varit tidigare. Nästan 20 slag högre i motsvarande höga farter. Denna omställning kommer att fortsätta att ta tid innan den hamnar i nivå som förr. Vad jag här säger är att det finns ett optimalt tempo idag då jag kan använda kroppens fett depåer som ligger på cirka 6:30-40 tempo. ”Motorn” är inte stark. I backar måste jag dra ned på farten betydligt för att bibehålla samma puls, men jag kan springa länge utan mat. Detta är ”keton-drift”, som jag kallar det. Över tid kommer jag att få en bättre förbränning och därmed få mer energi till en högre fart med lägre puls. Med denna fakta och bakgrund var jag entusiastisk att känna efter hur och vad som skulle hända under ett 6-tim jogging pass.

17:00 rullar vi från Stockholm med bästa Ellen och Johnny i bilen. Stämningen var på topp och vi frossade i diskussioner om löpning och mat. Vilket ju närmare Skövde vi kom desto mer kom att handla om mat när vi var riktigt hungriga. Snabb incheckning och sedan iväg på restaurang.

En natt med god sömn vaknade vi utan klocka. En dusch och på med delar av löparkostymen tog vi sikte mot frukosten. I bilen på väg till Skövde hade vi specifikt ringt till hotellet för att säkerställa att de hade det viktiga intaget av ”bacon and egg”. Både jag och Johnny hade glömt produkterna och maskinen för att göra oss en god kopp ”bullet proof” på morgonen (kaffe, kokosfett och smör). Vilket resulterade i livlig improvisation med många blickar. Det blev kaffe, lite smör och grädde samt kokosflingor. Hur det smakade? Kaffe med kokos, helt ok och fylld av trygghet över att vi inte har brutit morgonrutinerna så lämnar vi frukost rummet.

Det var trevligt att springa på så många man har lärt sig att känna på dessa tävlingar. Efter livliga kramar och hälsningar drar vi oss mot start. Jag kände egentligen ingenting, utan ville bara sätta igång i ett Skövde som visade sin bästa sida med en vacker blå himmel. Dock var vind riktigt hård och jobbig redan från morgonen. Starten gick och klockan utgav ett litet pip bland 202 andra färgklädda löpares dyra klockor.

Bästa Johnny och jag

Planen var att springa 5:55 tempo så länge det gick för att känna hur kroppen reagerade. Banan på cirka 1300+ var förlagd i en vacker park. Löpningen gick som i en hög triangel. Ena sidan var nedför för att sedan bytas mot lätt uppför innan det blev relativt platt på kortsidan, för att sedan löpa utför igen. Halvägs i den långa sluttande backen skedde varvningen. Jag lyssnade på musik från start och gick in i mig själv och mina tankar och dagdrömde för att sedan vakna upp för att skrika på Johnny och Sophia som sprang som de vackraste vinthundar i färgglada kläder förbi oss vanliga dödliga. Det var klart från start att jag hade en osund och för hög puls för att kunna klara av 6tim i detta tempo. Men jag trotsade denna insikt och ville känna på hur min kropp svarade. Under de första tre timmarna blev det pulsintervaller från 160-170. Har en maxpuls på 195-198. De högra värdena visade sig naturligtvis sig i slutet på backen och de lägre pulsvärden om 158-160 när jag rullade nedför backen i ett snabbare tempo än 5:55 för att vinna lite tid som jag kunde förlora i löpningen uppför. Jag åt och drack lite blåbärssoppa och en babyost efter två timmar och rullade vidare för att börja äta lite nötter och blåbärsoppa varje halvtimme.

Efter 3timmar kände jag att min ”Ketondrift” inte kunna leverera den energi jag behövde för att springa i detta tempo. Jag hade tagit ut mina lagrade krafter och kroppen kunde inte tillföra all den energi som min kropp behövde. Jag började känna mig lite sliten och trött. Jag bestämde mig då för att dra ned på tempot till cirka 6:30 tempo och vila. Jag åt även lite mer och oftare. Sakta började jag känna mig bättre men benen började kännas lite stela och det var inte lika lätt att trippa fram. När jag hade tre varv kvar till maraton distans bestämde jag mig att det skulle firas distansen med ett stort glas coca cola. Så under dessa tre långa varv längtade jag efter colans bubblor och söta smak. Vid ca 4:18 passerade jag maran. Drack ett par glas coca cola och fortsatte att tassa vidare. Ganska snart svarade kroppen som Bamse på dunderhonung. En kropp som inte är van vid kolhydrater i form av socker. Hela jag vaknade till liv och jag kände mig inte längre trött och sliten på samma sätt. En underbar känsla.

Snittpuls 161. Max176

En sliten Happyfeet de sista tre varven som trycker på i 5:30tempo

Nu tänkte jag att det var dags med nyvunnen energi att börja springa igen. Jag tog kommandot över en kropp som värkte och hade ett sämre löpsteg och började mata både snabbare och mer korrekt. Efter ett varv så började kroppen att släppa på sitt obehag. 1,5 timme kvar tänkte jag. Det är ju bara som från Tranebergsbron längs vattnet och hem till min dörr. Det är ju ingen sträcka alls! Med dessa tankar började jag att börja springa snabbare och snabbare. Efter ett ytterligare varv så skrek jag åt Daniel att skaffa mig en ”sockerbomb”. Vid andra varvet fick jag en gel som jag började småsuga på som ett barn med en klubba i handen. All matthet försvann ur min kropp!

Det här har jag läst om. Andra personer som tävlar med ett bra keton-flow (vilket jag inte har ännu!), är att man många tillsätter lite snabbare energi för att kunna springa snabbare under långa sträckor. Även om den fart jag sprang sista timmen inte är i närheten av dessa hjältar, så prövade jag detta upplägg där och då. Herregud vilken otrolig känsla! Sista milen hade jag km tider på 5:31 till 5:54, beroende på var jag befann mig på banan. Vilket kändes mycket snabbt när man passerade nästan de flesta andra löparna med just denna fart. När jag hade tre varv kvar räknade jag bara varven. 3-2….sista varvet nu. Härligt med alla som hejade på en i varvning och spred energi. Trodde dock att jag skulle hinna in i mål, men plötsligt small det två skott och jag behövde stanna cirka 150m från varvning.

Jag var trött och slut. Inget allvarligt, men la mig på rygg. Lyfte upp benen och fick Evelina att hålla i dom ett tag medan jag återhämtade mig till min vanliga andning.

Detta var ett underbart långpass och en fin bekräftelse om att känna och följa sin kropp. Låg i mycket hög puls under tre timmar. Fick en bra återhämtning i lägre fart vilken är min nuvarande ketondrifts fart. Efter återhämtning i ketondrift kunde jag börja springa i de högre pulsnivåerna. Men framförallt var det spännande att känna och uppleva känslan mellan keton-drift och va lite snabba kolhydrater kan göra för kroppen när den pressas hårt. Att efter ett par timmar in i en ”tävling” blanda mat med snabba kolhydrater är något som jag kommer att ta fasta vid. På detta sätt få en optimal nivå av både ketondrift och en snabbare motor på just kolhydrater och färdas under mycket långa sträckor

Snitttempo 6:07 och bara i rörelsetempo 6:05.

En andra volymvecka slutade på 168km. Skövde 6-tim långpass gav 58450meter, ett snittempo på ca 6,05. Mitt gamla rekord sent i säsongen 2012 som jag kämpade hårt för på Jessheim 6-tim, Norge, var på 58634. Så igår var jag bara 184 meter bort från ett nytt rekord utan uppladdning under en andra volymvecka. Jag är mycket nöjd över mitt resultat, input och lärdomar. Det kommer att bli en god grund för resten av mitt löparår.

I bilen hem utvärderade vi varandras resultat. Grymma diskussioner som resulterade att efter en pitchstop i Örebro med en kebabsallad att vi snart var hemma. Trött men exalterad över alla härliga intrycka drog jag ett väldoftande täcke över mitt huvud.

Stor kram till Ellen och Johnny för er underbara sällskap, spontanitet och glädje. Nästa tävling blir 45km på Ursviks Ultra. En genomkörning helgen innan TEC. Ses snart :)

Lite slängpussar till min älskling under loppets första timmar ...