100 miles and Jinxed!

Jag gjorde många rätt. Men, med vissa mindre kompletteringar kan jag nog få en högre grad av positiv upplevelse i framtiden. Inte minst resultat. Den här resebeskrivningen handlar således i högre grad om vad jag upplevde fungerade, inte fungerade, samt det som hände under själva akten. Jag kommer inte att tråka ut er något mer om stendjäveln som snarade min fot på första nattvarvet och paralyserade mitt knä. Ett plötsligt överfall. En tvångskram av moderjord utan reflektion av vad som sker, stöp jag! Först när jag spottade mossa och jord, blev jag väckt av en högst påtagliga intensiv smärta. F-n! Med problem att stödja på benet grep rädslan tag om beslutet och serverade ett DNF innan jag ens hade haltat i mål. Var jag för snabb till beslut? Kunde jag, skulle jag ha gjort annorlunda idag med naprapat-facit i hand? Svar: Niklas Erik Jesus – vilket blir Nej, för oss som gjorde oss mindre uppskattad med ra 146 på radionätet under kriget!

En tillbakablick

Foto: Leilah.
Tobias och Sonny poserar på Bislett 2013

Jag skulle vilja börja med att härleda min TEC prestation till de frön som såddes efter en hård och tuff rannsakning av Bislett 24tim, 2013: Ett hårt styrt löpschema, en skrattfull gigantisk matlogistik där maten formligen rann ut ur mina öron efter ett par timmar. Slöa och omotiverade pauser vid varvning för att krama ut lite uppmuntran, blickar och kanske en kram. CEP kompressionsstrumpor som ökade friktion av hoptryckta tår och resulterade i vattenfyllda airbags mellan och runt tår. Men, det viktigaste var nog att jag äntligen förstod att jag är för stor för ett intensivt kärleksliv…..  Eh, va? Äh, skämtar bara 😉

Jag var på Bislett helt enkelt för tung för en verklig rättvis målbild av mig som löpare. Inför Bislett hade jag otroligt bra lågintensiva volymer vilket resulterade i ett helt ok resultat i ultratungviktslöpning på ett 24tim lopp. 102,5kg tung! Tänk er att släpa runt på all den pondusen under alla de timmarna, va?  Inför Bislett levde jag i en vision att jag på Bislett hade en 200-180km potential i min övervikt. När jag återvänder till Bislett är det för att passera båda ovanstående distanserna!

Veckan efter Bislett på en lunch med Johan Steene fick han mig att ändra mitt liv radikalt.  Han säger 7 ord och jag tar ett beslut. Ett beslut som har kommit att förbättra min livskvalité i det liv jag nu lever, men det var även ett beslut för att ge mig ett verktyg för att nå mitt mål att bli en så bra ultra löpare jag kan i detta livet. Jag valde LCHF.

Foto: Happyfeetolsson

LCHF ett sätt att leva och ett verktyg att bli en bättre löpare

Jaha, tänker ni. Han valde en diet. En bantning. Han föll för en media tablås paketerade 2v resa med garanterande bilder på en välsvarvad kropps ”sex-pack” som garanterar blickar och uppskattning på den lokala badstranden. Nope, där har ni fel - jag valde en livsfilosofi, ett sätt att leva! Jag kanske inte förstod det där och då i mitten av december 2013, men månaderna därefter har det blivit klart för mig att detta är mitt sätt att garantera min fortsatta hälsa i livet.

Fett och ohälsa tänker ni troligtvis när ni hör LCHF.  -Vad äter man då? -Har du verkligen kollat dina blodvärden, det där kan man inte äta i längden?  -Snyft, kolesterolet kommer att kladda igen dina kärl, säger mamma förskräckt, och då dör du! Detta brukar jag höra från min kärleksfulla mor varannan vecka! Det är faktiskt ganska vanligt bland mina kollegor på jobbet också, de frågar hela tiden när jag skall börja äta normalt igen!? Vadå äta normalt, vad betyder det idag?

Jo, jag kollade faktiskt mina blodvärden och fick mitt resultat dagen innan TEC. Jag hade då ätit LCHF i exakt 4 månader. Min läkare på företagshälsovården gav mig en liten applåd där hon satt. Men tittade sedan lite fundersamt på mig när jag först efteråt berättade att jag åt LCHF. Hennes min sa allt, hon ville inte riktigt förstå och tro mig. Då sa jag, att mitt LCHF är utan överdrifter – det är inte så att jag sitter och frossar på späck doppat i beasås liksom. Då smälte hon upp i ett leende och tyckte allt var bra igen. Att göra saker enligt det svenska ”lagomt”, det är bra sa läkaren. Fortsätt med det.

Som ni ser på nedanstående blodfetter, ”Triglycerider” så har jag faktiskt ett lågt värde. Men som ni också vet, är jag ganska aktiv och joggar ibland. Kanske är det så att jag tillgodogör mig mina blodfetter på ett sätt som inte en soffliggare gör? På det svarade doktorn, att så kan det mycket väl vara. Innan mitt möte var slut med henne, så hade hon lovat att sluta med  bröd ätandet och dra ned på pasta och potatis som ett första steg att ta kontroll på sitt liv. Dock var hon inte redo för ”bulletproof”  än 😉 Skall följa upp lite senare och se hur det har gått för henne.

Till TEC hade jag gått ned 10kg. Från 102,5kg innan och direkt efter Bislett, till idag  -93kg. Sedan fyra år sedan när jag började att löpa och gå ned i vikt har jag således gått ned 53kilo, med de första 43 kilona under de första 10 månader innan jag fastnade. Hurra för mig!

Gör det skillnad, kanske ni undrar? Japp, det gör det verkligen. Jag känner mig så mycket starkare utan min 10kg ryggsäck när jag joggar uppför backar. Jag kan även springa dubbelt så långt som tidigare, utan att fylla på mat när jag går på egen regi. Det jag dock har kämpat med sedan jag började med ett nytt sätt att äta (Lite kolhydrater, LC). Är att min puls inledningsvis i början av december-januari-februari var mycket mycket hög. Jag kunde jogga i lätt 6:45 tempo på asfalt och ha en puls på 165. Hallå!! Det var inte skoj alls. Men Johan hade förvarnat mig redan på denna effekt och att detta är en omställning som tar cirka 3-6 månader. Trygg i att detta kommer att ändra sig, så fortsatte jag i min extrema version av jogga lågintensivt enligt ”maffeton-metoden”. Sedan i slutet av december har min puls sakta börjat att gå ned. Från 30 förhöjda pulsslag är jag nu nere på ca 10 förhöjda pulsslag under TEC.

Foto: Happyfeetolsson
Andreas och jag skålar med rödbetsjuice kvällen innan TEC.

Min norska vän Andreas

Dagen innan start mött jag upp med Andreas Gossner från Oslo på T-centralen i Stockholm. Vilken härlig underbar person. Glad och skojfrisk, och lite galen som jag. Perfectmatch.com för trevligt sällskap! Han skulle sova hos mig och vi skulle tillsammans göra oss redo för TEC. Vi skålade in kvällen med rödbetsjuice. Ett glas på balkongen för vad som komma skall. Mycket snack och annat skoj skedde under kvällen. Dock blev det en tidig kväll för oss båda med allt framlagt med en brandsoldats disciplin med väskorna miniutöst packade i uttryckningsfordonet. Dock kom jag att missa att packa ner min reflexväst, suck! Tack till TEC supporten och den snälla tjej som lånade ut sin väl sittande reflexväst till mig. Den hade inte ens kommit över axlarna för 4 månader sedan. Skratt!

På morgonen klev jag upp 20min innan Andreas. Som frukostvärd krävs det att man offrar lite av sin skönhetssömn när man har gäster. Äggröra och bacon och handslagen majo och vi hade tankat upp med bästa energin. Kort därefter var vi insmorda, tejpade och påklädda väl före tidsplan och kunde då med en ”Bulletproof” i handen lugnt sätta oss i vår LC och njuta av resan till Täby. Bulletproof, säger ni? Jo det är något helt fantastiskt bra och hjälper mig att behålla fortsatt hög ketos under förmiddagen vanliga dagar under veckan när det är min frukost nu när jag vill ha ökad fokus för viktnedgång. Det är kaffe, eko kokosfett samt eko smör som får åka karusell med stavmixern. Smakar som en caffe latté. Mumma! Med min trogna kärlek vid ratten så gav vi oss iväg mot Täby Extreme Challenge, 100 miles 2014.

Kläder, utrustning och mat

Kläder, utrustning och mat

Jag hade redan innan tävlingen bestämt mig för shorts. Om snön hade fallit ned så hade det blivit shorts. Om det hade regnat hade det blivit shorts. Och, shorts blev det. Denna viktiga lördagsmorgon var himmeln iklädd en klarblå duk. En klar morgon full av löften.

Tights: Enligt mig är en av de bästa shortsen med kompression på marknaden Salomons S-Lab EXO Twinskin Short M. Faktiskt, det är nog de bästa på marknaden! Jag har kommit att bli beroende av den känsla de förmedlar, när jag vet att de gör skillnad på tävling. För på träning försöker jag att träna med vanliga tights och shorts, för att få den där extra upplevda styrkan, stödet och kicken när tightsen greppar hårt om mina lår. EXO shortsen är riktigt tighta om låret, och om rätt uppmätta, hjälper de till att trycka ifrån i ett fritt löpsteg i naturen. Inte minst i bergslopp ger shortsen ett betydande förpackningsstöd i nedförslöp om låren, inte för att jag upplevde att TEC hade några backar någonstans. Men på Hornindal Rundt 5600 höjdmeter på 75km så använde jag EXO tightsen, utan shorts, och jag vet att de hjälpte mig! Det jag dock rekommenderar är att tvätta nyköpta shorts innan ni använder dem. Inner kalsongens elastiska ”kanter” skavde och jag kände stort obehag när jag körde några pass innan TEC. Men efter en tvätt var detta obehag och tendenser helt borta. Så denna TEC morgon var det självklart att jag skulle bära Salomon EXO blå/vit färger med matchande tshirt. 

Foto: Happyfeetolsson
TEC2014 dagutstyrsel med Salomon

Foto: Happyfeetolsson
Mina mängdskor Brooks Pure Cadence II.

Tshirt: Vad gäller Tshirt, vill jag att den skall sitta tight, svalka och inte ge skavsår. Detta är inte självklart på något sätt och något som jag upplever många tshirts har problem med. Hur svalkar tshirten när den är blöt? Vissa blir som sandpapper och river i friktion mot bröstvårtor och under armar.  Salomon S-lab Zip Tee M, har jag tidigare år haft bra erfarenhet av. Hade gärna sprungit i deras Tank top på dagen på TEC, men tyvärr under långa lopp har jag fått obehag av skavsår under armarna som inga diverse glidmedel har kunnat råda bot på. Kanske var det för mina extra kilon som ställde till det? Denna TEC morgon fick det bli en välsittande och skön EXO Zip Tee med korta armar.

Skor: Det här var den stora frågan. TEC är ju cykelväg, grusväg och lite trail. Jag kan inte ta någon renodlad sko som är specialiserad för ett underlag. Salomon S-Lab Ultra sense, har jag inte sprungit in tillräckligt för att kunna springa så långt ännu. Jag klarar cirka 40-50km just nu men sedan är mina vader trötta.  Dock hade det varit mitt främsta val om jag klarat av att springa med den så länge det hade behövts. Mina Salomon Fellcross II, går bort. De är hardcore off trail skor och hör inte hemma på TEC. Dock mitt självklara val i fjällen. Likaså, Inov-8, 212 är för renodlad trail dock såg jag den på flera fötter under TEC. Det jag kom att välja var mina absoluta favoritsko som sväljer det mesta utom just terräng. Brooks Pure Cadence II är min mängdsko och ”feelgood” sko och jag beslutade mig för att köra i den skon fastän dess brister. Brooks sko skulle inte låsa min framfot i skon, utan jag skulle komma att åka lite kana inne i skon. Vilket kom att resultera i lite blåsor, men sådant får man ta när man springer långt. Det var helt klart en kompremiss. Idag hade jag nog tagit samma skor igen om jag ställts inför detta beslut.  

Foto: Happyfeetolsson
Fingerstrumpor

Strumpor: Jag har nog gått igenom de allra flesta kompressionsmärken. De allra bästa där ute och som håller längst är CEP. 2XU fungerar lika bra, men håller inte lika länge och bli sköra med tiden. Men. Baserat på den läxa jag lärde mig på Bislett 2013 så försökte jag innan TEC hitta ett alternativ till strumpor. Jag älskar kompressionsstrumporna från CEP, men de klämmer ihop mina tår och hjälper till att öka friktionen mellan tårna. I alla fall mina tår, vilket innebär att jag måste hitta ett alternativ när loppen är längre än 80km. För kortare lopp kring 80km hinner jag inte få problem med CEP strumporna. Jag pratade och frågade många personer. Läste på nätet. Läste och läste. Tillslut gick jag tillbaks till de strumpor jag gillade när jag bara sprang i vibram five fingers på vintern. Injinis ”fingerstrumpor”. Jag inhandlade två par tunnare strumpor på XXL och körde intensivt i dem veckorna innan TEC. Dom fungerar grymt bra. Dock slits de snabbt, men det kan det vara värt. När jag åker till USA kommer jag att bunkra ett lass med dessa strumpor.

Vadkompression: Jag har både 2XU och CEP hemma i byrålådan vilka jag använde när jag körde med fivefingers. CEP är mycket tightare om vaderna, inte minst var de vita och matchade mina tävlingskläder så det fick bli CEP den här dagen.

Armkompression: Inför Skövde 6-tim så skaffade jag sådana där armar som jag ser många coola ultra löpare ute i världen använder sig av när de springer. 80% av att vara cool, är ju att se cool ut, eller hur? Så jag köpte dem på orienteringsspecialisten i Stockholm. Jag formligen älskar dem. Känslan och stabiliteten de ger, inte minst den ökade värmen när det inte direkt är läge för tshirt är helt perfekt. På TEC körde jag med armarna bara ett varv, det blev för varmt tyvärr. Sedan åkte dom på igen på varv åtta.  Märket är Compressports ArmForce.

Pannlampa: Jag har lite olika lampor hemma. Jag är mycket nöjd över mitt val när det behövs kapacitet för en hel natt med bra ljusstyrka. Silva Runner levererar på samtliga punkter och jag har inget ont att säga om den lampan. Kanske är det inte en ”sidenkrona” av välbehag, men efter en stund tänker man inte på att den sitter på huvudet. Min reservlampa var en Petzl Myo RXP som är ok men igentligen inte tillräckligt starkt sken för att hålla sig vaken i skogen.

Sådär, nu har vi avklarat kläderna. Då var det dags att säga lite om mitt mat val på TEC

Mat

Foto: Happyfeetolsson
Chiagröt

Jag har förätit mig på tidigare lopp, stora portioner var 30min. Urk! Inför TEC hade jag en bättre plan på vad jag skulle äta vid varvning samt ta med mig ut på varvet. Jag äter alltid något litet var 30min och det är en kunglig lösning för att få i sig en ultra avsmakningsmeny.

Första 70km skulle jag äta Chiagröt, winforce gel samt babyostar och lite nötter. När jag börjar att springa varvet för 80km skulle jag starta med snabba kolhydraterna i mix med vanlig mat under resten av loppet. Då hade jag Vitargo caramel bar som bara är bäst, samt deras cola gel. Efter 80km var planen även att få en god frystorkad måltid på en tallrik och njuta i 3 minuter under min promenad innan det var dags att börja jogga igen.

Chiagröt: Kvällen innan hade jag blandat 2matskedar mald chiafrön med 2dl ekologisk kokosmjölk. Som smaksättare använde jag mig av gojibär. Jag ångrar mig stort att jag inte också körde ner blåbör för lite mer smak. Jag gjorde en sats om två burkar med kokosmjölk (4dl) och det räckte för 90km. Jag åt 2-3 stora matskedar på en tallrik. Konsistens var som en gel, behöver inte tugga bara svälja.

Winforce: Utöver det tog jag en liten tub med Winforce Ultra Energy. Kosttillskottet är ett semi-flytande energikoncentrat baserat på komplexa kolhydrater, protein och fem vegetabiliska oljor av högsta kvalitet som innehåller omega 3 och 6. Innehåller även L-carnitin. Totalt cirka 121kcal totalt.  Vid varje varv stoppade jag på mig en liten påse Ultra Energi i min midjeväska. Den smakar bra och desto varmare den är desto lättare rinner den ner i halsen. När det är kallt (minusgrader), kan det bli svårt att klämma ut krämen

Baby-ostar: Jag hade även köpte lite runda röda babyostar som man skalar av parafinet innan man äter. Lätt tuggade och fungerar jättebra för mig. Inte minst smakar de ju gått.Tog en ost per varv med mig.

Blåbörsoppa: Man kan inte springa utan blåbärsoppa. It is da shit! Den håller din mage i ordning och har mycket gott energivärde. Perfekt för mig

Väl vid TEC

Foto: Happyfeetolsson

Andreas, Leilah och jag urlastade bilen på parkeringen. Vid samma tillfälle parkerade min svenska vän Anders, som bor i Norge, sin Volvo bredvid oss. Det var ett kärt återseende. Sedan tog jag mina grejor med fokus på ultra tältet där allt skulle hända under natten. Jag hade en plan vart jag ville ha mina grejor och just där fanns det en plats kvar. Bredvid mig hade jag kära Ellen och älsklingen Johnny från Pace on Earth, samt goa Desirée som jag träffade på Skövde-6tim en månad tidigare. Till vänster om mig hade bästa Coyntha sin jätteväska. Vilka underbara grannar, perfekt!

Jag hade en sådan där ICA korg man handlar mat i. Där hade jag ställt upp allt jag skulle komma att behöva under själva loppet. Snabbt och effektivt plocka från definierade platser. Dock fick jag under dagen ett kort raserianfall på 2sek när jag inte hittade min ”magnesium”. Ordning och reda är A och O.  Fyra flaskor med vatten ställdes upp så jag kunde grepp en ny flaska vid varje varvning. Blåbärsoppan skulle supas vid varje varvning direkt ur sin förpackning. Göran, Coynthas man skulle hjälpa mig att lägga upp ett par matskedar chia gröt på medhavda engångstallrikar och fylla på vatten i mina flaskor under själva loppet.

När dessa förberedelser var gjorda då var det äntligen dags att bara gå runt och hälsa och krama alla underbara människor som är en del i vår växande ultra familj. 

Ultra familjen

Foto: X-cross Sverige
Med ett par för dagen lånade glasögon njöt jag av skogspartiet med fart och fläkt

Mina norska vänner; Anders, Andreas och Ragnar Nygård och jag gick ut för att ta ett kort innan start. Jag hälsade på Johan och Mimmi och fick mig några goa skratt. Underbara människor! Sprang på Ann-Sofie för första gången live, vilket var mycket trevligt efter allt skrivande på FB. Maratonmia fick en kram och lyckönskningar och hon såg laddad ut till tänderna. Hälsade på Elov som jag först hade träffat förra året när han sprang 50 miles i värsta farten i en häftig toppluva. Konstigt vad man kommer ihåg från människor. Elov, med sina unga år har potential att ta ultra trail världen med storm! Ser fram mot nästa gång vi springer ihop 🙂  Där fanns glada Jan-Erik som känner min Leilah sedan alla tävlingar tillsammans och de pratade om vår blivande familjemedlem som just nu tar stor plats i magen. Daniel R. bjöd på en klassisk kram som är en god tradition i det här laget; sista veckorna har vi haft trevligt på ”Pace-on Earth ultra intervallerna” hemma hos mig, Ursvik Ultra och nu TEC. Daniel Becker fanns även han på plats som TEC admin som kom att ge mycket viktig feedback efter mitt första varv. En härlig glädje över att se Kristian Ekfors som jag har kommit att springa många lopp med under min korta ultraresa, men aldrig riktigt pratat med när vi först upptäckt varandra när han passerar mig under vårt lopp. Trevligt trevligt. Ja, så här skulle jag kunna fortsätta och skriva. Jag hade en hel timme att lägga på att bara gå runt och prata, vilket var väldigt befriande när allt annat var klart och färdigt. Så många goa personer och jag var smällfylld av positiv glädje när det sakta närmade sig start.  

När det så var dags för start ställde jag mig i mitten av klungan. Munnen gick fortfarande och jag pratade med alla med glatt humör. Leilah älsklingen hade redan åkte hem till barnen men skulle komma förbi senare under dagen. Vid start gick klockan på och jag började att tassa i rätt riktning. Redan från start gick jag på musik. Använde för första gången en Ipod och lyssnade på radio stationen Bandit. In i min bubbla så gav jag mig ut på första varvet som var lite av en lucköppnare när jag inte riktigt kom ihåg hur varvet gick från föregående år.

Jag hade som plan att lägga mig på 6:30tempo från start. Sedan skulle tiden för att plocka på med vatten, mat och chigröt tillsammans med en 2-3min mat promenad läggas till utöver 1:10tim per varv. Tråkigaste av hela varvet har alltid varit och var även i år grusvägen från ladugården till dess att man kom in på en fin stig igen. Här skall man naturligtvis passa på och springa, vilket jag fick påminna mig om vid varje varv. Halvvägs, vid tunneln under vägen och sedan en lång sluttande cykelväg, då kom löpglädjen tillbaks i mina ben. Jag gick inte i en enda backe. Jo, en gång. Det var när Anders passerade mig så sa han att vi skulle gå i nästa backe och prata lite. Då gjorde jag det, men annars joggade jag i varje backe. Tyckte det kändes skönt för mina ben och var härligt omväxlande för mina muskler. Kort därefter den ”långa” sluttande cyckelvägen kommer man till 2-3 hus som har ställt ut vatten och godis till oss löpare. Dom här blev mina räddare senare under eftermiddagen. Det var nämligen så varmt under dagen och vätskan i form av blåbärsoppa och en vattenflaska, totalt ca 1liter per 1:15tim, blev inte tillräckligt för mig. Jag behövde fylla på med mer vatten ute på varje varv, då var dessa underbara familjer världsbäst. En medalj till dem och ett välförtjänt tack!

Foto: Happyfeetolsson
Mina norska vänner; Anders, Andreas och Ragnar Nygård och jag

Foto: Tobias Lindström
När skogen väckt liv i löpsteget och man njuter av löpningen till 100%

Foto: Leilah
Inför varvning, livsglädjen är löjligt hög!

Vid skogsavsnittet efter familjernas vatten-depåer så började mina ben vid varje varv att vakna till liv igen. Efter ca 50km så var benen lite lätt stumma efter tjatig asfalt och grusväg, men i skogen vaknade dom till liv. Löpsteget upptäcktes på nytt och jag sprang. De som hade passerat mig tidigare under varvet blev nu passerad av mig i skogen. Sprang snabbt och härligt. Fick frågor från de jag passerade, är du en gammal orienterare eller? Nä, svarade jag men det är här jag har min kärlek till min löpning. Sista kilometern gick i sub 6 tempo vid varje varv. När jag kom in för varvning så fanns det 100% löparglädje i en nyväckt och glad kropp.

Vid första varvning sa Daniel Becker åt mig att ta en salttablett vid varje varv. Han sa faktiskt två, om jag inte minns fel? Hmm, i vilket fall, min plan var dock att bara ta en tablett med tillskott av salt och mineraler vid vartannat varv. Men på grund av hur mycket jag svettades i den ”värmen” så behövde jag mer. Han räddade mig där och då innan detta blev ett problem. Därefter tog jag vid varje varv en salttablett vilket var tillräckligt för mig.

Jag gjorde fördömliga ”pitstops” för att sedan snabbt ge mig ut igen. Det som jag skulle ha försökt att göra bättre var nog att springa lite snabbare vid den där ladugården med alla djur och människor under dagtid och fram till tunneln under vägen.  Vid mitt ”pitstop” vid andra varvningen skedde även ett misstag när jag inte hade mitt inför-varvning-mantra klart för mig. Jag hade inte trummat in vad jag skulle göra och i vilken ordning, etc., och när en person samtidigt pratade med mig vid ilastning av ny mat så glömde jag både ost och en Winforce. Så ut på det varvet fick jag inte med mig någon mat, dock var jag ny-tankad med chia gröt och blåbörssoppa. Så det var dock ingen fara, men det blev dock desto viktigare att jag tankade upp lite extra på efterkommande varv. Så en läxa lärd är att ha allt klart för dig i huvudet 5min innan varvning – vad skall du göra och äta! Sedan, ut igen. Bums!

Erik Ahlström, som jag skrivit med så ofta men aldrig träffat skulle komma ut till TEC. Det såg jag mycket fram mot och försökte att hålla koll när han skulle dyka upp.  Det var en kille med orange gore-tex jacka som hette Mikael och var något helt grymt lik Erik. Så vid två tillfällen när jag passerade frågade jag, är det du som är Erik? När han såg mig vid ett tredje tillfälle senare under dagen så svarade han mig leende 20meter innan jag passerade honom, -nä, jag är inte Erik. Skratt! I vilket fall, när Erik äntligen stod i tältet med sin koskälla, var det inget snack om vem som var vem. Dock har han en riktig look a like i krokarna av Täby! Det var förbannat trevligt att hälsa och gav mig ytterligare energi kick i min löparglädje innan jag gav mig ut igen på ett nytt varv.

Varvningarna på TEC

Bild: Happyfeetolsson
Varvtiderna på TEC2014

Varv 1-4, gick jag för snabbt. Planen var att göra respektive varv på 1:10tim + 2-3min promenad inklusive mitt korta ”pitstop” i tältet innan jag gav mig ut igen. Dock kände jag mig stark och rullade på, fick bromsa mig de tre första varven.

Varv 5, så landade vi i den tid jag skulle ha haft från början. Med 1:14,37, var det kanske bara 1 minut spill.

Varv 6, Tre minuter långsammare än vad som var tänkte och plan. Men det var inget som störde mig där och då. Tror inte heller att jag fysiskt hade påverkats av att jogga snabbare för att hålla schemat, vilket är något jag bör ta med mig i framtiden.

Varv7. Vid varv sju, tror jag, så investerade jag i en promenad med en vän som behövde lite kram och pepp. Det var självklart för mig att stanna till och gå med henne och ge henne all den energi jag på kort tid kunde ge för att hon skulle fortsätta att kämpa. Här har vi nog 4-5min att hämta när vi gick tillsammans i kanske 10min. Men en paus för en vän i nöd, något jag aldrig vill ha ogjort när detta är en sådan stor del av vem jag är som person.

Varv 8. Var ett grymt trevligt varv. Jag drack mina första glas snabba kolhydrater. Coca-Cola. Fyra snabba shoots, slurp! Gåshud-känsla när kolsyran rev i min hals. Chiagröt och några bananer i fickan och sedan iväg igen med sockerbomb gel och Enervit bar i den andra fickan. Mums. Av coca-colan fick jag inte motsvarande kick som på Skövde 6-tim av äta ”socker”. Skillnaden var dock att i Skövde hade jag kört med mycket hög intensitet under 4:15tim och effekten vid det tillfälle var som ”Bamse på dunderhonung”. Dock kände jag på TEC hur den lilla stumheten som fanns i musklerna försvann och det blev enklare att jogga. Jag sprang på min coach Johnny under detta varv. Två meningar senare förstod jag att det inte var rätt strategi att prata på det sättet jag gjorde med honom och gjorde ett lappkast och bytte strategi. Jag försökte ge honom de ord han behövde höra. Det vänder. Ljus i tunneln. Det blir bättre. Håll dig på banan och rör dig framåt. I efterhand förstår jag att det han hörde och tog åt sig var dock saltet. Innan jag joggade vidare så började han knapra på salt. Även här gick det någon minut med en vän i nöd. Läskigt blir den dagen när man skall tävla på riktigt och inte kan stanna upp och hjälpa och peppa, det kommer att göra ont i kroppen att inte stanna till.

Varv 9. Efter varv 8 var det dags för mig att byta till nattkläderna. På med långa CWR kompressions tights (100% bättre än 2XU), byta strumpor och på med en icebreaker underställs tröja. Pannlampan söktes fram. På med den lånade reflexvästen (tack!) och sedan fick jag av bästa Henrik en stor mugg med nudlar. Så tacksam att Henrik passade upp mig vid mitt längre ”pitstop” efter varv 8. Jag behövde verkligen den hjälpen för hjärnan fungerade inte så snabbt. Påsen med vandringsmat jag skulle äta på varv åtta, hade glömts bort av supporten, men löstes med goaste masknudlar med varm härlig buljong.

Jag klarade att springa utan pannlampa hela vägen till dess att skogsstigen började hos bästa-familjerna. Benen och glädjen var på topp. Pannlampa löpning är en av mina stora favoriter och jag hade sett fram mot att få slukas av nattmörkret. Så in på stigen och tuggade lite enervit kaka. Dock kände jag ganska snart att jag blev lite yr av skenet av lampan. Jag blev åksjuk där jag joggade fram på stigen och det kändes som om allt skakades. Började snubbla och kände mig yr. Bästa Johnny passerade mig i skogen och jag berättade för honom kort vad jag kände. Kort därefter placerar jag foten mellan två stenar där jag joggar fram och fastnar. Resten är historia.

Foto: Leilah
Bästa Henrik som hjälpte mig på många olika sätt när jag behövde det som bäst

Bästa Erik, Miranda, Per och någon fler kom på stigen 300m innan mål och lyste upp mitt liv. Det var trevligt att få några varma kramar, fina ord när mitt liv var i kaos. 

100m innan mål kommer TEC admin som var på väg ut och kolla vad som hade hänt med mig när de förstod på mina varvningstider att något var fel. Jag var så tacksam och glad för deras ord att jag var nära att brista ut i gråt. Daniel , tror jag det var, hade bestämt sig för att han skulle paca mig vilket jag är oerhört tacksam till än idag men inte fått möjligheten att uttrycka i efterhand. Väl inne i tältet kom Henrik och hjälpte mig. Roxen hjälpte till med min vandringsmat och jag fick lite värme i min kropp. Min Leilah var redan på väg till Täby i bil för att hämta hem mig. För mitt knä kändes bara sämre och sämre. Suck – ”suck” kan läsas och förstås både på engelska och svenska!

Vi spolar fram bandet lite. Väl hemma var mitt knä stelbent som en lutfisk. Jag själv medicinerade med stark medicin. Hade på mig mina recovery 2XU tights, högläge på mitt knä! Skiträdd att något var trasigt på riktigt och den dunkande smärtan sov jag dåligt under natten. När jag vaknade på morgonen kändes det bättre, den konstanta smärtan var borta. Kvar fanns en ömhet med smärta. På måndag morgon besökte jag min Naprapat. Vid det här laget var jag lite i uppror med mig själv. Bröt jag för tidigt, skulle jag ha försökt, skulle det ha släppt? Jag var kluven i mitt ställningstagande. Min naprapat sa att mitt beslut var helt korrekt! Hade jag fortsatt kanske jag hade dragit på mig en ordentlig skada och förstört för mig under en längre period. Efter hårda böjning och tryck i diverse positioner, fick jag ett ok. Enligt honom hade jag fått ett hårt slag mot mitt knä. Med mig hem fick jag övningar som jag skulle köra för mitt knä för att fysiskt arbeta igenom och röra knät i lätt belastning redan under veckan. Vilket har gjorts med största intensitet morgon, middag och kväll. 

Så vad kunde jag ha gjort bättre?

Så vad kunde jag ha gjort bättre?

I stort sett är jag mycket nöjd över de 9 mil jag joggade på TEC. Men det är dessa saker jag måste bli bättre med:

  • Mat: Börja fundera 10-15min vad du vill ha vid varvning eller vad du måste göra. Skapa ett mantra, och upprepa om och om igen vad du skall göra vid varvning så du inte glömmer något. Det finns nämligen inte tid att stå där och tänka och fumla.
  • Vatten: Jag måste hitta en bättre lösning på hur jag skall få med mig +750ml när jag löper på sk varvtävlingar vid värme. En flaska var för lite för mig på TEC och det kunde ha gått illa om jag inte hade haft möjligheten att tanka hos bästa-familjerna.
  • Tempo: Måste både lära mig att hålla igen inledningsvis, men framför allt öka tempot där det är möjligt att springa. Både motivera mig att öka tempot och att komma ihåg det. Jag springer för behagligt! Efter 90km var jag fortfarande full av energi för att kunna fortsätta att springa hela natten. På måndagen hade jag ingen träningsvärk eller känningar i muskler, vilket säger en del om att jag inte tog ut mig! Dock har jag stor förståelse för att återhämtning sker även för leder, ligament och senor. Det jag vill säga med detta är att jag kanske springer för behagligt, och att jag har kapacitet att springa med högre fart?
  • Pacer Det finns ett värde att använda sig av en pacer redan från start. Gör det, för nästa gång kommer jag definitivt att göra det som sällskap och stöd. En sådan där som inte kan hålla käft utan pratar hela tiden, är elak och hård, sådan vill jag ha 🙂

Foto: Happyfeetolsson
Min coach Johnny Pace on Earth drar upp planerna för mitt omställningsår som löpare 2014

Vad händer nu? Detta är som sagts tidigare ett omställnings år för mig som löpare. Jag vill finna vad jag verkligen älskar och vill göra med min ultra löpning. Det finns så mycket vacker glädje ute i världen att uppleva och min fokus i framtiden bör vara att springa lopp som går mellan punkt a till b i fjällmiljö. Min kärlek är definitivt i bergen och skogen, det är där jag hör hemma.

Träningsmässigt står nu fart på mitt schema. Jag kan jogga länge, men jag vill hitta en överväxel till traktorn och börja löpa på en högre nivå än tidigare. Därför jobbar jag med min coach Johnny, Pace on Earth, för att lägga upp ett block på 7-8v där vi skall plocka fram fart till min ultralöpning. Vi kommer dock att hålla kvar mina långpass på helgerna. Efter 1,5år med lågintensiv volym, tror jag att kroppen kommer att svara bra på fartträning.

Inte minst fortsätter jag min viktresa där min målvikt är 85 kilo. Om sedan kroppen väljer att stanna tidigare där den mår bra, så blir det bra!

Nästa tävling blir Springcross 6km och den mest ångestfyllda tävling någonsin där man måste ligga på tröskelfart. Huga! Kullamannen Ultra och därefter Jättelångt. Den 26 juni springer jag Kungsleden i egen regi. 440km från Abisko till Hemavan.

 

-The End- 

Foto: Rönnlunds Foto
Tre av världens bästa ultra löpare samlade att springa tillsammans på TEC2014. Alla tre en ambition för glädje, fokus och ultralöpning på världsnivå i våra svenska skogar!

Foto: Leilah.
TEC I will be back... I promise!