Foto: Sonny Olsson

En Ultra på hemmaplan

När det plötsligt går uppför mig hur lätt det är att jogga snabbare varför har jag då oresonligt inte kommit på detta tidigare. Så jäkla svårt var det ju inte! Känner mig nyförlöst och redo att fostras i en nästa dimension av ultrajogging. Jag kanske till och med har funnit en av nycklarna till joggingens Shangri-La?

Lördagen den 4 oktober skulle jag jogga 6-timmar i Spånga på ett 400 meter IP. Fredagsnatten bjöd på god nattsömn. Vaknar. Kollar SMHI appen för vädret. Kollar även med YR om de håller med sina svenska kollegor. Drar därefter slutsatsen att vi troligtvis får ett klockrent löpväder i Spånga denna dag. Men som klok vuxen, stoppar jag ändå ned mina regnkläder i väskan i hallen.

Min uppladdning inför Spånga 6-tim tog sig en trygg och för mig en klassisk upp- och nedtrappning. Perioden efter Ultravasan 90km (20 aug, 2014) fortsatte med lågintensiv volym träning med inslag av fartökningar till dess det var dags att trappa ned i träning inför Black River Run 80km (BRR). Fastän årets BRR blev ett stumt misslyckande (DNF efter 45km), fick jag dock ett nyttigt långpass två veckor innan Spånga. Med långpasset från BRR som bas byggde jag vidare den andra veckan innan Spånga med fokus på snabb jogging var dag. Oftast mellan 15-25km när familjen hade gått och lagt sig. Varje pass hade långa intervaller på 1500-3000m i 4:30-4:45 fart, för att sedan växla ned till 5:15-30. Detta upprepades om och om igen eftersom kroppen kändes redo att öka i fart. Tyvärr joggade jag sällan under denna period på stig och i skog när jag behövde fostra benen att springa på ett hårt underlag.

Sista veckan innan Spånga, tisdag till torsdag, lät jag benen vila med lätt 5km jogging på stig var kväll med mycket korta sprintar där jag aldrig låg kvar i fart. Avslutade var kväll med egen massage och stretchning framför tv:n i en ovanligt mörk och tyst lägenhet då familjen låg och snarkade gott. På fredagen, dagen innan loppet, var mina ben hungriga och redo att leverera. Men huvudet är ju många gånger som ett flyktdjur. Den måste styras kontrollerat för att inte konstiga känslor skall ta rot. Det fanns en oro som stod och bankade på dörren och ville komma in, men jag stängde den ute så gott jag kunde och tog istället fasta på den plan som hade utformats under goa diskussioner med vänner.

Mitt mål: Ville så gärna kliva över 58,634 meter som var mitt då existerande PB, men även addera någon kilometer och kliva över den magiska gräns som finns på ett 6-timmarslopp, dvs 60km.

Min plan - där jag efter 2,5 timme valde att fortsätta i 5:40 tempo

Tävlingsdagen

Foto Leilah Olsson. Reima kråsar sig :)

Lördag morgon. Morgonkocken har fyllt buken med bacon, ägg och majonnäs. En feminin termosmugg värmer handen med sitt feta innehåll, en sk ”bullet proof”, medan jag i den andra handen tryggt rattar familjens stora Toyota. Efter ett stort utbyte av äktenskaplig värme och kärlek kliver jag ur bilen 75 minuter innan start. Familjen åker hem, men skulle komma förbi när det var 60-90 min kvar av loppet. Vid sekretariatet checkar jag ut två chip som sätts på respektive sko. En trevlig pratstund med Reima och sedan var man igång med ultra snacket kors och tvärs. Kort därpå dyker Johnny och Ellen upp i färgglada kläder. Idag skulle Ellen inte jogga efter en superprestation två veckor tidigare när hon njöt av 160km i Västerås skogen. Istället skulle hon hjälpa mig, Johnny samt Maria att under tävlingen langa mat samt hålla reda på oss så att vi inte gjorde något dumt. Det kändes tryggt att ha henne som support  - hon har varit med förr och vet vad som kommer att hända.

Ställer mina fyra flaskor på Ellens och Johnnys bord. Tre flaskor vatten och en flaska skakad CocaCola. När jag var lite osäker på vad jag kan bli sugen på de första tre timmarna då jag bara skulle äta ”mat”, så hade jag plockat med mig lite av varje: blåbärssoppa (så klart!), ”baby-ostar” med cheddar, halva bananer, tunnbröd med Philadelphia ost och skivad avokado med lite havssalt. Det blev även en liten delikatess boll, vilken först på kvällen blev uppäten i soffan. Under det andra blocket a’ tre timmar då magen likt en masugn fått igång produktion av energi, var planen att jag denna dag skulle pröva gel. Äpple gel! Var 20e min sög jag i mig en gel samt spädde ut det söta innehållet med vatten. Det skulle även bli en del CocaCola under denna period när min stora kropp behöver mycket vätska.

När smörgåsbord var uppdukat kliver Andreas Falk in på arenan med sin dotter. Andreas är här för att supporta en annan deltagare. Dock har jag snällt bett Andreas att hålla koll på mig i mån om tid. Trycker en kopia av min plan i hans hand och sedan börjar vi prata om utlandsresor, husköp och jag vet inte vad. Man kan kanske tycka att jag bör ha ett större fokus på rådande tävling, men det har jag väldigt svårt med som person. Att ultrafamiljen är så förbannat nice gör det ju så mycket svårare att låsa sig inne i en solo medetativ grotta till startskottet går.  Jan-Erik dyker upp och det blev en fortsatt trevlig pratstund och kärt återseende. Träffar även Maria Sollerman för första gången som Ellen skulle slunga mat till. När det är tio minuter kvar är det dags att klä av sig. Iklädd dagens tävlingsmundering står jag, Johnny och Maria och poserar fullt omedveten om den smärta som kommer att presentera sig i den senare delen av loppet. Eller rättare sagt, vi är fullt medveten om att smärtan kommer och accepterar vår situation och hoppas att vi denna dag skulle ha det som krävs för att stäva trötthetsdjäveln.

Foto: Mats Dänsel

Foto: Mats Dänsel

Foto: Mats Dänsel

Startskottet

Foto: Mats Dänsel. Kungen i Spånga!

Pang! Jag var helt oförberedd på starten och ljudet från revolvern.

"-Jaha, sa tanken, medan huvudet vrider sig för att skapa en längsgående vinkel på nästkommande 6 timmars hamsterhjul á 400 meter. Trycker något sent på min gps klocka och börjar tassa. Hänger på lurarna och får igång ljudet. Tung gitarr. Därmed har låt 1 av 150 på min Spotify lista börjat att förföra min stora joggar kropp. Melodiös hårdrock strömmar ut ur lurarna medan de flesta drar iväg å förbi på sitt första varv. Min plan är att låta tävlingsstormen bedarra. Låta kropp bli varm och redo för att sedan kliva upp i mitt löpsteg. De första 30 minuter var bara ren glädje och musik. Vid ett tillfälle kände jag någon som låg tätt bakom mig. Vände mig om fick kontakt. Han sa;

–”Du verkar ha ett skönt tempo, så jag hänger på, är det ok?”

"-Klart det är, säger jag, men tyvärr kommer jag snart att kliva upp i 5:40 tempo i två timmar – hänger du på?"

Efter 30 minuter i ett lugnt tempo skulle jag nu börja jogga i ett högre tempo. Ni undrar förstås vad det är för något som är mitt nya svarta? Det kan mycket väl vara så att alla ni andra joggers redan gör detta och bestämt er för att hålla detta tyst för mig, men så här är det:

Först lite bakgrund: För lite mer än fyra år sedan läste jag ”Born to run”. Förförd av bok så ville jag också. Jag började titta på youtube för att förstå det naturliga löpsteget om barfotalöpning. Jag filmade mig själv på löpband och med den informationen ändrade och jobbade jag med detaljer för att få till rätt teknik. Skapade ett mantra när jag löper för att påminna mig om: att vara avslappnad från nacke, axlar, höft, knä och ankel. Om man spänner sig så börjar det att göra ont förr eller senare – typ spännings värk, vilket kan leda till inflammationer och andra tråkigheter. Framförallt att vara avslappnad runt knä och ankel är mycket viktig!

Jag jobbade även med en högre frekvens än tidigare. Ungefär 170-180 steg i minuten. När jag joggade i terräng tänkte jag på löpsteget som växlar på en bil. Växla upp och ned för att justera fart och kraft. Korta steg i backar och längre steg på platten. Försökte röra mig tyst som en indian. Huvudet likt ett stridsvagnstorn som ligger still och inte studsar upp och ned när jag glider över kuperad mark. Jag gick även omkring och sa att jag var en framfotalöpare vilket tyvärr var ren omedveten lögn. Verkligheten var att jag landade på mellanfoten. Summan kardemumman, det är på detta sätt som joggingen klev in min värld och hur jag fram till ganska nyligen har joggat.

När jag under våren 2014 var ute och lufsade med coach Johnny frågade jag honom om det ser konstigt ut när jag joggar ”så här”: Det vill säga, jag skjuter fram höften i varje löpsteg = bättre frånskjut.

”- Nope, det är så man springer, sa Johnny”.

Jag blev glad för det var ju så mycket enklare att få billig kraft/energi i det steget, samt komma upp i en högre fart. Ett tips: Spänn skinkorna (utan för den delen göra det!), vilket ”boostar” just den rätta hållningen och frånskjutet. Att jogga på det här sättet blir liksom att ”kliva upp” i ett löpsteg. Tidigare klev jag aldrig upp. Jag låg kvar i en låg profil och ”cruisade” längs marken. Det låga löpsteget tog mer kraft av mig när jag försökte att jogga snabbt, vilket för mig då var strax under sub 6tempo. Det nya löpsteget har gett mig en känsla att dutta fram i eco drive. Om någon har sett Sophia Sundberg löpa, förstår kanske vad jag menar. Hon flyger fram så vackert och bara ibland mellanlandar hon för sedan snabbt försvinna i fjärran. Nu vill jag naturligtvis inte jämföra mig med denna superkvinna, men känslan hon förmedlar upplever jag i mitt duttande.

Sedan i våras har jag tränat på att klara av att ligga kvar i det nya löpsteget. Det är inte självklart när man använder sig av musklerna på ett annat sätt än tidigare. Min träning har gått åt rätt håll, men jag kommer att behöva resten av året för att komma ikapp min tidigare uttålighet i tid.

Foto Ellen Westfelt. -"Are you talking to me?" :)

Innan kriget

Foto: Mats Dänsel

Tillbaks till Spånga. Efter 30 min ökar jag mitt tempo och lägger mig på ett snitt på 5:30-5:40 på respektive varv. Det blev förbannat svårt att hålla koll på farten. Kom på mig själv att det oftast gick för fort under de tre första timmarna och fick bromsa. En GPS klocka på en 400m varvbana är inte optimalt för att ha kontroll på tempo. Dock fick jag en kvittens varje varv när jag kunde snegla på tv monitorn vid passering.

De första timmarna, timme 1-3, var en transportsträcka. Den behövde bara göras. Jag visste att det inte skulle vara någon utmaning. Jag skötte mat och vatten på respektive 30 minuters intervall de tre första timmarna. Respektive halvtimme hade jag ett sk vilovarv och joggade i ca 6:30 tempo. Jag ståjade och hade det gott med folket på banan. Informerade Ellen (oftast) varvet innan vad jag var sugen på och fick det i handen varvet därpå. Andreas fick hålla koll på planen för dagen och gav bra information och tillsammans med Ellen såg de till att stämningen var på topp.

Efter 2,5 timme, skulle jag enligt plan sänka tempot till 5:50 i en timme. Men när jag inte låg enligt schema för 65 kilometer och jag var så förbannat lycklig och stark där jag duttade fram varv efter varv, så bestämde Andreas att jag skulle jaga vidare. Samma fart som tidigare. Fick härliga små kickar av blåbärsoppan som gav än högre fart och jag behövde bromsa för att inte dras med av fint före.

Under timme 2,5-4 rullade jag på som tidigare. Det hade ännu inte börjat kännas i benen. Andreas skrek efter mig att först efter 4 timmar får jag börja kriga! När jag hade sprungit 4,5 då fick jag börja fokusera. Plötsliget syns det ganska fort på mig. Jag har inte en uppsökande blick på min support, gör inte heller highfives eller får publiken att göra vågen. Jag går in i mig själv och tittar bara rakt fram. Små skärmytslingar utspelar sig mellan mig och min kropp. Storskaligt krig hade dock ännu inte börjat. Går igenom mitt mantra med avslappnad hållning med knä och ankel, tänker på att andas med magen, löpsteget. Min förändring ser både Ellen och Andreas som ökar sin närvaro och ger ökad dos pepp. Bad Andreas att han skulle driva mig mot mitt PB och hålla koll på mig. I slutet på timme 5 fick jag kämpa för att ligga kvar i mitt löpsteg. Andreas var ibland på mig när jag ”satt” (tillbakalutad) för mycket i löpsteget och därmed tröttade ut låren i större utsträckning. Fram med kroppen, sa han. Fall i steget, och sedan var även det en del i mitt mantra.

Foto: Leilah Olsson

Foto: Leilah. Min barn såg måttligt imponerad ut :)

”-PAAAAPPAAA!”, skrek min familj från bilen på kortsidan av IP. Ah, äntligen! Familjen hade äntligen anlänt när det var 60 minuter kvar. Under sista timmen fanns Leilah och mina barn där varje varv och hejade. Anton tog emot vattenflaskan. Isabelle ropade på varje varv;

- ”bryt inte benet nu pappa, du är ju snart i mål!”

Mina barn och Leilah hjälpte mig att skingra mina tankar som just då utkämpade ett krig i tystnad.

Happyhour. En timme kvar. Det som gjorde en stor skillnad för mig den sista timmen var små mentala lekar. Jag tänkte; det här är ju bara som att jogga hem från jobbet. Eller, som att jogga till Brommaplan tur och retur. ”Piece of cake!” Utöver dessa tankar då jag visuellt såg hur jag förflyttades sträckan hemmet och jobbet, så hade jag delat upp timmen på: heltimme, 20 minuter  över och 20 minuter i. Vid dessa tillfällen skulle det sugas äppelgel. Men det riktigt stora var timmen 5:30. Då väntade ett vilovarv med jogg.

När det var en timme kvar kämpade jag med löpsteget. Men jag kunde ändå hålla 5:50-55. Den sista halvtimmen mellan 5:00-5:30 kommer jag inte alls ihåg, men jag är rätt övertygad att jag luffsade runt på banan.

Räknade ned i tid till varje event. Varje varv hörde jag pepp från Ellen och Andreas, samt alla andra på plats. Det fanns några oerhört starka personer på banan som gav styrka när de passerade mig eller när jag passerade dom. Kungen av Spånga var Johnny. Jag hörde honom 10 sekunder innan han passerade mig. Han rosslade med andningen och kämpade. Det var bara han som lät så, samt, det var inte längre så många som passerade mig när jag fortfarande hade lite fart i benen.  Johnny gav mig styrka där han passerade. Om han kan låta så och springa fort som en jäkla vinthund, då skall jag inte heller jag vika ned mig. Låt oss börja kriga och öka farten, tänkte jag!

Foto: Mats Dänsel

Sista timmen!

Foto: Mats Dänsel. Här går Andreas och har full kontroll på var jag gör på banan

När klockan slog 5:30 nådde jag mitt delmål. Det enda som fanns i mitt huvud. Vilovarvet! Med vattenflaskan i handen joggade jag in i kurvan och slog hårt av tempot. Plötsligt, utan att tänka, började jag att gå. Det här såg officeren Andreas och hans stämma slog som åskans muller in i mig på kortsidan av banan.

"-Soooonnny! Spring! Va fan gör du! Spriiing, mullrar Andreas från håll! 

Det var som en örfil som förlägset väckt mig och poff så klev jag upp i mitt löpsteg. Aj. Fan. Ont gjorde det. Men, fastän jag hade vikit ned mig i ett par sekunder, så hade jag på det varvet ändå inte gått över 6 tempo.

Sista halvtimmen nu. Sakta. Sakta ökade jag tempot. Det gick fortare och fortare. Andreas och Ellen var på mig varje varv och stöttade. Andreas påpekade min sittande hållning när jag tappade koncentration. Rättade till. Stönade och sökte luft. 5:40 gelen sköljdes ned med vatten och cola. Andreas skrek:

-"62 kilometer lätt Sonny!

Plötsligt låg jag i 5:40 tempo igen. Fortsatte att öka farten. Det gjorde så jäkla ont. Sista 4-5 varven gick i 5:20-15 tempo. Jag räknade ned. Tre varv kvar nu. Två och sedan sista varvet. Sökte ljudet av revolvern. Kom till början av den bortre kurvan när det small. Jag föll ihop. La mig ned och andades brutalt. Så slut. Så trött. Min dotter kom med en flaska cola och min jacka så jag inte skulle frysa. Frysa? Det var det sista jag hade gjort sista timmen. Fastän det var bra löpväder kokade jag utav värmen just då.

Reima måttade fram ett nytt personbästa på 62 415 meter med 5:46tempo i snitt. Jippiii!. Så jäkla bra och stolt!

Med styltben sökte jag upp Andreas och Ellen och de fick en svettig blöt kram och min känslofulla stora glädje levererades i superlativ. Utan deras hjälp och deras support skulle det inte blivit lika långt! Tacksam för deras hjälp och inte minst huvudet som tyglade trötthetsdjäveln denna dag!

Foto: Leila någon gång under sista timmen ....

Reflektioner

En vecka senare, efter reflektion och mycket tankar. Vad gjorde jag bra? Lärde jag mig något nytt? Vad kan jag göra bättre?:

Positivt

- Mat, dryck och magen fungerade bra. Fick aldrig en energidipp!

- Skönt att få ge allt i en tävling och hålla från start till mål! Men samtidigt ställer jag mig frågan, hur mycket hårdare kunde jag ha löpt? Vad är min gräns idag? Tror dock att på Spånga laddade jag ur till 90-95%, för jag kunde ju gå därifrån – skall man kunna det?

- Stark känsla hela vägen. Krigade när jag krigade skulle och jag föll aldrig igenom i mitt löpsteg.

- Att mentalt dela upp loppet i mat och återhämtnings jogg är viktigt för mig när jag börjar bli trött. Bra med kortsiktiga mål att kämpa för när timmarna blir för stora att svälja.

 Utmaning

- Måste få en starkare hållning när jag blir trött. Det vill säga, inte sitta i löpsteget.

- Måste tro på mig bättre, min styrka och vad jag kan göra långt utanför min bekvämlighetszon. Detta får jag bara när jag tävlar – kanske skall börja träna hårdare?

 Nästa mål

- 10km Tunnelloppet 22 november

- December?

- 160km Arctic Ultra (jan 2016)