Foto: Happyfeetolsson
Det blev medalj!

Spontanbeslut

Foto: Happyfeetolsson
Min misslyckade köttbit skosulan!

”-Är det någon som vill köpa min plats till Ultravasan90”, skrev Fredrik på Facebook. Mitt beslut togs lika fort som jag kunde skriva, ”-Ja tack!”. Därefter ringde jag ett par samtal innan jag i verkligheten kunde backa upp mitt spontana beslut med en stand-in. Personen i fråga skulle behöva agera både lekfarbror och kock, och bästa match blev min mor i Strömsund. 

Under det senaste året har jag skapat ett oresonligt tomrum med en sviktande självkänsla över min jogging. Jag har liksom inte fått till någon bra plankträff under tävling. Nu tävlar jag aldrig mot den fläshiga snabbfotingen om en bra placering, utan det har alltid varit mot egna mål. Tidigare var genomförandet av ett Ultra alltid ett bra mål för mig. Men det senaste året har mina personliga mål blivit tuffare, men utan en positiv bekräftelse. Efter en kraschlandning med knät på TEC tidigt i den andra halvan av loppet fick jag återigen en DNF på ett 100 miles lopp. De första 90km på TEC var en ”walk in the park” och gav förhoppningar om en bra tid. Under sommaren fick jag en lättare vrickning efter 120km på mitt Kungsleden-äventyr vilket gjorde det omöjligt att tryggt fortsätta att dansa längs tekniska stigar och snötäcken.

Det som då hade varit ett molande eko av misslyckanden tog under juli och augusti form och krävde revansch på alla fronter. Det var därför ett beslut om att åka och tävla igen inte satt långt borta när möjligheten gavs. Så, med ett beslut veckorna innan Ultravasan 90 var det då dags att återigen få känna sann Ultra-Kärlek och fylla tomrummet med snabba steg i vacker skogsmiljö i dalarna.

Foto: HappyfeetOlsson
Minuterna innan start med Inge och Helene vid min sida

Ultrafamiljen

Foto: Happyfeetolsson
Inge, Helene och jag

Först hade jag tänkt slå upp mitt solo-tält vid starten i Sälen och sova in i det sista. Men så dök Helene upp och erbjöd en plats i deras stuga när en person i deras sällskap tyvärr hade klivit av. Att byta sovsäck, triangia-kök till stugvärme med riktig säng och trevligt sällskap var definitivt en uppgradering. Inte minst skulle jag få möjligheten att lära känna Inge och glädjande få lägga en ny vän till min stora ultrafamilj. Veckorna innan tävling blev det stort fokus på vår 3-rätters middag med LCHF inslag där vi alla skulle dra sitt strå till vassen. Tyvärr glömde jag grillkol och entrecoten som skulle bli mitt ansvar, blev en total katastrof. Torr skosula som sköljdes ned med beasås. Suck! Förlåt Inge och Helene, lovar att bättra mig till nästa gång Ler  Men, som tur var vägdes allt upp med övriga fantastiska rätter som serverades. Inte minst våra härliga diskussioner. 

Inge, min sänggranne, somnade på stört. Själv låg jag där i absolut tystnad uppfylld av tankarna om nästa dags äventyr. Fick väl tre timmars sömn den natten, men likaså pigg och glad när jag vaknade. Skosulorna till entrecote låg kvar i magen och hälsade glatt på frukostens nykomlingar; bacon, ägg och ”majo”. En perfekt start som skulle pumpa energi i kroppen under morgonens första timmar. Med ben och kropp som ”kalvar på grönbete” lämnade jag Helene och Inge i Stugan och körde iväg till start med egen bil. Med 5 minuter kvar till klockan 04:00 så fanns det gott om plats att parkera bilen vid startområdet.

Kroppen hade valt att springa med korta sköna kompressions tights och tshirt (Salomon EXO). På armarna hade jag kompressionsarmar för att hålla värmen men som lätt kan rullas ihop om man blir för varm. Inte minst ger de bra stöd vid löpning. Har slutat att springa med CEP strumpor när jag upplever att de trycker ihop tårna för mycket och ger upphov till skav på +50km jogg. Så istället har jag det senaste året löpt med Injini tåstrumpor som funkar gräjt. Lite sportslicks mellan tårna och längs fotramen så är det bara att snöra på skorna med största självförtroende. På fötterna hade jag för dagen valt ett par Pearl Izumi EM TRI N2. Mycket sköna skor som har vunnit Leadville100, vilket måste vara bra, eller? I vilket fall. Ett bra val för dagen. Dock ger ”meshen” i överfoten efter när de blir blöta och jag behöver knyta skorna hårdare om foten. Det är väl det enda dumma jag har upptäckt med dessa skor.

Vad ytterligare? Jo, CEP vadkompression. Något jag tävlar med men aldrig använder under träning. Varför? Tycker det är dumt att vänja kroppen med fördelar som över tid har blivit ett utgångsläge och något som förväntas vid varje tillfälle. Det vill säga, då blir det ingen fördel vid tävling när man vill ha det där lilla extra.

När jag gillar att springa med flaskor som är lätt att fylla på har jag sedan 6 månader sprungit med Ultimate Directions AK Race West. Mycket nöjd. En flaska med vatten och ett gäng Vitargo bars, några gel nödraketer samt ett rör med salttabletter hade jag tryckt ned i västen. I ryggfickan hade jag även lagt ned en vindtät superlätt väst istället för en regnjacka, något som jag under två timmar i kallt regn kom att ångra bittert. Jag frös som en rakad hund i isvak. En bunt baby-wipes i en zip-it påse hade jag även stoppat ned. Bästa lösningen för att renligt ta hand om eventuella rester efter toabesök längs naturstigen. Naturligvis hade jag även en zip-it påse för att ta hand om använda kladdiga wipes!

Foto: Happyfeetolsson Janne och jag vid start

Foto: Happyfeetolsson Sveriges topplöften inom ultra

Foto: Happyfeetolsson En av mina norska vänner Marianne

Foto: Happyfeetolsson Alfred från Norge

Foto: Happyfeetolsson Innan start, IngeAlfred och Helen

Foto: Happyfeetolsson
Min gobit Andreas :)

Start i Sälen

Foto: Happyfeetolsson
Två morgonpigga grabbar

Efter jag parkerat bilen går jag mot start området. Det var blygsamt med människor men jag såg några kändisar så här tidigt på morgonen. Björn-Tore från Norge vinkade glatt. Daniel kom stormandes huvudet högre än mig och utdelade en manlig kram. Gillar min Daniel! Sedan drog jag iväg med duschväskan och ”droppbägen” till respektive lastbil för att sedan återvända till partytältet. Så började en 50 min social stund där man försökte att hälsa och prata med så många ultra vänner som möjligt. En mycket trevlig stund som bygger upp stämningen bra inför start. I start fållan dundrade ”Daniels Jojk” ur högtalarna och det var mäktigt att stå i mitten av ca 750 färggranna löpare. Först sekunderna innan start kopplade jag bort mina vänner och tittade rakt fram. Fingret på startknappen. Andades djupt och avslappnat. Happyfeetolsson fanns bara där och då. En lätt fingertryckning samt en snabb blick för bekräftelse, så var fältet iväg. Även jag började jogga.

Det var aldrig trångt vid start och jag tyckte det kändes bra och fritt hela vägen tills vi möttes av singel stigen. I startfållan hade jag hört att det skulle vara en lång backe de första kilometerna så jag la mig i 6tempo för att värma upp mina ben och komma in i känslan att jogga. Många flög iväg men jag vet med erfarenhet att det är lätt att ryckas med i starten och att många av dessa herrar och damer kommer jag att passera längre fram. Att passera människor under rådande lopp ger styrka. Då är det bättre att ha fler än färre framför sig ;) Svagt sluttande uppför längs grusvägen joggade vi vidare. Jag började kliva upp i 5:45-5:30 när det var flackt. Folk kom och gick längs vägen efter att ha kissat i skogen.

Jag har varken åkt vasaloppet eller undersökt vad jag hade framför mig samt vad de olika stationerna skulle heta. Det enda jag hade bekräftat var att jag kunde fylla på vatten var 5 kilometer om det skulle behövas. Till Smågan gick det i 6:11 tempo. Smågan var det första stället där man fick en bekräftelse att fotankeln fungerade. Pip. Kort därefter tyckte min mage att det var dags att lätta på barlasten. In i skogen. Wipes redan klar i högerhanden. Explosion. Swish, swosh. Rent. Ned med wipit i soppåsen. Brallor upp och ut på vägen där jag löpandes krängde på mig västen igen. Det här kom att bli ett fenomen under dagen dagen. Man jag köpte läget och försökte istället optimera processen genom att förbereda allt och vänta tills ”stubinen” nästan brunnit färdigt innan jag klev av stigen. Under själva loppet blev det totalt 8-9 gånger korta pauser för att göda upp dalarnas fina tallskog. Om det inte hade varit för dessa pauser hade jag definitivt fått en bättre tid. Nä, nog med skitsnack nu!

Foto:X-Kross
I storlek är det tydligt att jag behöver göra något åt min pondus, även om jag klivit ned 10kg sedan årsskiftet 2014.

Ultravasans sträckning

Foto: X-Kross Glasögon
Bara vid ett tillfälle åkte jag kana på dessa spångar

Det som i särklass drog ned och bromsade mig, under rådande omständigheter, var själva singel stigen på Ultravasan. Hur menar jag då? Jo, jag joggar faktiskt förbannat fort när jag under längre tid brummar fram i 6 tempo (ned till 5:30). Den grupp som jag hänger med känner självklart, förmodligen, samma sak. Skillnaden är dock att när vi går in på stig och teknisk trail har jag inga problem att hålla samma fart och ibland öka. Den stora massan av joggare känner dock inte samma trygghet på stig och drar därför ned på tempot. Helt plötsligt står jag där likt en bilkö en fredagseftermiddag i Stockholm. En kö av 7-8 tempo joggare ned till korta stå still sträcker. Inte bra. Jag valde dock att inte växla ned utan snyggt passera på vänstersidan i ren offroad. Jag pratade gott och sa ”-passerar på vänster”, och tassade förbi. Efter ett tag hade jag tagit mig förbi och fick utrymme att sträcka på benen och löpa lite lättare i min fart, för att sedan längre fram återigen passera fler löpare. På spångarna fick jag bromsa farten när det inte gick av naturliga skäl att passera. Vid ett par tillfällen när jag hade passerat många löpare så gjorde magen sig tillkänna. Timing. Kort stubin. Explosion. Swish, swosh. In med den vita stjärten i Salomons svarta tights. Iväg. På med västen medan du joggade på spåret igen. Tog kanske någon minut in och ut, men. Under tiden hade godståget kommit och gått. Snabbt ikapp för att sedan lägga energi och börja passera igen. Suck.

Lite tröttsamt i längden men som tur var hände detta bara ett par gånger. Positivt var att jag blev kändis och folk hejade glatt på mig när jag passerade igen.

 Allt fungerade bra. Jag hade pigga ben. Joggade i alla ”backar”. Två timmar efter staret började jag äta. Jag åt en 1/3 vitargo bar var 20min. Gjorde slut på en flaska vatten per 7km ungefär. Vid de större matstoppen var det främst blåbärsoppa jag shottade. Ibland blev det även lite cola. I handen fick jag oftast med mig ett par bananer innan jag började jogga igen. A-O med alla lopp. Stanna inte för länge. Det är väldigt lätt  och skönt att lägga ett par minuter och småmysa med mat och andra personer på plats, men under tiden kommer du inte närmare mål.

Jag upplevde Ultravasans sträckning som lättsprungen med undantag för den sluttande sträckningen med blöt sviktande barkspår. Det kändes som att jogga längs en blöt sandstrand. Det sög bra i benen och det tog ett par hundra meter att skaka av sig när man kom upp på toppen. Sedan så var väl stråken med blötmossa och lättare myr alltid utmanande när man försöker in i det sista att hålla sig torr. Men det är bara fet-glömma. Blöt blir man förr eller senare, och något som alltid tar tid är just att vela i spåret för att försöka springa torrt. Mitt val av skor fungerade bra och dränerade vattnet bra. Dock fick jag knyta om dem vid två tillfällen när de blev lite väl slappa om foten. Ej bra!

Foto: Happyfeetolsson
Medaljens baksida. Två veckor gick jag med svullnad, men inget allvarligt

Utmaningar

Vid två tillfällen under tävling har jag tidigare upplevt stora problem med att jag vill kissa hela tiden. När jag stannar och klämmer fram ett par droppar så svider det så in i helsike. Hmmm, vet vad du tänker ;) Tidigare har jag trott att det har handlat om att jag har fått i mig för lite vatten. För salt har jag alltid lyckats med. Men där och då under Ultravasan så kom jag på vad det måste handla om.

Tänkte det kunde vara värt att nämna här i skrift om det är fler som har varit med om motsvarande: Kisserigrejen hände under perioden när det regnade som mest och jag frös så in i helsike. Under mina tights sprang jag utan karlsonger och paketet fick inte tillräckligt med värme där värme behövs för att må bra. Av kylan från regnet samt blåsten fick jag någon sorts av lättare ”blåskatarr”. Första gången detta hände mig skedde det under min andra Kristins Runde. Jag hade då sprungit någon timme i ett åskväder och frös och var även där riktigt kall i samma kläder. Voila, där satt den! I framtiden får lösningen bli att skaffa mig en liten fårskinns muff som vi kan stopp om paketet med när vi behöver värme och kärlek. Ha ha!

Tidigare under sommaren hade jag skaffat mig ett par Inov-8 damasker vilka var mitt val på Ultravasan. Dom var kass! I ett tidigt skede drog jag av de tunna gummisnoddarna under skorna mot en gren vilket resulterade i att jag fick in skit i skon. Men även skräp under damasken som låg runt hälsenan. Med korta strumpor blev det mycket Aj. Fick några feta blåsor på hälsenan och tog därmed ett besluta att gräva fram nya höga injini strumpor i droppbagen. Det här tog tid. Säkert 10min totalt.

En pastatallrik i kön och sedan iväg igen. Utan bestick blev det ett grisigt bordskick. Men det var nog ingen som såg amatör Hannibal Lecter där jag joggade fram med köttfärs röda färg runt mun och skägg. Men det gick det också. Riktig mat kändes bäst i magen. Men pankakan smakade gegga och gick bort.

Sådär löpte jag på i min ensamhet. Ibland bjöd jag upp till diskussion för att sedan lämna personen bakom mig eller bli passerad när jag tyckte att personen höll ett litet för högt tempo. När jag hade 20-25km kvar var jag stark som en oxe. Jag löpte som de första milen. Tyvärr försvann jag in i en fantasivärld där jag säkert drömde om snabba farter och fina kranskullor. Jag glömde helt bort att äta under denna period. Så här långt in i loppet med tömda resurser så känns det ganska fort på kroppen när den börjar gå tom på energi. Kroppen blir trögare. Man måste kriga mer för att hålla samma fart. Dock var min självanalys klockren. Shit, mat, tänkte jag! Fram med två gel nödraketer som jag sköljde ned med vatten medan jag sprang. Dock kom det att ta nästan 5km innan jag märkte en förändring av kroppen. När det var 10km kvar hittade jag tillbaks till en lättare jogg och trippade vidare. Tyvärr hade denna lilla motgång kostat mig min sub10tim.

Kaxigt hade jag tagit ut denna vinst i förväg när jag bara hade 20km kvar på 2,30tim. Vilka km även var de enklaste på hela dagen. Dock är jag supernöjd över att jag bromsade min krasch i ett sådant tidigt skede och fick igång joggandet igen. Poäng till mig.

På min första löptävling någonsin 2012, Kristins Runde 80km, i Oslo utanför Nordmarken träffade jag en trevlig herre som heter Erik. Han gav mig många tips om långdistanslöpning. Vi har sedan dess träffats på ett flertal tävlingar och det har alltid varit trevligt vid varje tillfälle. När jag då kom joggandes längs grusvägen känner jag igenom honom och drar upp i jämsides. Han i Hoka skor som alltid. Vi pratar under ett par minuter innan jag står på huvudet och skrapar upp mitt knä. Det var klart och tydligt att rådande trötthet inte klarade av att både prata, titta åt sidan samt röra fötterna i samma riktning. Mitt knä var inte mer skadat att jag hade rivit upp skinn och blödde. Jag sa dock hejdå till Erik och tassade vidare för att bara fokusera på min löpning.

Foto: Tomas Nilsson-Rofes
Löpningen i topp och bra fart med 20km kvar. Dock några kilometer innan jag fick en energikrasch...

Ta rygg på en Triathlet

Med en mil kvar hittade jag en färgglad triathlet längs spåret. Vi pratade om allt. Vem vi var och gjorde, vår familj och träning. Allt. Jag kommer dock inte ihåg vad han heter eller vart han kom ifrån. Men en trevlig var han. Tiden gick fort i varandras sällskap. Vi bestämde oss att jogga i mål tillsammans vilket var mycket uppskattat och ett annat sätt för att finna lite ytterligare krafter och gasa på.

Någon kilometer innan mål frågade två personer om jag hade sprungit den långa eller korta sträckan. Jag svarade den långa och log stolt. Dock hörde jag i deras mummel när jag passerade, ”-men han hade ju en annan färg på startlappen…” Det här tog mina tankar fullkomligt. Tänk om det har blivit något fel och de behandlar mig för sprintdistansen? Jag som är så stolt över att ha sprungit medaljtiden på sub 10:30timmar. Med detta malandes i huvudet joggade jag och min nyfunna vän in på målrakan med människor som hurrade och skrek. Jag hörde mitt namn flera gånger, men hade svårt att plocka upp vem det var. Något som är helt förstårligt när man springer så förbaskat fort som jag gör J

Tempot ökade. Steget blev livligare. Snabbare gick det. Så klev vi båda in tillsammans under Vasaloppets träram och klockan fick sig ett tryck. Stopp. Glad som få fortsatte vi framåt. Farhågorna malde fortfarande i mitt huvud. Snälla, ge mig min medalj, tänkte jag. När jag kommer fram så böjer jag huvudet för att få medaljen runt mitt huvud, men då säger hon.

”-Nä nä, du har ju bara sprungit 45km”. Men jag övertygade henne och visade tiden på min klocka och distansen etc. Så jag fick min medalj. Dock var det en farbror som var lite väl påstridig och påpekade ett flertal tillfällen att medaljen inte är värd något om man inte genomfört loppet. Bra sa jag, för jag har sprungit utav helsike!

Framför mig står Janne en vän till familjen från Ekerö och en gammal elitorienterar som veckan tidigare hade kört cykelvasan och under våren åkt vasaloppet. Med andra ord, han kan sitt vasalopp. Jag hade starkt passerat honom innan 20km kvar och sagt att vi skulle kramas och ses vid målgång. Då var han låg på energi och vi båda trodde att det var jag som skulle stå där och ta emot. Men icke. Han hade på min inrådan tryckt i sig en gel och snabbt fått tillbaks sina krafter och tassat sedan förbi mig när jag kämpade som mest för att komma tillbaks in i matchen.

En svettig mål kram medan vi pladdrade och gick mot mattältet. För min ambition var att få något i magen och sedan sätta mig på 16:00 bussen till Sälen för att hämta Toyotan. När maten väl stod framför mig tog jag en tugga, men var inte alls sugen att äta mat. Så jag lämnade Janne och maten och gick sedan för att hämta mina väskor och ta plats på 16:00 bussen.

Foto: Johan Steene
Två förebilder för min löpning! Glädje, lycka och passion persionifierad :)

En ny upplevelse - aj!

Klev av bussen i startområdet. Benen funkade bra och jag gick normalt. In i bilen och rullade sakta mot Mora. Under resan fick jag parkera när jag möttes av det värsta regnväder jag någonsin varit med om i bil. Tur att det inte kom när man var därute i skogen och joggade för då hade det blivit vattenplaning med mitt dåliga sko mönster. Väl framme i Mora parkerades bilen nära bussen till duscharna. Åkte själv i bussen och pratade med en härlig busschauffören. Framme. Kliver in i en delad sporthall som luktade massage. Fram med handduk och beger mot duscharnas lovande värme. Runt klockan 1800 var det ganska tomt i lokalen så det fanns gott om duschar. En anledning om någon att inte springa för fort. På med duschen som ångade förföriskt av värme. Kliver in. Ett okontrollerat skrik och jag studsar ut från duschen. En plötslig djävulsk smärta hade överraskat mig. Jag tittar ner för att söka upphovet till den arga smärtan. Och för första gången i mitt liv efter ha joggat några tusen mil ser jag att kroppen har fått skavsår där skavsår inte har att göra i löpsammanhang. Tittar upp och förklarar mig glatt för grabbarna i duschen medan jag pekar på den stora illröda….. Isen var bruten och en lång diskussion om Ultravasan drog igång. Efter en lång stund blev det dags att kliva ur värmeparadiset och ta på sig lite after-run kläder.

Väl i Mora Centrum söker jag upp gänget. Både Johan och Frida skall åka med mig hem till Stockholm senare på kvällen efter prisutdelningen. Hittar dem i partytältet väl förfriskade och full av glädje. Elov, Johan och Johan, Frida, Reima gratulerade mig till min tid och det kändes gött. Även om jag inte kan leverera och jämföras med dessa snabbfötter, vilket jag självklar inte gör än, så är det gott för självförtroendet att få en klapp av dessa hjältar som vet att jag gjort ett bra lopp för att vara mig. Efter lite mat, som fortfarande inte smakade, var det dags för prisutdelningen.

Vad som sas och diskuterades i Toyotan på vägen hem skulle lätt kunna bli en kioskvältare Ler

 

Foto: Happyfeetolsson
Efter målgång och en stolt medaljägare

Ultravasan90 - sammanfattningsvis

Sammanfattningsvis, vad kan jag säga om premiärjoggandet på Ultravasan90 2014. Först och främst är jag förbannat stolt och glad över min prestation. Jag är pågång! Jag är även mycket stolt även hur över hur kroppen kändes och hur jag hanterade min lilla nedgång i slutet av loppet. Det finns mer potential i mig och jag känner hur kroppen spänner sin båge inför framtida utmaningar med längtan och stor förväntan..

Utmaningar under loppet:

  • Magen
  • Frös vilket gav komplikationer med kisseriet
  • Köerna vid enkelstig
  • Skitdamasker som gav blåsor på hälsenan – resulterade i 10min paus vid droppbagen för byte av strumpor
  • 60min ”liten” krasch innan jag var tillbaks i joggandet i rätt tempo igen

Vad gick bra

  • Stark genom hela loppet. Klockan sa att jag joggade bra med stoppen blev för många och slog totalt hårt på min sluttid
  • Joggade alla backar
  • Korta pauser vid matstationerna
  • Positiv upplevelse och grymt arrangemang
  • Jag var bara så jäkla stark. Tack kroppen.

Vad jag måste göra bättre:

  • Måste finna en bra lösning under A-B lopp med vad jag skall äta. Magen fungerar inte på socker!
  • Våga pressa hårdare under perioder i loppet när det är möjligt. Det vill säga, strategiskt växla upp och ned under lopp
  • Inte testa nya saker som inte testats vid långlopp, dvs damaskerna

Nästa utmaning är BRR 80km där jag springer för sub 8 timmar. Bära eller brista! Därefter Spånga 6-timmar med sikte på PB +60km. Blåfrusen som ett långpass i december. Nästa år är fokus att tryggt genomföra mitt första 100 miles lopp i Sverige och skaffa mig erfarenhet så jag under året skall pressa och bli bättre. Kronjuvelen nästa år blir CCC.

Nästa års planerna är enligt följande, men är under ständig förändring:

- Arctic Ultra100 miles

- Skövde 6-tim

- TEC100 100 miles

- Romeriket Ultra 100km

- Jämtlandstriangeln Unplugged med Leilah samt 10dgrs vandring med familjen i området

-CCC

-BRR100

-SUM

-Bislett24 med sikte på PB och nytt rekord för Jämtland/Härjedalen

 

Foto: Happyfeetolsson
Damernas prisutdelning